Teen Wolf [PRS]

Nathan nickar, försöker ta in allt Allora berättat för honom. Tjejen på golvet bredvid honom verkar vagt överraskad över att han inte kastat ut henne eller kallat henne galen. Kanske skulle han tycka det när han sovit i tolv timmar; men just nu hade hans trötta jag accepterat att det hon sagt var sant. Det förklarade en hel del som hänt honom och dessutom verkade Allora inte vara nån sinnessjuk galning.
"Men finns det nån risk att jag skadar nån?" frågar han sedan, mest sig själv. Det kommer ut som en viskning; osäker och nästan rädd. Med lite tydligare röst frågar han Allora
"Ska jag följa med dig hem eller...?"

Allora såg tyst på honom och lyssnade. Hon tänkte lite på hans fråga och suckade lite.
"Innan du lär dig kontroll, så ja. Så länge det inte är fullmåne eller om du blir tillräckligt arg eller liknande", sade hon, vilket stämde. Det var då han kunde förlora kontroll, men annars skulle det inte vara någon fara så länge han inte löpte någon risk att förvandlas. Hon lyssnade på hans nästa fråga och ryckte lite på axlarna.
"Det gör du som du vill egentligen, jag kan inte tvinga dig. Så länge du inte löper någon risk att förvandlas så är det ingen fara", svarade hon ärligt, då det ju var sant.

Nathan tänker, att delen med självbehärskning och ilska kommer vara svårt för honom (särskilt så länge mr Harris finns), men han säger inget till Lora, nickar bara och stryker sig över hakan. Han ser ingen anledning att stanna hemma längre; det var morgon om några timmar men han visste redan med all säkerhet att han ändå inte skulle hinna sova - det pågick för mycket i hans huvud nu, och om han gick hem med Lora och sedan tillbaka skulle han i alla fall kunna rensa tankarna något.
"Om det är okej med dig så kan jag följa med", säger han tillsist, rycker på axlarna.

Allora såg på honom lite i tystnad och nickade lite.
"Visst", sade hon sen, kunde förstå honom - det måste vara en hel del att behöva förstå och hon trodde att han säkert hade en massa frågor om det också. Hon skulle iallafall haft det, trodde hon. Hon hade ju aldrig riktigt fått den chocken på samma sätt, då hon fått allt förklarat för sig innan.

Nathan låter ett andetag av lättnad falla mellan läpparna: något han inte visste han höll inne. Han täcker den rosa färgen som hotfullt skuggat hans kinder med ett enkelt leende åt Loras håll.
"Ska vi gå på en gång?" frågar han, reser sig upp och sträcker på benen. De är inte stela vilket troligtvis beror på hans.. lykantropi, nyfunna krafter, tänker han halvbittert.
"Vill du ha nått lätt att äta?" undrar han sedan.

Allora såg på honom tyst och nickade sen lite, reste sig upp.
"Nej tack", sade hon med en lätt huvudskakning och ett leende emot honom, hon hade ätit ganska nyss innan hon kom så var inte hungrig än. Hon sträckte lätt på sig, egentligen inte stel men småtrött. Hon var så gott som alltid trött när det vart fullmåne, det tog på energin att behöva hålla kontrollen.

Nathan ler halvt mot Lora, innan han öppnar dörren och kikar ut i korridoren. Dörren till mammas sovrum är stängd, och lätta snarkningar hörs inifrån. Vanligtvis hade hans mamma blivit alldeles för nyfiken av att se främmande skor i hallen och kommit förbi hans rum för utfrågning.
"Kusten är klar", viskar han till Lora. Leendet på hans läppar är nästan lekfullt. Nathan känner sig så lätt. Trots att han knappt sovit alls den natten skulle han kunna gå till skolan och ha mr Harris hela dan.
Okej, den sista delen var inte sann, men någon sömn kändes inte behövlig. Kanske är det en annan av fördelarna med att vara varulv, tänker han när han försiktigt stänger ytterdörren bakom sig och Lora.