[PRS] Theida & Countess

Ethan gick längre in i lokalen. Sättet han rörde sig på talade om att det inte var första gången som han var där inne. "Jag brukar gå hit för att rensa tankarna", förklarade han. "Till exempel efter att jag och Allison bråkat".
Han sträckte sig sedan efter två biljardköer och räckte fram ena till Korey. "Har du spelat förut?"

Korey fortsatte följa efter Ethan "Ah.. okej" sa han. "Nej det har jag inte, hur gör man?" undrade han försiktigt. Det kändes lite som att han inte hörde hemma här, som att han stack ut bland alla andra, och han hade helt ärligt lite lust att dra hem. Men han kunde inte göra så mycket åt det nu.

"Det är enkelt, när man kommer in i det. Det gäller att sänka den svarta bollen, men innan man får göra det måste man ha sänkt alla de andra bollarna i sin serie".
Ethan hade börjat förbereda biljardbollarna på bordet, men stannade upp när han såg hur besvärad Korey såg ut att vara. Det gjorde att han plötsligt fick dåligt samvete. Varför betedde han sig såhär kring Korey? Drog med honom på saker. Pratade om konstiga ämnen. Dissade Allison. Ethan kände knappt igen sig själv.
"Gör jag dig obekväm?", frågade han försiktigt, rädd för att få ett ja, bara lämna mig ifred! som svar.

Korey nickade lite förvirrat. Trots att Ethan precis hade förklarat hur man gjorde så fattade han iprincip ingenting. Biljard var något som verkligen inte var hans grej, och han trodde aldrig någonsin att han skulle spela det. Han kände sig lite som en av dem där kostymkillarna man ser i filmer, som alltid brukade spela biljard. Korey kollade ner i golvet "Uh.. lite kanske" erkände han. Det var bättre att låta Ethan veta. "Jag brukar liksom inte göra sånt här".

När Ethan hörde Koreys svar så la han ner allt på biljardbordet och tog ett kort steg tillbaka.
"Det var själviskt av mig.. Att dra hit dig.", sa han och vek undan blicken. Ethan kände sig som en idiot. För Korey var han ju inget mer än en okänd människa som han lånat ut en tändare till.

"Nej asså, det är okej. förlåt". Han kände sig lite dum. Det hade kanske varit onödigt att säga som det var, det kanske hade varit bättre att bara ljugit och sagt att han inte alls känt sig obekväm. "Jag är bara dålig på att lära känna nya människor..".

Ethan skakade lätt på huvudet när Korey började ursäkta sig. "Du behöver inte be om ursäkt. Det är jag som klantat till det", sa han och kunde inte låta bli att le till. Hela situationen kändes underlig. Helst av allt ville han börja om från början. Från och med att de suttit sig på bänken utanför skolan.

"Nej nej, förlåt, det är mitt fel" Säger han. "Vi kan spela om du vill", Han tvingar fram ett litet leende och kollar mot Ethan.

Ethan skakade återigen på huvudet. "Det är okej. Vi kan väl göra någonting som vi båda gillar?. Där vi båda känner oss bekväma", sa han, fortfarande med ett svagt leende. "Vad brukar du göra?". Det var då som Ethan insåg att allt hittills hade handlat om honom själv. Han visste knappt någonting om Korey.

"Asså.. jag brukar inte göra så mycket.. Lyssnar mest på musik.. Ritar ibland". Korey kollade mot Ethan. "Fast det är lite svårt att göra med någon kanske.. Jag är oftast ensam så", Han log lite ursäktande mot Ethan. "Du får dra om du vill. jag klarar mig.."