Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace kände hur någonting flödade in i henens mun. Hon greppade tag om det med tänderna och drog in blodet i munnen. Hon kände hur energin kom tillbaka och hon slog upp ögonen. Hon släppte direkt armen och helade såret på Calvins handled.
”Är du okej?” frågade hon svagt. Hennes syn var forfarande väldigt suddig. Hon kände hur några armar lyfte upp henne och tittade upp. Det var David, den bistra beskyddaren. Hans bisterhet var dock helt borta och han såg snarare orolig ut.
”Vi tar er till ert rum, som är extra skyddat nu” sa han och bar henne bort till rummet.

Jane hjälpte Calvin upp på fötter.
”Fantastiskt jobb, jag ber om ursäkt för tidigare idag, du verkar ha lärt dig mycket i skolan” sa hon och log mot honom. Hon tittade på honom.
”Du och Prinsessan är ett bra team” sa hon och nickade in mot andaktsrummet där de flesta hade börjat återhämta sig.

Calvin reste sig upp och log kort mot Jane, höll blicken efter Grace. Han svalde hårt och drog handen över ansiktet.
"Tack, är alla här okej?" frågade han och fick syn på sin pappa. Han tvekade lite innan han gick fram till honom och Michael. "Är ni okej?" frågade han, höll blicken på Michael då han inte riktigt ville ha en konversation med sin far. Han fick en liten nickning som svar, som han nöjde sig med, innan han reste sig upp och gick mot sovrummet.

David lade ner Grace i sängen och gick därifrån. Hon reste sig upp ganska snabbt efteråt och satte sig i soffan. Hon reagerade när dörren öppnades igen och såg Calvin. Hon reste sig upp, nästan lite för snabbt, och sprang fram till honom och kramade honom hårt.
”Jag är så glad att du är okej” sa hon tyst.

Calvin slog armarna om henne och kysste hennes huvud länge. Han höll henne hårt intill sig och slöt ögonen en stund.
"Riskera aldrig ditt liv för mig igen, förstått?" sade han och smekte hennes kinder.

Grace nickade.
”Jag hade inte dött, det vet du va? Jag är starkare än så” sa hon och flinade. Dörren öppnades igen och Jane och David kom in.
”Tack vare er två så har många överlevt attacken. Om ni orkar kommer drottningen vilja tacka er personligen imorgon, plus att du ska få tatueringar för dina offer” sa David och vände sig till Calvin när han sa det sista. Han gick sedan ut ur rummet. Grace vände sig om och stelnade till. Rösterna återkom till hennes huvud, och hon satte sig ner i soffan. Hon tog ett djupt andetag och tittade på Calvin.
”Jag ser saker” sa hon och såg honom rakt i ögonen.

Calvin suckade lågt och drog handen över sin nacke, han ville inte ha någon tatuering. Han såg efter dom innan han kollade mot Grace igen. Han rynkade på pannan och satte sig på huk framför henne.
"Ja, du råkade säga det innan och jag typ fattade det när du börja skrika i ditt rum på skolan." sade han ärligt och tog hennes händer igen.

Grace suckade och skakade på huvudet.
"Det är inte bara det, jag hör röster också" sa hon tyst och tittade ner i marken.
"Min syster gjorde någonting när jag hölls fast av Strigoin. Hon pekade på sitt eget hjärta, och sedan på Strigoin. Jag vet inte vad hon menar, jag kan ju inte döda en Strigoi?" sa hon och lutade sig bak i soffan och tittade upp i taket. Hon var väldigt förvirrad just nu.

Calvin rynkade på pannan och kollade på henne en stund.
"Tror du att det betyder något eller kan det vara så att du såg det eftersom du var stressad?" frågade han och smekte hennes kind lite försiktigt. Han ville inte råka säga något av misstag.

Grace ryckte på axlarna och reste sig upp.
"Jag vet inte. Men hon dyker upp när jag är stressad eller rädd, så du kan ha rätt" sa hon och satte sig i fönsterkarmen igen. Hon drog handen genom håret och en tanke slog henne plötsligt.
"Beskyddaren som kom in och varnade oss, han dog ju" sa hon och tittade på Calvin.
"Vart tar de kroppen någonstans? Jag kan rädda honom"

"Grace, du vet inte konsekvenserna. Du kunde ha dött bara att av hela skador. Tänk om du dör genom att rädda någons liv!" sade han och reste sig upp. Han kollade på henne och rynkade på pannan, tänkte absolut inte låta henne riskera det.