Descendants

Juliette studerade Evie där hon satt, mittemot henne. Juliette hade märkt hur lite hon hade ätit de senaste dagarnas och att hon inte alls hade varit med i konversationer. Hon ville fråga hur det var, men samtidigt ville hon inte störa heller. Hon hade bestämt sig för att om det fortsatte såhär i någon dag till så fick hon säga ifrån.

Hennes föräldrar hade återkommit, och idag skulle hon hämta Daniel och Disa vid hamnen. Hon hoppades att de var schyssta, och att de kunde hålla hemligheten om deras närvaro på ön. Juliette, Cora och Melody hade bestämt sig för att hålla överraskningsfesten på slottet, eftersom det var svårt att gömma Daniel och Disa i en byggnad där Evie själv gick runt. Så på kvällen skulle Juliette hitta på en anledning till att de skulle till slottet, så de kunde överraska henne där. Hon harklade sig och tittade på Evie.
"Du, skulle du kunna hjälpa mig med en sak imorgon kväll? Jag fick reda på det precis men mamma och pappa behöver tydligen hjälp med ett möte borta på slottet, och jag skulle gärna behöva lite mentalt stöd, plus att det gäller samarbetet mellan öarna, så det skulle vara bra om du var där. Du behöver inte säga någonting, men bara din närvaro gör hela mötet bättre eftersom det handlar om oss. Om du skulle vilja hjälpa mig med det så åker du ikväll, jag måste dit lite tidigare idag" sa hon och log.

Evie hörde inte först vad Juliette sa, utan skakade lätt på sig och vände sig mot henne.
"Va? Ett möte, jo men det kan jag absolut." svarade Evie. Det skulle ändå vara bättre, mindre människor skulle vara runt slottet än runt skolan. Kanske det skulle bli färre skadade och kanske de hade vakter att ta hand om dem.
Evie hade glömt allt vad fest och födelsedag hette, det skulle ändå inte ske. Hennes mor skulle förstöra det som vanligt. Evie ställde sig upp för att lämna den tomma kaffemuggen till disken.
"Vi ses ikväll då. Jag ska på vett och etiketts lektion nu." säger Evie och börjar gå dit. Denna lektion var som så mycket annat hon inte hade en aning om men som man tydligen behövde. Troligen för att de flesta häromkring var adliga av något slag och baler var vanliga. Tydligen slutade terminen med en stor bal med.

Juliette nickade och tittade efter henne. Hon hoppades innerligt att Evie skulle bli glad över överraskningen, och att hon kunde släppa loss. Juliette reste sig upp och lämnade ifrån sig sin tallrik och gick bort till sitt rum. Hon tog en bag som hon hade packat, stoppade ner kronan och drog på sig sin jacka. Hon gick ut genom skoldörrarna och satte sig i slottets droska som väntade utanför.

Under färden till hamnen så blev Juliette nervös, liknande den känsla som hon hade fått när hon skulle träffa Evie för första gången. Juliette hade haft kort kontakt med Disa, där de kom fram till tid och mötesplats. Hon hade alltså inte fått en känsla för henne över huvud taget, men det skulle nog gå bra. Hoppades hon. När droskan stannade klev hon ur, och gick bort till hamnen. Hon tittade sig omkring och insåg att hon inte ens visste hur Disa och Daniel såg ut, men det borde nog uppenbara sig vilka som var dem.

Evie gick inte till någon lektion utan drog sig in på en av toaletterna och låste dörren efter sig i ett av båsen. Hon satte sig på det nedfällda locket och andades tungt. Hon måste hålla sig samman, hon skulle fixa det. Hon kunde än höra Disa och Daniels plågade skrik i öronen. Hade det inte varit för dem hade Evie övervägt att förråda sin mor. Hennes mor hade trots allt inte gett henne något det förstod hon nu, här var det för första gången hon sett andra människor, vänliga och varma. Snart brister det och Evie snyftar till och tårar trillar ner för hennes kinder, tårar som hon inte fällt sedan hon var liten.

Disa och Daniel hade blivit hämtade med en bil från Auradon precis som Evie, bilar fanns inte på deras ö. De kliver ur den och ser sig om. Disa en blond skönhet, sminkad och utmanande klädd med urringning. Daniel bakom henne lång, muskulös och svart långt hår, i skinnbyxor och lång röd kappa. De skulle bli mötta av en Juliette, prinsessan hörde de. De var förväntansfulla att komma hit även om de inte visade något, likt Evie visade de inga känslor.

Juliette väntade och såg sig omkring. Hon bet sig i läppen och öppnade sin väska, och drog ut kronan. Hon placerade den på huvudet, och suckade. Hon var ju utanför skolan, trots allt. Hon såg hur två figurer klev ur en bil, och hon förstod direkt att det måste vara Daniel och Disa. De såg lika hårda och farliga ut som Evie hade gjort första dagen de hade träffats. Juliettes mage knöt sig av nervositet igen, och hon gick fram och presenterade sig. När hon sträckte fram handen mot dem, såg de lika förvirrade ut som Evie hade gjort. Juliette harklade sig, och förklarade vad det var de gjorde. De fattade hennes hand, och tillsammans gick de bort till droskan. På vägen dit försökte Juliette sig på lite småprat, vilket gick ganska så bra, de verkade ju ändå vara glada över att vara här. Inte för att det syntes, så Juliette kunde ju faktiskt ha helt fel i den frågan.

Väl på slottet mötte Rapunzel och Flynn upp trion, och de log.
"Välkomna hit. Vad roligt att ni ville komma över hit och överraska Evie, vi hoppas hon kommer att tycka det är roligt" sa Rapunzel och sträckte fram handen till de båda ungdomarna.

Snart var dagen slut och Evie kunde äntligen bege sig mot slottet. En droska stod och väntade på henne och den körde i maklig takt mot slottet.
Evie gick till det rum som tilldelats henne och skyllde på att hon hade huvudvärk så att hon inte kunde delta i middagen eller umgås med någon. Hon skulle inte våga se någon av dem i ögonen och skulle säkert bara bryta ihop om hon talade med dem.
Så småningom började mörkret och tystnaden lägga sig över slottet. Hon hade talat med modern och stod nu i trädgården under den stora fullmånen. Försiktigt ropade hon på den goda fen, det skulle bli en kamp mellan dem två nu. Eller snarare mellan modern och den goda fen, men modern hade henne som vapen.

Juliette visade Disa och Daniel högsta våningen i slottet, där de skulle hålla sig fram till festen dagen efter, och de verkade nöjda med att slippa behöva umgås med Juliettes föräldrar. Juliette träffade Evie lite snabbt, men hon hade huvudvärk och stannade på sitt rum, som låg intill Juliettes. Juliette själv satt nere i matsalen med sina föräldrar och åt.


Blue hörde ljudet av en röst som ropade, en röst hon kände igen, hon hade hört den för inte så längesedan. Hon svävade fram och såg att det var Evie, flickan hon hade hjälpt hela för några dagar sedan. Hon gjorde sig stor i en puff av blå rök, och log mot Evie.
"Så, jag hoppas du inte är skadad igen?" sa hon och tittade Evie rakt i ögonen.

Evie betraktade kvinnan framför henne, så mild och så godtrogen. Evie hade hoppats på att hon inte skulle komma, att hon skulle strunta i henne för att Evie inte var en av hennes.
"Inte ännu." svarade Evie och undvek hennes blick och kände samtidigt hur halsbandet brände om halsen. Hon kände modern som inom sig och drog ett djupt andetag. Evie frammanade en grön eld om den, den elden som ingen god kunde passera, den de brände sig utav.
Evie darrade lätt på handen då hon sträckte fram den mot den goda fen.
"Ge mig staven." men rösten som kom ut var inte enbart Evies utan moderns med, Evies ögon var nu kolsvarta och det syntes väl att detta inte enbart var Evies handlingar. Men Evie kunde höra Disa och Daniels plågade skrik och det gjorde att hon inte gjorde motstånd mot modern utan följde hennes ord, att morden skulle bli stolt över henne.
Evie frammanade en blixt och sköt den rakt mot den goda fen.

Blue ryggade undan när Evie förde fram elden mot henne. Hon visste precis vad det var för eld, och den skulle hon inte kunna trolla bort. Hon letade upp Evies ögon igen och fäste sina på dem. Hon hörde den dubbla rösten, och förstod ganska så snabbt att detta inte var Evies handlingar, i alla fall inte fullt ut. När blixten sköts mot henne försvann Blue i en puff av rök. Röken dök upp igen, men denna gången bakom Evie.
"Du behöver inte göra det här, Evie, du behöver inte lyssna på henne. Vi är här för att hjälpa dig" sa hon och höll ett hårt tag om sin trollstav. Den släppte hon inte ifrån sig i första taget, speciellt inte till någon som bodde på den andra ön. Hon höjde trollstaven och snärtade till med den mot Evie, i hopp om att försöka förstå vart den andra rösten kom ifrån, och om man kunde bli av med den.
"Berätta vad som händer, så hjälper jag dig" sa Blue med en stadig röst och fortfarande med ett leende på läpparna, det låg ju trots allt i hennes blod att hjälpa människor, speciellt de som hade fått en andra chans.
"Du gör inte detta självmant, det förstår jag" sa hon lugnt och tittade på Evie.

Elden formade sig som en arena runt dem. Evie vände sig om mot den goda fen och hann precis skydda sig mot vad det än var fen gjorde.
Hon hörde moderns ord inom sig.
"Hon ljuger, hon vill bara dig illa." samtidigt som hon hörde Disas och Daniels skrik. Evie försökte fokusera på fen framför henne, det kändes som hon höll gå itu inombords. Hon ville så väl tro den goda fen, men hon var rädd för modern och vad hon gjorde med hennes vänner.
"Hon har dem, hon skadar dem." Evies röst hördes knappast och samtidigt frammanade hon ytterligare en blixt mot den goda fen. Evie kunde döda med, men någonstans kämpade ändå Evie emot modern om än det var litet.
Evie skrek sedan till, halsbandet brändes än mer och hon kände den dra om hennes hals. Hon visste att modern skulle ta död på henne och Disa och Daniel om hon inte gjorde något. Henne själv struntade hon i, men hon fick inte skada hennes vänner.