prs yehet & kkaebsong

Joshua låter huvudet falla åt sniskan, finner sig själv undra vad den andre tänker på.
"Jag tycker inte det," säger sextonåringen ärligt, låter tummen smeka den aningen våta kinden en sista gång innan Joshua drar tillbaka handen. Han har lust att gråta han också, men inga tårar kommer ut, den eviga tomma känslan knyter ihop sig under skinnet, markerar varje sår.

Han följer den andres ögon, först i en djup ögonkontakt, för att sedan sjunka ner över ansiktet. Joshua känner den rosa färgen stiga i ansiktet när han märker hur Zihao kollat på hans läppar. Värmen av solen gjorde det hela bara ännu värre. Att vara så nära någon och känna den koppling han känner räcker.

En ganska bra stund satt Zihao och betraktade Joshua under tystnad, men tankarna snurrandes i huvudet. Hela situationen gjorde honom så otroligt förvirrad att det kändes som att han skulle spricka vilken sekund som helst. Det kröp i skinnet på honom så pass att han ville slita av det. Om det nu vore möjligt.

”Jag...jag måste nog dra”, sade han tillslut och kliade sig i nacken. ”Alla säger ju att den där Moody är riktigt läskig, så jag vill helst inte vara sen”, fortsatte han och rösten tynade bort i slutet. Egentligen insåg nog Zihao själv att det bästa vore att gå därifrån ett slag, för att rensa tankarna. I det här fallet kunde det till och med bli avslappnande att ha försvar mot svartkonster. Men samtidigt ville han inte gå. Inte efter allting som skett.

Det är tyst ett bra tag mellan eleverna, och allting står tomt i sextonåringens huvud, undrandes över vad det är Zihao tänker på. Blicken glider ner till sina händer med en liten nick på huvudet. Det är väl antagligen bäst så, anser Joshua med en liten bitter känsla i magen. Det är korkat av honom, att gilla den andres sällskap så mycket som han gör.

"Gör det du," svarar han i låg stämma, ler svagt mot Zihao. Det finns inte mycket annat som han kan säga, Joshua kan läsa av ursäkter, och detta var definitivt en sådan. Dock orkar han inte påpeka det, han vågar inte veta svaret. Han borde ändå gå till sin egna lektion, gå tillbaka till verkligheten. Kanske saker och ting skulle gå tillbaka som vanligt efter de säger farväl, och än en gång tvingar han sig själv att inse att det nog är bäst så.

Zihao reste sig upp och borstade av sig. Någonting inom honom sade åt honom att stanna, att helt enkelt skita i lektionen. Men hans vett, det lilla han nu hade, manade honom att gå därifrån. Han snappade upp sin väska från marken och log blekt mot Joshua, utan att riktigt veta vad han skulle säga. Hela situationen hade plötsligt blivit väldigt ansträngd. Tystnaden som förut inte känts obekväm alls hade helt plötsligt förvandlats till ett tomrum, som tryckte i öronen på honom, trots att där inte fanns något ljud.

”Lova mig en sak”, sade Zihao och hängde väskan över axeln. ”Gör inte dig själv illa och...och ät middag med mig”, avslutade han så tyst att det knappt gick att höra honom. Orden hade bara smitit ut. Fan, fan, fan. Han tittade genast bort.
”Jag vill bara inte att det ska bli som förut, jag vill inte att det här ska försvinna”, förklarade han och viftade lite mellan dem.

Joshua tittar upp mot den äldre från sina fingrar, lyssnar på hans ord. Kanske det skulle vara en fin utmaning, att inte göra sig illa. Men att lova det? Ovanan är inte så lätt att få stopp på, Julian som tar ett sånt stort ansvar för sina vänners välmående, har aldrig riktigt lyckats.
"Jag kan försöka," svarar han och låter blicken finna sinna sin väg upp mot den klarblå himlen igen, lyssnar återigen på Zihao säger.

Erbjudandet gör Joshua minst sagt förvånad, och tvingar blicken återigen upp mot Zihao i tystnad. Det här, Joshua vet helt ärligt inte vad det är som händer mellan dem han heller. Och ingen ut av dem verkar vilja ta upp det.
"Jag äter gärna middag med dig," säger han i låg stämma tillslut, kanske Zihao fortfarande vill ha kontakt med honom igen. "När då?"

”Du behöver inte om du inte vill”, försäkrade Zihao hastigt och fick plötsligt världens lust att sjunka ner genom det mjuka gräset igen. ”Men om du nu skulle vilja så, kanske någon gång i veckan?” Han stirrade snett ner på sina skor. Joshua måste ju börja tro att han faktiskt var galen, för det fanns snart inga andra alternativ kvar. Diskret sneglade han mot den andre samtidigt som han trampade omkring lite på stället. Förut hade han känt sig kall utomhus, nu kände han sig tvärt om - kokhet. Han knäppte upp den översta knappen på skjortan och slätade ut det vita tyget, nervöst. Dumma nerver, dumma känslor, men framför allt, dumma Zihao. Varför hade han försatt sig i en så genant situation som denna? Hade han ett underliggande hat mot sig själv eller?

"Men jag vill," säger Joshua tvärt, ångrar sig själv för att vara så framgående. Det brukar aldrig hända, utan umgås och lär känna människor i långsam takt. Det har gått så snabbt nu, sextonåringen har delat med sig av en stor hemlighet till Zihao, en hemlighet som han aldrig kan få tillbaka. Och även om det känt bra att berätta för någon som inte är ens bror, så finns det en del som ångrar sig. Joshua vill inte vara en börda med sina dåliga tankar och ovanor. Sextonåringen gnager återigen på sin underläpp medan tankarna går. "Menade du i Hogsmead då?"

Zihao ryckte lite på axlarna.
”Visst, Hogsmeade är alltid trevligt”, svarade han lättat och pillade lite på väskans axelband. Nu hade han gått och fått tunghäfta igen, det kom ju väldigt lägligt. Med en beslutsam blick ruskade han på sig och sade till själv själv på skarpen. Skärpning, sluta bete dig som en trettonårig, nervös, liten pojke.
”Vet du vad? Jag letar reda på dig ikväll”, sade han slutligen och vände på klacken samtidigt som kinderna hettade.

Zihao gick med bestämda steg bort över gräset, mot den stora portarna som ledde in mot entréhallen. Och allting hade gått fin fint efter det om han inte gått rakt in i Andrew, Jayden och Anthony, som tydligen stått och spionerat bakom husknuten. Dagen hade ju gått så förfärligt bra...alldeles för bra och det här var den stora tröskeln på vägen.

"Okej.." är det enda Joshua kan svara, och suckar lätt när Zihao går sin väg. Han sitter där på gräset i tystnad en stund, känner hur kroppen sitter fast och själen försvunnit någon annan stans. Sextonåringen drar händerna över det mjuka ansiktet, känner frustrationen klia längs hela kroppen. Fingrarna nyper till i armens tunna hud, försöker få hjärnan att fungera. Han har trots allt lektion.

Joshua sjunker ner bredvid Julian och de andra kamraterna, borrar ner ansiktet hos sin väns axel i förtvivel och sänker ögonlocken.
"Jag tror inte detta är bäst ställe att somna på Josh, Snape kan komma in skuttandes när som helst," varnar den jämnåriga, som lägger märke till den udda auran runt sin vän. "Har något hänt? Vi såg dig inte under lunchen."
"Nej.. jag tog bara en tupplur," viskar Joshua, kramar om Julians arm för att försäkra sig om att vännen fortfarande är där och att dagen inte varit en dröm.

Hela vägen upp till lektionssalen var Zihaos kära vänner mer än irriterande. När de äntligen slog sig ner bakom sina bänkar, två och två, hade han fortfarande inte lyckats få sig någon uppfattning om hur mycket de hört och sett. Med tanke på hur nöjd Jayden såg ut att vara med sig själv hade de nog åtminstone sett en del, vilket fick hans inälvor att börja protestera. Han ville spy - på dem. Det förtjänade de gott. Men lunchen han ätit några timmar tidigare verkade inte ha några planer på att komma tillbaka upp, sorgligt nog.

Zihao hängde över sin bänk under så gott som hela lektionen. Till och med när Moody demonstrerade de oförlåtliga förbannelserna, rörde han inte en min. Vad fan spelade det för roll om någon stor spindel dog? Han hade faktiskt viktigare problem att ägna sina tankar åt. Andrew, å andra sidan, tog anteckningar i en sådan hastighet att pergamentet han skrev på nästan fattade eld. Pennan flög fram och tillbaka över pappret om och om igen, förutom när han kastade odiskreta blickar mot Zihaos håll, då fick den stå stilla och kyla av sig minsann.