PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlotte såg ner på sina fötter och hon gungade sakta fram och tillbaka på stället. ”Minns du när vi först pratade med varandra?”.

Remus lutade sig bak med ett nöjt leende på läpparna. ”Jag gillar ju blondiner” sade han skämtfullt. ”Men jag har hört en del om fransyskor, och allt var inte positivt”. Han insåg snabbt att en av hans bästa vänner, den han nog älskade mest av alla i sin vänskapskrets, faktiskt var fransyska, eller med rötter i Frankrike. Han visste inte om Vanessa visste om det eller inte? Kanske Charlotte hade nämt det, men han sade ingenting, i hopp om att hon inte hade berättat om sin bakgrund för flickan bredvid honom.

Severus nickade. "Vilken del av det hela är det du tänker på" sa han och log mot henne.



Vanessa tittade på Remus och skrattade lite. Det högg till inom henne när han sa att han gillade blondiner, men hon förstod inte varför. Det spelade väl ingen roll för hennes del vad han föredrog? Men att han inte gillade fransyskor var väl helt okej. "Vad är det med fransyskor? Något jag ska akta mig för att göra?" frågade hon leendes.

Charlotte smålog för sig själv. ”Den gången under femte året, när Potter och Black just hade dragit något skämt på med dig och de sprang som små fnissande flickor genom korridoren?” Började hon berätta. Hon mindes det som om det vore igår, men det hade gått två år sedan händelsen. ”Jag hittade dig nerdränkt i den där illaluktande vätskan. Du ville inte ens se på mig.. Jag visste vem du var, jag hade sett de hålla på med dig förr, helvete, jag tror jag till och med hjälpte de planera några av skämten de drog på dig...”.

Remus kände hur hans kinder hettade till. ”Åh, det är vara att de är väldigt, väldigt proper. Och de flesta från Beaxbatons kommer från rikemansfamiljer, du vet hur de folket kan bli ibland. Meeeen jag menar inte alla då”. Han såg på Vanessa, hon var verkligen vacker, och visst hade han ett extra intresse i blondiner, men hon kunde nog slå alla blondiner tillsammans.

"Usch ja. Jag skämdes något så förfärligt att jag inte ville möta din blick, se ditt medlidande eller ditt hånskratt. Vilket av det det nu skulle bli. Men så kom du och förgyllde dagen!" drömde sig Severus iväg.

Vanessa log åt hans rodnande kinder. "Ah, ja. Ibland kan vett och etikett och att allt ska vara 'fint' hela tiden bara bli för mycket." Vanessa förstod inte alls sina känslor. Idag verkade vara en ovanligt känslosam dag för henne. Hon blev så himla glad över att prata med Remus och fylldes av konstiga känslor inombords. Känslor som hon inte alls kände igen eller förstod sig på.

”Jag? Förgyllde din dag? Det är inte så jag minns det”. Det Charlotte hade gjort hade hon ångrat sekunder efter, och bett som ursäkt för ända sedan det inträffade. ”Jag stod och stirrade på dig, tills du tillslut sade åt mig att gå, vilket jag gjorde. Och kommer du ihåg vad jag gjorde?”. Hon lät inte Severus svara innan hon fortsatte. ”Jag gick, och jag slog Potter så hårt jag kunde! Jag minns fortfarande Remus och Sirius minn när blodet sprutade från James näsa”.

Vanessas leende fick Remus att rodna ännu mer. Hur kunde han aldrig ha lagt märket till henne förr? De brukade röra sig i samma korridorer, och han hade sett henne stå vid Charlotte när hon pratade med Severus kort innan lektionerna, men aldrig hade hans uppmärksamhet dragits till tjejen som ständigt verkade stå några meter från honom.

"Men herregud. Vad skulle du ha gjort? Sett på när jag försökte tvätta bort det? Nej, jag behövde bara vara ifred." Severus tänkte tillbaka på det. Han hade behövt tvätta håret och duscha typ tjugo gånger innan han hade fått bort all stank.
"Dessutom så slog du till Potter. Det var modigt och är nog inte många som gjort tidigare. Jag minns fortfarande ryktena dagen efter. 'Skolans duktigaste, mest skötsamma häxa, har slog Potter blodig'. Det gladde mig i flera veckor, ja kanske även månader, efteråt" sa Severus leendes.

Vanessa log mot Remus och visste inte riktigt vad hon skulle säga men ville inte att han skulle flytta tillbaka till sin plats riktigt än. Så hon drog till med första bästa fråga hon kunde komma på. "Hur var din sommar?"

Charlotte lät sina händer glidna ner från Severus kinder, över hans hals ner till hans armar. ”Jag önskar jag kunde säga samma sak”. Charlotte mindes rykterna väl, till och med lärare verkade prata om det. Såklart hade hon hamnat i trubbel efteråt. Kvarsittning i en hel månad, och en illvrål från sin far som hon av någon dum anledning hade öppnat i stora salen. Det var nog första och ända gången hela skolan hade sett henne gråta, tanken på det nu fick henne att bli generad.
Charlotte gillade inte att visa vad hon kände inför folk, speciellt inte människor hon inte kände särskilt bra. Och att hennes far hade skällt ut henne för alla att höra gjorde inte hennes liv mycket enklare, dessutom kunde hon göra vad som helst för att inte göra honom besviken.

Det var tyst ett tag. Remus sommar hade ändå varit bra, men han kunde inte dela med sig av detaljer. Vad skulle han säga? ’Det var bra, jag och resten av gänget var hos Potter, ofta spenderade vi det i våra animagusformer, eller ja, de andra, själv är jag varulv’? Nej, det fanns inte en chans att han kunde göra det. ”Den har väl varit helt okej, jag umgick för första gången mycket med Potter och resten” sade han. ”Men annars har jag väl tagit det lugnt”

Severus omfamnade henne, förstod att det hade varit svårt för henne. "Ingen hade bara väntat sig det från dig. Det var därför alla pratade om det och lärarna gav dig extra hårda straff. Och strunta i illvrålet, det måste de väl ha glömt vid det här laget?" frågade Severus. "Jag menar, de flesta får ett illvrål förr eller senare hemifrån. Och de som inte får det, har ofta föräldrar som inte bryr sig om dem" sa han och försökte få henne bättre till mods.

Vanessa log och nickade lite. Det verkade inte heller vara något som han ville prata om. "Min var väl ganska lugn den med. Tiden går fort ibland" sa hon bara.

Charlotte uppskattade Severus försök att få henne att må bättre, så hon tvingade fram ett leende som nästan verkade lite extremt. Men illvrålet fanns fortfarande kvar i hennes tankar. Hennes fars arbetskamrater hade alla hört om händelsen, det hade spridit sig som en löpeld, men hon visste att hon inte kunde tänka på det längre, det skulle verka själviskt. ”Jag vet, tack så mycket. För att du finns” viskade hon i Severus öra.

”Det är bara att hoppas att tiden här kommer gå lika snabbt. Vad funderar du på att göra efter Hogwarts?” Sade Remus. Han hade undvikit samtalsämnet ett tag nu, men det kanske var dags för honom att ta tag i det nu, även om det inte kändes helt rätt eller att han var redo.

Severus skakade på huvudet. Honom lurade hon inte med ett så stelt, framtvingat leende. "Släpp det, våga gå vidare" sa han lågt till henne.

Vanessa suckade djupt åt den eviga frågan. "Jag vet inte" erkände hon skamset. "Det känns som att alla vet precis vad de vill göra, när de ska göra det och var de gör det. Men jag har verkligen ingen aning. Jag kommer att bli gråhårig i förtid av det. Vad är din plan?" sa hon.