rollspelare & tippest prs

Sophia gav honom ett kort leende som var långt ifrån uppriktigt innan hon gick in och stängde dörrarna efter sig. Hon satte sig på sin säng och suckade lågt, prinsens dryga tonfall irriterade henne otroligt mycket och hon funderade på att låta honom vänta onödigt länge men hon ville samtidigt inte uppröra honom för mycket då han redan verkat sur på henne. Hon tittade upp när damerna kom in i hennes rum och började fråga om vad prinsen hade gjort i hennes rum hela natten. Sophia skakade på huvudet och berättade kort om nattens händelser medan hon fick på sig en ljusrosa klänning och fick håret uppsatt. Hon tackade innan hon gick ut från kammaren, gav knappt prinsen en blick då hon antog att han förstod att hon tänkt att de kunde gå.

Sophias damer hälsade på honom med uppriktiga leenden innan de begav sig in i kammaren. De fick ett svagt, falskt leende tillbaka. Han kunde i alla fall låtsas som att han inte var dryg och butter; ett gott intryck kunde inte skada honom. Inte för att han brydde sig så jättemycket egentligen, han skulle trots allt bli kung en dag och då spelade det verkligen ingen roll ifall han var trevlig eller inte. Sophia tog alldeles för lång tid på sig, enligt den otåliga Henri. Just när han låtit ännu en uttråkad suck komma ut så öppnades dörren och Sophia steg ut, iförd en vacker ljusrosa klänning. Då hon knappt ens tittat på honom innan hon började gå så följde han bara efter henne utan att säga något, dock med blicken riktad mot henne.

”Det här är sista gången du kommer till mig, berusad eller inte. Mitt rykte ska inte befläckas på grund av dig.” Sade hon och väntade lite så att han var bredvid henne. Hon började sedan gå i hans takt, ganska nöjd över att han nyktrat till lite. Hon granskade honom lite snabbt innan hon vände sin uppmärksamhet till fönstrena. Hon tänkte nog spendera sin dag utomhus, långt från slottet och prinsens bistra uppsyn. Hon stannade vid en porten och kollade på honom.

Han rynkade på pannan och hans otåliga samt irriterade blick byttes ut mot en förvånad. Eller förvirrad? En blandning av de båda. Hon kunde inte mena allvar. Befann hon sig på hans fars hov och sa något sådant? Herregud.
"Jag tror att oddsen för att du befläckar ditt eget rykte är tusentals gånger större än att jag skulle göra det", fnös han. Den irriterade och vassa blicken hade tagit över hans ansikte och han tittade bort från henne. Det kändes som att han skulle börja koka när som helst.

"Mina damer frågade mig vad du gjorde hos mig inatt, vi gjorde inget men jag vill inte att folk ska prata. Vi är inte gifta än, det är det jag menar." sade hon då hon märkte att han blev upprörd. Det hade inte varit syftet utan hon ville bara följa reglerna då det var hon skulle få ta konsekvenserna och inte han.

Han skakade på huvudet. Hennes "räddning" hjälpte inte. Irritationen och ilskan hade redan byggts upp inom honom; hans humör var, som sagt, väldigt stormigt.
"Du bestämmer inte över mig", sa han och ignorerade i princip det hon nyss sagt. Han fokuserade endast på det hon sagt tidigare. "Så länge du är i mitt land, på mitt hov, så bestämmer jag över dig." Hans tonfall var ovanligen lugnt och behärskat, men med en bestämd bakgrund.

Sophia rynkade lite på pannan och granskade honom innan hon skakade på huvudet. Det var lönlöst att ens försöka leda en konversation med honom. Hon tänkte böna och be om en ny allians, vad som helst bara inte Frankrike så hon höll sin mun stängd och gick ut från slottet. Hon gick mot stallet, tänkte rida så långt hon orkade för att slippa hovet även fast det bara skulle vara för en kort dag. Hon tänkte ta varenda chans hon kunde för att komma bort från Henri och hans hov.

Sophia gick därifrån utan ens ett svar. Han gjorde inte någon ansats till att följa efter eller för att försöka få henne att säga något. Även fast ilskan bubblade till inom honom så förstod han att det inte skulle vara värt att skrika på henne. Han bet ihop och vände på klacken och gick mot motsatt håll från Sophia. Hans första tanke var att bege sig till Juliettes kammare för att få prata ut; men minnet från gårdagen slog honom snabbt. Hon var inte längre på hovet. Hon var borta. Han skakade på huvudet, vägrade att sörja, och vände sedan på klacken igen. Han började gå mot samma håll som Sophia, mot stallet. En ridtur skulle förmodligen fungera för att rensa tankarna. Han skulle inte undvika stallet bara för att Sophia gått åt det hållet. Herregud, det skulle han verkligen inte!

Sophia bad en tjänare sadla en häst åt henne så fort hon kommit till stallet och väntade otåligt på att hästen skulle bli klar. Hon bet sig hårt på läppen och funderade en stund, hon var lite smått nyfiken på hur länge hon fick vara ifrån hovet och hur långt bort hon kunde rida. Helst av allt ville hon ta sig till hamnen och ta en båt hem till Skottland. Visst skulle hennes mor bli rasande och skicka tillbaka henne direkt men en del av Sophia trodde ändå att det skulle vara värt alla problem det förde med sig. Hon tackade när tjänaren kom tillbaka med hästen och tog sig upp på den. Hon rynkade lite på pannan när hon såg Henri och himlade lite med ögonen innan hon red iväg från stallet och hovet.

Han kom fram till stallet och sadlade en häst själv. En tjänare, Pierre, hade lärt honom allt om hästar när han var liten. Pierre jobbade fortfarande kvar i stallet och han log varmt mot Henri.
"Allt väl?" frågade han samtidigt som Henri började sadla en av hästarna. Han stannade upp lite och ryckte på axlarna.
"Nåväl", svarade Pierre sig själv efter en stunds tystnad. "Du har träffat skottarnas drottning har jag hört. Vad tycker du om henne?" Ännu en gång stannade Henri upp i sitt arbete, men denna gången för att hindra spya från att välla ur hans mun.
"Hemsk", svarade han kort och tittade snabbt bort från Pierre igen. Pierre var en mycket respektfull man, till skillnad från Henri, som kunde ses som mycket bortskämd.
"Det existerar ingen kvinna i världen som kan beskrivas som hemsk, Henri", började han. Lektioner, lektioner, lektioner... Pierres visdomsord var oändliga. Han bara suckade som svar.
"Hur som helst så borde du prata med henne", avslutade han. "Ni ska trots allt gifta er." Henri nickade eftersom han inte ville starta en diskussion. Han satte sig upp på hästen och red iväg. Han såg Sophia en bit bort; skulle han följa Pierres råd redan nu? Äsch, hur kunde det skada? Han började följa efter henne.