Superheroes [PRS]

Percy var lätt den bästa svärdfäktaren jag kände och skulle antagligen alltid vara det, så jag fick nöja mig med att vara bättre än Nema än så länge.
Percy hade inte sagt det rakt ut, men Nema var för otålig för att orka slipa sin teknik, men när hen slogs var hen som en tsunami; mäktig, omöjlig att stoppa och oförutsägbar.
För tillfället var jag ändå bättre på att strida än henom; starkare, snabbare och mer ... skoningslös?
Jag tvekade aldrig när jag skulle döda någon. Hittills hade jag inte dödat något halvblod, men Annabeth och Percy hade nästan sett rädda ut när vi slogs vid Olympen för ungefär ett och ett halvt år sedan.
Keiron också.
"Jag älskar dig, Hazel"
Nemas hesa röst får mig att blinka till och min blick fokuserar på de havsgröna ögonen.
Och när jag gör det drunknar jag direkt.
Dras ner i det ändlösa haven som någon bestämt sig skulle bli Nemas ögon.
Hen märker att jag inte riktigt är fokuserad, flinar snett och innan jag hinner blinka dunsar vi ner på golvet.
"HAH!" Nema skrattar triumferat och ler stort mot mig. "Där ser du, Hazel Brooks"
Jag skrattar, lågmält och kysser Nema.
"Jag älskar dig, Nema."
Om det är så här att drunkna vill jag aldrig sluta göra det.
--
We were lovers on a wild ride
Speeding for the finish line
Come until the end of our time, yeah
Started off as a wildfire
Burning down the bridges to our empire
Our love was something they could admire, yeah, yeah

Hon kollade på mig sådär som jag sett enne göra ibland, liksom undrande, som om hon försökte se igenom mig. Eller förstå något.
"Vad hände sen?" frågade jag viskande, och fick en rynkad min till svars. "Efter att jag stack alltså"
Hazel snörpte munnen, men såg inte alltför hård ut. Fundersam. "Alla kom tillbaks oskadda. Emh, förutom du då" Hon ryckte på axlarna med ett snett leende. "Idiot"
Jag instämde. Alltså, att låta någon spöa upp en så illa att man knappt kan prata är rätt idiotiskt, och att sedan inte ha tänkt igenom det är verkligen inte bättre. Något jag verkligen inte kan få in i skallen, hur jäkla mycket jag försöker.
"du letar efter trubbel, och det är inte en bra egenskap Nema" hon smällde till mig på amen och satte sig upp.
Jag kunde inte sluta le, bara kyssa henne på kinden. "Trubbel är inte alltid dålig, Hazz. Jag hittade ju dig"

Jag skrattar tyst, klappar Nema på kinden.
"Ja, men Luke dog ju", fortsätter jag, försöker få det att verka skämtsamt på ett sätt. "Och vi hade rätt. Han hade badat i Styx, Akilles häl duvet, och... han skar sig i handen."
Jag låter bli att nämna att jag vet precis hur det är att bada i floden Styx.

Leo
"Vi behöver mer bronsplåtar", meddelar jag till Hazel (Levesque), Percy och sumobrottarbebisen, Zhang.
Percy rycker på axlarna och han stirrar ut på däck. På Hazel (Brooks) och Nema. Det gör mig irriterad på ett sätt. Hade inte Percy försvunnit hade inte Nema varit tvungen att komma tillbaks, ju.
"Vi kan säkert landa utanför någon bilskrot eller nåt", svarar han, lika oentusiastiskt som han ser ut.
Jag suckar irriterat och drar bak håret som envisas med att falla i ansiktet.
"Nej, jag menar att vi behöver himmelskt brons", säger jag och låter den vassa eggen av irritation vara tydlig i rösten.
Hazel (Levesque) stirrar på mig med guldögonen, kisar lite. Studerar mig, som om hon känner igen mig.
"Det finns i närheten", säger hon. Jaha, Plutos dotter är tydligen en levande metalldetektor. Användbart. Frank Zhang säger inget, bara stirrar på mig som om jag vore hans fiende.
Alla på det här skeppet verkar ju hata mig.
"Vad är det, Zhang?" säger jag syrligt. "Kan du inte sluta stirra på någon som du skulle vilja vara som? Visst, jag kanske inte är värd varken en Percy eller Jason-" eller Hazel, men det säger jag inte. "Men jag är värd minst tio Frank."
En skugga av förvåning glider över Hazel Levesques ansikte, frank ser både smått sårad och sur ut, men Percy frustar till och klappar mig på ryggen.
Jag ler mot honom, men det känns inte så bra.
Och just precis då stormar - bokstavligen - Hazel in och hon ler mot Percy.
Leendet är snett, stort och Hazel ser på Percy med en sorts beundran och någon slags kärlek (inte boyfriend-girlfriend [hoppas jag]), men det hugger till i magen ändå.
Hon klappar med sitt svärd - Virvelvind - på Percys axel.
"Kom då, fiskpinnen", säger hon och höjer på ögonbrynen. En tunn blixt slingrar sig från henne och runt svärdet och Percy piper till när stöten når honom.
"Aye aye, kapten åskmoln!"

Percy parerade mitt slag, och slog runt det så att det föll ur händerna på mig. Sen log han mot mig, fick mig att le tillbaks trotts att jag var rätt less på att alltid förlora våra strider.
Hazel däremot slog honom hälften av gångerna.
Jag hade tagit upp mitt slag och gjorde ett utslag mot honom, som han lätt parerade. sådär fortsatte vi, jag gick på, han parerade. ibland bytte vi roller, och när vi hade egg mot egg vred jag hans svärd på samma sätt som Perc hade gjort förut. Det föll i golvet i samma stund som han började skratta.
"Du gjorde det" log han och klappade mig uppmuntrande på axeln.
"... äntligen" stämde jag in, och blev indragen i en Hazel-kram bakifrån.
~
Senare vid middagen hade Percy och Annabeth stått upp och berättat att vi skulle stanna nånstans imorgon. Leo hade behövt himmelskt brons till Argo II's skyddsköljd. Ärligt kändes det bra, att vara fast på ett och samma ställe fick mig att vilja explodera, trots alla dem där roliga middagarna och stunderna med Hazel. Jag hade haft det trevligt, och jag ville inte att det skulle förstöras. JAg behövde spår på vart Nico hade tagit vägen, trotts att jag visste. Jag hade den där hemska känslan av att han hade hamnat i knipa.
~
So I'm sorry to my unknown lover
Sorry that I can't believe
That anybody ever really
Starts to fall in love with me
Sorry to my unknown lover
Sorry I could be so blind
Didn't mean to leave you
And all of the things that we had behind

I run away when things are good
And never really understood
The way you laid your eyes on me
In ways that no one ever could
And so it seems I broke your heart
My ignorance has struck again
I failed to see it from the start
And tore you open 'til the end

Det skymde sent den kvällen - jag tror det var vid nio när färgerna började skifta i horisonten från blått till gult, orange och rosa. Jag och Nema stod och diskuterade (om Nico, såklart) vid relingen ett tag, höll hand och kollade på solnedgången.
"Det är så vackert", mumlade jag, tryckte Nemas hand. Hen skrattade, knappt så att det hördes över vinden och såg på mig.
"Vet du något annat som är vackert?" frågade hen, mötte mina blå ögon med sina havsgröna.
"Du", svarade jag och skrattade.
Nema muttrade någon svordom till svar, men hen kysste mig på munnen bara någon sekund senare.
"Du får ju uppskatta när jag försöker vara lite... romantisk?" flinar hen, men jag tystar henom med en puss på munnen.
"Euuuw!" Percy har format händerna till en megafon och skriker på oss från akter. "Get a room!"
Så därför ligger vi - eller jag - på min soffa. Huvudet har jag i Nemas knä. Hen pillar med mitt hår, tvinnar det runt fingrarna, flätar något då och då. Pillar ut flätan.
Hen nynnar på någon låt och den hesa, tysta rösten får mig att dras djupare ner i sömnvärlden.
---
"Annabeth, din dolk"
Luke hostar till, ögonen skiftar från de panikslagna, smärtfyllda blåa till gyllene igen. Annabeth stirrar på honom, som om hon vägrar tro det.
"Annabeth! Dolken." Luke ser på henne, vädjande och jag tror att Annabeth ser hur ont han har, för med skakiga händer räcker hon den till honom. Luke tar den och hans ögonfärg ändras i någon sekund till guld igen, Kronos finns fortfarande där.
Luke andas in, kniper igen ögonen. Sedan lyfter han Annabeths dolk. Hans händer darrar och med ett djupt andetag skär han ett långt jack med dolken i sin högra hand.
Hans svaga punkt.
Hans Akilles häl.
Jag hör mig själv flämta till - eller kanske skriker jag - när Luke lyfter sin blodiga hand, lägger den på min kind. Sedan kysser han mig, mjukt, på läpparna. Sekunden efteråt faller han ihop på Olympens marmorgolv. De blå ögonen är omgivna av långa, böjda ögonfransar blinkar inte. De skiftar inte till gyllene. Och då vet jag att jag skriker.

"Föralltid ensam" Orden ekade i gränden som jag lärt mig hata. Gängledaren bytte fot och tog ett sista bloss från ciggen, för att sedan slänga den i sopporna. Jag tittade efter den, vägrade möta hans blick. Flaca's grepp om mitt hår hårdnade, som hon upprepade hennes ledares ord i mitt öra.
Jag vägrade säga något, vägrade låta dem få som dem ville. Kinden värkte fortfarande efter Alcasar's smäll. Grändens mörker dolde deras ansikten, dem som var så skrämda under ytan av röta.
"du har ingen, Willson." Ray, gämgledaren, viskade, men trotts det så var det det ensa som hördes. "Jag hade hjärtat att erbjuda dig en plats hos mig. Som du dumt nog tackade nej till?"
Han påminnde mig om negan i twd. En idiotisk översittare som tror han gör andra en tjänst.
"kan ju inte riskera att bli ett lika stort rötägg som du, eller hur?" det kom ut som ett morrande ur min nästan knäppta mun, innan jag fick chansen att stoppa det.
Ett mörker spred sig ut över den musulösa killens ansikte. Hans bara överkropp spände sig en aning, och ögonen blixtrade til för ett ögonblick.
"Som du vill. Luke- mitt problem är ditt nu." Han gestikulerade mot sina egna, och dem lämnade mig mot väggen som en flock.
En ny skugga dök upp, fick mig att dra mig upp på fötter. Jag visste vem han var, visste varför dem fått hit honom.
Ett välkänt skratt spottades emot mig, samtidigt som ett par långsamma steg ekade mot betongväggarna. Jag kunde fortfarande försöka sticka, men jag ville inte. Jag skulle stå där, möta hatet jag så länge känt inom mig. Kanske till och med rädslan. Minnet är så tydligt, fortfarande, hur han bara slår och slår.
"Du kommer aldrig att hitta någon som älskar dig på riktigt, Willson. Hazel är min. Du kommer alltid komma i andra hand. Du är så desperat att du inte ser dem mest klara tecknen. Ingen vill ha dig."

Jag slog upp ögonen, fann mig lutandes mot Hazels huvud. Hon kollade med oroliga ögon in i mina.
"Du skrek.." Mumlade hon, då hon strök bort en slinga som klibbat fast sig i mitt svettiga ansikte. "Vill du prata om det?"
"nej" muttrade jag till svars. Kände mig bedragen.

Jag vaknar av att Nema skriker, rakt ut. Ögonen slår upp och hens blick flackar runt tills den fäster sig på mitt ansikte. Hens bröstkorg hävs kraftigt upp och ned under det vita, tighta linnet.
"Du skrek", mumlar jag, drar bort en röd hårslinga som klibbat fast sig i Nemas ansikte. "Vill du prata om det?"
"Nej", svarar hen, kort och snabbt. Jag suckar tyst, men säger inget. Nema har inte berättat så mycket, men mycket mer än jag förväntat mig, kan man väl säga.
Nema är ju egentligen inte typen som öppnar upp, direkt.
Jag vänder kroppen till en lite bättre vinkel, så att jag slipper vrida på huvudet för att se på Nema. Hen lutar upp huvudet så att våra läppar möts, men sedan möter hen inte min blick, stirrar bara upp på mig. Mitt ansikte, men inte mina ögon.
"Hazel", säger Nema tyst, kollar menande över min axel.
"Hm?" Jag vänder mig om än en gång, åt andra hållet, och får ögonkontakt med ingen mindre än min egen mamma.
"Tack", mumlar Nema, nickar åt mammas håll och kravlar sig ur soffan. Hen vänder sig inte om på vägen mot dörren, stänger den tyst efter sig.
"Min finaste älskling! Jag saknar dig jättemycket" Mammas röst låter som en explosion och hon sträcker ut armarna, som för att krama mig, men det går ju inte. Det är ju ett Irismeddelande. Hennes mörkblonda hår är lockat och stylat på ett lite slarvigt sätt, läpparna är målade med mörkrött läppstift och hon har eyeliner. Och mascara. På sig har hon en finklänning - mörkröd, samma nyans som hennes, överdelen är i spets.
"Vid gudarna, mamma!" utbrister jag. "Vart ska du?"
Mammas bruna ögon får en hemlig glimt och hon ler mot mig.
"Du aaanar inte", sjunger hon och jag hyssjar åt henne. Mamma kan inte sjunga, hon låter som en rökande kråka.
No offense, my dearest mother, but the truth is harsh.
"Jag ska träffa -" Hon pausar och mimar 'Zeus'. "Han fixar det så det blir säkert, att vi inte får besök av... otrevliga typer." Monster.
"Egentligen har han ju förbjudit gudarna" det mullrar i fjärran "att ta kontakt med dödliga och halvgudar.." säger mamma, suckar.
"Men han gjorde ett undantag", bekräftar jag. "Du."

Jag fick hoppas att ronaden på mina kinder inte syntes när jag grep min jacka och drog mih upp ur soffan. Jag hade bara träffat hazels mamma en gång, när vi först möttes, och jag verkade inte vara hennes favorit.
"Tack" mumlade jag oh kramade Hazels hand innan jag slank ut genom svängdörren, samtidigt som jag försökte tränga drömmen ut ur huvudet.
På vägen till mitt eget rum snubblade jag nästan över någon. Han satt på golvet böjd över sina skor, knöt dem, men slet övonen från dem när jag nuddade honom.
Elden hade slocknat i dem trötta ögonen, ersatts med ilska.
Istället för att säga något nickade jag bara kort, gick förbi Leo Valdez's sorgsna gestalt.
"nu är du nöjd, va" spottade han efter mig, och jag kunde nästan känna ilskan koka inom honom.
"Va?" snäste jag tillbaks, drog ett djupt andetag för att lätta klumpen i magen. Kände mig uttråkat irriterad.
Leo stälde sig upp, satte händerna i det där bältet han alltid bärde. jag visste att han var kortare än dem andra, och det faktum att jag var lika lång som honom kändes förnedrande. Jag ville vara längre, så att jag kunde få självförtroende från det, och inte behöva visa mig stark på andra sätt.
"Har du ens någon medkänsla, Willson?"
Stay calm.
"vad tror du Leo?" jag andades ut, lade huvudet på sned, och kollade in i hans ögon.
Ilskan hade börjat bubla innom mig, fick pulsen att stiga.
"Du var med henne, precis" han spottade fram orden så att salivet stank över den heltäckande mattan. Jag blev inte ens generad, vände bara ryggen åt honom, påvgä därifrån. En knuff bakifrån fick mig att snubbla fram mot väggen, vända mig om och ducka från en glödande knytnäve.

"..och alltså, visst, det är ju kul men jag antar att han inte bara vill träffas för att fika.." mamma avbryter sig. "Vad var det?"
Hennes bruna irisar vänder sig mot min dörr, den som Leo gjort (varför börjar jag tänka på honom hela tiden..?).
"Va-?" Resten av min fråga drunknar i en smäll. Den är ganska långt ifrån min hytt, men tillräckligt kraftfull för att höras ända hit.
Det fräser till, som när man tänder en eld - Leo.
Frank skulle det definitivt inte kunna vara, han är alldeles för snäll för att göra något sånt trots att han ogillar Leo (men jag antar att han är mer rädd för Leo ändå). Nema eller Percy som motståndare är de enda som skulle få för sig något sånt - Hazel, Annabeth, Piper och Jason har alldeles för hög självkontroll.
Percy har inte direkt någon anledning, så..
"Hazel?" Mammas röst fiskar mig bort från tankarna med ett ryck. "Är det några som bråkar?"
Jag svarar inte på hennes fråga - hon skulle tvinga Keiron att skicka hem mig direkt om hon fick reda på mer (fast Zeus skulle väl ändå berätta allt. Nödvändigt, farsan. Really.).
"Vet inte", säger jag istället. "Hörs mamma, älskar dig, ha det så kul.. och.. hälsa pappa." Jag ger mamma ens slängkyss och innan hon hinner svara drar jag handen genom Irismeddelandet.
Jag smäller dörren efter mig - först senare inser jag att jag glömde tröja men både Leo och Nema har sett mig i bh heh [utan? jadu.], men det är för sent när jag når fram till slutet av korridoren (eller början, beror på hur man ser det).
En plötslig tanke slår mig: placerade Leo min och Nemas hytt så långt från varandra som möjligt, medvetet?
"Jag hatar dig"
Morrningen kommer från väggen mellan Nemas och Percys hytt - är så fylld av ren ilska - jag vet att jag har hittat dem.
--

Sittin’ on the front step
Little white suitcase
Hearing that diesel
‘Fore it hit the front gate
His headlights burnin’ down a Friday night

Southern Belle statue
Standing in the screen door
Watching her whole world
Head for an old Ford
With a man that can’t look her in the eye
Then I run, to him
Big hug, jump in
And I cry for her
Out the window

Jag fnös mot Leos ord, förstod inte varför han gjorde det här nu. Men- jag har inte direkt haft något större problem att dra ut min ilska över honom förut, så jag kan ju bara gissa.
"Hata är ett starkt ord" Mutrade jag fram, försökte putta ifrån mig honom, var inte på humör för att bråka. men han rörde sig inte ur fläcken. Vad vill du göra då? döda mig?
Han drog upp mig mot väggen med ett grepp om mitt hår, hårt, som om han ville försökra sig själv om att jag inte kunde gå därifrån.
"Släpp mig" Snäste jag mot honom, kände det korta stubinet inom mig tändas. Han släppte ju såklart inte heller.
"Ska du döda mig eller inte, Love boy?"
Greppet om tofsen lättade, men istället slungade han mitt huvud bak mot dörren en en gång. Mörka moln drog förbi i mitt synfält, millioner med små stjärnor som täckte dem.. Sen försvann allt, och jag slungades tillbaks till verkligheten.
Jag smällde med baksidan av handen mot hans kind, som kort efter svällde upp i röda lågor. Steg hördes längre bort i korridoren, snabba, som om dem som ägde dem sprang. Mot oss.
Leo verkade inte märka det, utan fortsatte riva i min jacka, försökte åskada vilken som helst smärta för mig.
Hazel hindrade honom i sista sekunden från att hoppa på mig. Hon drog bak honom, ställde sig emellan mig och honom.
"Vad gör du?!" Skrek hon rakt i hans ansikte, skakade honom som om hon försökte väcka honom, eller bara få honom att fatta.
Han stack därifrån sen, utan att ens kolla på mig, bara med en djup blick in i Hazels ögon.
Ärligt vet jag inte hur långt han hade gått om ingen stoppat honom, bara att ahn är av den typen som får dåligt samvete efter att skada en enstaka fluga.