[PRS] Cawith & Aphrodite

Allison blängde på trollkarlen.
”Det här är inte kul ens, kan du för en gångs skull sluta skämta bort allt! Jag är inte välkommen tillbaka, mitt jobb, mitt boende, allt finns här! Om de ser mig här igen eller om de ser mig blanda mig i skuggjägarnas affärer tar de mina runor. Och allt detta för att jag gjorde misstaget att umgås med en warlock och ta med dig hit”, utbrast hon förbannat och kastade hennes stele genom rummet som slog i väggen med en smäll. Allt hon hade jobbat för dessa år var förstört. Hon kunde inte tro det. Hon kunde inte förstå hur hennes mor hellre lyssnade på de andra skuggjägarna än på hennes egna dotter. Men det kanske inte fanns så mycket att göra när hon stod med ett svärd fyllt av skuggjägarblod, och ingen hade ju sett vad som hänt.

Allison ignorerade det trollkarlen sa sedan, hela hon kändes tom. När trollkarlen reste sig upp hettade det till i Allisons kinder och hon lät blicken vandra över hennes ärrfyllda kropp innan hon generat vände bort blicken. Hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen, just nu kände hon bara för att slå till nån på käften. För att lugna ned sig själv gick hon tvärs över rummet för att plocka upp hennes stele.
”Jag har kläder på mitt rum, om du vill låna. Eller ja, det är inte mitt längre”, sade hon sedan kort, och försökte att låta oberörd trots att hon hade tankarna på hur vacker trollkarlen var, trots alla ärr och sår.

Azula blev tyst när hon hörde Skuggjägarens reaktion. Hon funderade på vad hon sa, och nickade. Om det hade varit henne själv, så hade hon reagerat likadant. Att förlora sin magi var otänkbart, något som skulle lämna henne fullständigt blottad. Hon kände sig nedslagen redan nu, och då kunde hon fortfarande använda magin, men gjorde det inte för sin hälsas skull. Hon hostade till.
”Förlåt” sa hon bara och sökte upp Skuggjägarens ögon. Azula blev dock irriterad, eftersom Skuggjägaren fick det att låta som om det var hennes fel att allt hade hänt. Det var inte Azula som hade valt att initiera samarbetet, det hade Skuggjägarnas ledare gjort. Hon valde att inte säga emot, hon fick välja sina strider.

Hon plockade upp klänningen igen och började dra den på sig, långsamt.
”Det är okej, jag tar denna” sa hon och drog upp blixtlåset i ryggen. Klänningen var fläckad av hennes eget blod. Hon tittade på Skuggjägaren igen, och försvann nästan i de där vackra, bruna ögonen.
”Jag kanske kan hjälpa dig” började hon och tog ett steg mot Skuggjägaren.
”Det finns en sanningsformel, vilket får personen att tala sanning, som namnet antyder. Din mor kanske kan vara intresserad av att höra dig tala under en sådan formel? Jag kan inte kasta den förrän jag har repat mig lite, men nu när jag tänker efter kanske hon inte är så intresserad av mig, heller” sa hon med ett svagt leende. Azula blev tyst en stund, och öppnade sedan munnen igen.
”Om du inte vet vart du ska ta vägen så är min soffa ganska skön” hörde hon sig själv säga. Hon blev förvånad över att hon ens sa det, för det hade inte varit originaltanken. Hon visste inte ens varför, med tanke på att Skuggjägaren beskyllde henne för situationen de befann sig i just nu. Plötsligt fick hon en nästan nervös känsla i kroppen, och kom på sig själv att hoppas att Skuggjägaren skulle tacka ja till erbjudandet.

Allison ryckte bara på axlarna som svar åt trollkarlens ursäkt. Allison var medveten om att hon inte hade gjort något fel, men just nu kändes det skönt att ha någon att beskylla för det som hade hänt.
”Jag vet inte, det vill inte ha mig här iallafall”, svarade hon sedan åt trollkarlens erbjudan. Hon var för stolt för att komma tillbaka med svansen mellan benen, istället skulle hon leta upp den Vise själv.
”Men tack”, lade hon sedan till och log snett. Hennes kinder hettade till vilket hon hoppades inte skulle synas i det dunkla ljuset. ”Jag godtar gärna erbjudandet om soffan dock”, fortsatte hon sedan innan hon hann ångra sig. Det var något med trollkarlen som gjorde att Allison ville vara så nära henne som möjligt. Vad visste hon inte men hon var inte så säker på om hon ville veta heller.

Azula nickade och böjde sig långsamt ner för att dra på sig skorna. Hon gjorde det långsamt av två anledningar; den första var att hennes sår fortfarande var ömt. Den andra anledningen var att hon inte ville att det eventuellt skulle märkas att en blixt av känslor hade skjutit genom henne när Skuggjägaren tackade ja till att bo på hennes soffa. Hon blev faktiskt själv förvånad över känslostormen, för hon var inte en person som vanligtvis kände så mycket. Speciellt inte angående Skuggjägare. De var fienden, inget annat. När hon hade fått på sig klackarna tog hon ett par steg mot dörren. Hon klev ut genom den och hennes ansikte hade återigen blivit till sten; det stod några Skuggjägare där och höll vakt. De såg inte glada ut. Azula brydde sig inte om dem, utan vände sig mot Skuggjägaren.
”Nu drar vi, det finns roligare ställen att vara på” sa hon med ett litet leende.

Allison visste inte om hon hade gjort rätt beslut när hon avböjde trollkarlens erbjudande. Men det var något som brast inom henne när hon blev avvisad av sin egen mor som inte trodde henne. Hon ville visa sig värdig, och innerst inne visste hon att det hade med trollkarlen att göra också. Även om hon kanske hade blivit rentvådd hade inte trollkarlen blivit det, och just nu var det något inom henne som behövde trollkarlen mer än allt. Hon nickade åt trollkarlen och följde efter henne ut i korridoren.
”Kan vi dra till en bar? Jag känner för att dricka riktigt jävla mycket just nu”, sa Allison sedan och började spana runt institutet på jakt efter en pub eller liknande. Allison kände inte till så många barer i närheten då hon inte riktigt var typen som drack, men just nu kunde hon inte se något bättre alternativ att slösa hennes tid på.

Azula log brett.
”Det var nog det bästa förslaget du har kommit med sedan begynnelsen av detta samarbete” sa hon med ett skratt. Hennes klackar ekade i hela institutet när hon gick genom korridoren, med huvudet högt och ett flin på sina läppar. Going out with a bang, som sagt. När hon klev ut genom de enorma portarna vände hon sig mot Skuggjägaren.
”Jag vet en alldeles förträfflig bar som jag råkar ha några drinkar innestående på” sa hon och pekade i riktningen de skulle gå.

Det var inte länge de behövde gå, de kom ganska snabbt fram till en fin pub som hade en väldigt trevlig inredning. Azula klev in genom dörren och hade för stunden glömt bort att hennes kläder var blodiga. Ögonen inne i puben vändes mot henne, och hon låtsades som om hon inte såg dem. Hon satte sig ner i ett av båsen och fick ögonkontakt med bartendern på håll. Hon gjorde en gest med handen i luften och bartendern nickade. Azula vände blicken mot Skuggjägaren.
”Här gör de starka grejer, men jag tror du kommer tycka om smaken bättre än whiskeyn” sa hon och lutade sig bakåt.

Allison nickade, och när bartendern kom med två stora glas svepte hon innehållet på en gång och begärde en ny. Hon grimaserade lite av smaken, men den var betydligt bättre än den whiskey de hade druckit förra gången.
”Så.. vad gör en trollkarl som du när du inte är ute och hänger på pubar?”, frågade hon sedan nyfiket. Det var så lite hon visste om trollkarlen, och hon ville verkligen lära känna henne mer.

Azula betraktade hur Skuggjägaren svepte glaset. Hon blev imponerad, med tanke på att alkoholhalten i drinkarna var starka nog att påverka henne, en warlock. Hon drack mycket av sin egen, men satte ner den efter ett par klunkar. Hon skrattade till och lutade sig framåt på bordet.
”Ja, du. Jag umgås mycket i warlock-kretsar. Vi är ju kända för att vara enstöringar, men vissa av oss är undantag som bekräftar regeln” sa hon och ryckte på axlarna. Azula hade alltid varit en social person, och hade aldrig riktigt förstått sig på warlocksen som drog sig undan för att slippa alla andra. Det var med andra människor man fick inflytande, något som Azula hade mycket av men också värderade högt.
”Du själv då? Vad gör en Skuggjägare när hon inte…..jagar?” frågade hon och tog ett par stora klunkar till av drinken. Vid varje klunk kände hon hur smärtan i sidan lindrades, en etapp i taget.

Allisons sinne lugnades av den starka drinken och alla orostankar från att bli utsparkad från institutet började långsamt att försvinna. Hon skrattade till åt trollkarlen.
”Jag gör inte så mycket. Jag tränar mest, man kan aldrig bli för skicklig”, svarade hon och ryckte nonchalant på axlarna. Det var sant, all denna skicklighet hon ägde hade hon kämpat för, hon var stolt över den.
”De flesta på institutet undvek eller fjäskade för mig, så jag höll mig på min kant. Inte lättaste att vara ledarens dotter, du blir dömd för allt du gör”, fortsatte hon sedan. Hon övervägde om hon skulle beställa ännu en till drink då hennes andra snart tog slut, men hon insåg att det inte var en sådan bra idé då hon redan började känna sig lite väl påverkad av innehållet.

Azula drack upp sin drink och beställde in en till. Hon tog en klunk av den och lyssnade på Skuggjägaren.
”Du hade inflytande i alla fall, det betyder något” sa hon och satte ner glaset på bordet. Och en levande mor, tänkte hon för sig själv.
”Med inflytande kommer man långt. Framförallt har man en bra tillgång till hållhakar” sa hon med ett leende. Azula lutade sig bakåt igen och studerade Skuggjägaren. Hon lyfte upp sitt glas och tog en klunk.
”Varför hatar ni Skuggjägare oss? Vart kommer grunden till hatet ifrån, egentligen?” frågade hon och drack lite till. Anledningen till att warlocks ogillade skuggjägare var ganska uppenbar, skuggjägarna tyckte ju om att döda dem. Azula kände hur alkoholen långsamt började påverka hennes hjärna, och hon tog ytteligare en klunk av drinken. Hon ville bli av med smärtan, framför allt.