PRS Aphrodite & wolfy

Meila var precis på väg att ta en tugga av croissanten men stannade halvvägs upp, lite chockad över hans fråga men hämtade sig snabbt.
”Jag har inte sagt något.” Hon slog ned blicken i bordet och sög aningen dystert på sin underläpp. Hon önskade att det skulle vara lätt att bara sätta sig ner vid köksbordet, och förklara hur hon tänkte och kände över det hela, men hennes föräldrar skulle inte ens överväga tanken att låta henne gå sin egna väg. Därför tänkte hon inte ge dem chansen att förbereda sig, utan hon skulle släppa bomben för dem samtidigt som för alla andra. Sedan var det bara att snabbt ta sig bort därifrån innan någon hann flå henne levande. Hon skulle behöva jobba lite mer på sin plan. ”De kommer inte acceptera det.”

Killian nickade.
”Det förstår jag, det är inte det lättaste att säga kanske. Ni är ju ett stolt folk, om man ska vara lite fördomsfull” sa han och skrattade till lite. Han hade ju mött en och annan jägare i sina dagar, och de gillade sitt jobb och sina traditioner.
”Vad skulle hända om du hoppade av?” frågade han och lutade sig bakåt i stolen.
”Förlåt för alla frågor, jag har aldrig riktigt umgåtts länge nog med en jägare för att kunna ställa dem” sa han med ett litet leende.
”I gengäld får du också lov att vara nyfiken om oss, om du vill” sa han med ett skratt.

Vad som skulle hända om hon hoppade av? Det var ingenting hon kunde veta med säkerhet, men hon kunde ana ett och annat som gav henne kalla kårar bara av tanken. Må hon ha någon som vakade över henne då den dagen kom.
”Jag kommer i alla fall bli stämplad som ett monster, vi kommer höra till samma kategori, och..” Hon gjorde en kort paus. ”Jag vet faktiskt inte? Vad som helst kan hända. Välkommen att stanna är jag i alla fall inte. Det var därför jag frågade om du kunde rekommendera någon fin stad, jag behöver ju boka biljetter härifrån snart.” Mella skrattade trots att det inte var ett dugg roligt. Den sorgsna glimten i hennes ögon avslöjade just det. Hon skakade sedan på huvudet åt hans ursäkt: det var ju förståeligt att han var nyfiken på henne, hennes liv och jägare överlag och hon skulle besvara hans frågor så gott hon kunde.

Killian skrattade till.
”Jag står fast vid mitt tips om Prag. Men Paris är också vackert, fast där dog jag nästan, så minnena är inte jättefina” sa han och flinade. Han tog en klunk av kaffet och såg sig omkring i det lilla caféet som var tomt, det var bara de där. Vilket var ganska skönt, för då kunde de prata öppet om att de var en vampyr och en jägare, som fikade tillsammans. Han tyckte det var rätt konstigt egentligen, men han gillade det på något sätt. Som om det kunde var en början på att deras båda släkten kunde låta varandra vara. Han var ju skyldig till många av hennes förfäders död, precis som hennes förfäder var skyldig till många av hans släktes död.

Intresserat och nyfiket studerade hon honom då han nämnde att han inte hade positiva minnen från Paris.
”Berätta mer,” bad hon, ville absolut höra historien om vad det var han råkat ut för och hur han hade klarat sig. Hon lutade sig tillbaka mot ryggstödet och släppte honom med blicken för att med fingret stryka bort smulor från croissanten som fastnat i hennes hår. ”När jag äter så ser jag till att mata håret också,” skrattade hon och sneglade snabbt på Killian, skakade lite på huvudet åt sig själv. Hon kunde inte förstå hur hon lyckades få smulor överallt på sig.

Killian kunde känna hennes nyfikenhet när hon frågade om Paris. Han skrattade till och skakade på huvudet.
”Det var innan Tara fick sin själ tillbaka, vi hade noll samvete överhuvudtaget. Vi kan ha råkat starta ett uppror i en by, som fick mig tillfångatagen och Tara fick krypa genom avloppssystemet för att få ut mig från slottet som jag satt inspärrad i” sa han och skrattade till när han tänkte på minnet.
”Som tur var det inte jägarna som tog mig, utan vanliga bybor som var väldigt bra på att lägga ut björnfällor” sa han och skakade på huvudet, ”så de visste inte vad de skulle göra med mig så Tara hann rädda mig” sa han och tog en klunk av kaffet.

Halvt om halvt lyssnade hon på då han berättade om hur det gått till då hans liv nästan tagit slut i Paris. Hennes blick vilade på hans ansikte. Hon fann det ofta svårt att inte se på honom. Det var något förtrollande med honom, han var vacker. Det svarta rufsiga håret, vackra gröna ögon som man skulle kunna drunkna i. Ärret han hade över sitt högra ögonbryn tog inte bort något från hans skönhet, tvärtom gjorde det honom mer speciell och intressant. Efter en stund harklade hon sig och sträckte sig efter sitt glas med smoothie, smått generad över att så intensivt ha stirrat på honom.
”Vilken tur du hade,” kommenterade hon, visste inte hur skickliga jägarna hade varit på den tiden med tanke på att dagens jägare hade tillgång till moderna vapen och nya metoder. Men farliga hade hennes förfäder garanterat varit ändå.

Killian nickade.
”Ja, verkligen. Utan Tara hade jag nog dött, eller fortfarande suttit fast där” sa han och skrattade. Han noterade hur hon tittade på hans ärr, och han rörde vid det av ren vana.
”En helt annan berättelse” sa han och flinade. Han tog en klunk av kaffet.
”Din tur. Har du dödat en vampyr än?” frågade han och gjorde en gestikulerande rörelse med handen mot sitt eget hjärta. Han visste ju faktiskt inte om jägaren mittemot honom hade dödat någon innan. Å andra sidan visste hon ju inte heller om att han hade dödat många av hennes förfäder. Han drog handen genom håret och tog en klunk av sitt kaffe, och tittade lite på henne. Sedan han hade blivit vampyr hade han aldrig riktigt noterat människors utseende, men sedan han hade blivit förändrad hade han börjat göra det, och nu noterade han mer och mer hur Meila såg ut och hennes ansiktsdrag.

Tack och lov kommenterade Killian inte det faktum att hon stirrat på honom. Om det besvärat honom så dolde han det väldigt bra. Han rörde ändå vid sitt ärr och hon kunde inte låta bli att undra vad historien bakom det vad. Men det skulle få bli till en annan gång, hela sin livshistoria kunde han ju inte berätta för henne på en enda dag.
”Nix och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva göra det heller.” Meila hade alltid på ett eller annat sätt lyckats undvika att sätta en påle i hjärtat på en vampyr, vilket var något hon var både glad och lättad över. Hon tog servetten i sin hand för att torka sig lite om munnen, skulle inte bli förvånad om det fanns spår av smoothien eller smulor i ansiktet på henne.

Killian nickade.
”Det är nog en del av oss glada för, det gör ganska ont” sa han och skrattade till. Inte för att han hade blivit träffad i hjärtat, men nästan. Smärtan borde vara densamma. Han log när hon torkade sig om munnen.
”Corissanter är inte det lättaste att äta” sa han och gjorde en gest mot sin egen kind, för att indikera att hon hade en smula på kinden. Han lutade sig framåt och borstade av den. Han lutade sig bakåt igen.
”Det är som om hälften försvinner på golvet” sa han och skrattade.