Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Dagen gick snabbare än vad Allison först hade trott. Hon hade som kanskw väntat spenderat den med att träna efter samtalet med Tor. Det var ingen slump att hon låg etta, det var nycket träning och jobb bakom det. Som falangbytare hamnade man lätt efter då man inte var van vid falangens förhållanden, och från början av initieringen låg hon inte så högst upp utan ledarplatserna togs upp av infödingarna men hon hade kämpat sig upp till toppen.

Det var nu kväll och Allison gick ut ur tatueringsstudion med ett leende på läpparna. Hon hade tatuerat i princip hela högerarmen förutom handleden i svarta, snirklande mönster och resultatet var bättre än vad hon hade förväntat sig.

"Allison!". Hon ryckte till av att höra hennes namn och såg några av infödingarna komma springande mot henne. "Ettan, hänger du med på lite äventyr?", undrade de och hon nickade leendes. Först blev hon förvånad över att de frågade henne, falangbytarba och infödingarna umgicks sällan, och därför blev hon väldigt glad över att de frågade henne. Hon behövde något annat att tänka på än att fundera på fas två, och hon joggade efter dem mot utgången. Sedan gårdagens äventyr hade hon insett att man inte hamnade i så mycket trubbel för att lämna falangområdet, ocj då hon följde med infödingarna så hade de nog koll på att lösa sådant.

Azalena hade knappt sett Allison på hela dagen - bara fått en skymt av henne i matsalen och i tatueringsstudion, där hon själv tillbringat lite tid. Nu hade hon tatuerat en liten ekorre på ena skulderbladet, ganska nära ögat.
Nu såg hon Allison springa iväg tillsammans med de infödda. vart skulle de? Hon önskade att de hade tagit med henne också... fast nej. Tänk om de skulle ut? Azalena orkade inte med att gå ut i staden på ett tag - minnena av natten var alldeles för färska. Hon bestämde sig för att lägga sig och läsa.

Christopher rörde sig vant i De falanglösas område. De delade ut hygienartiklar vid lite olika platser. Han såg ingen han kände igen, men så såg han inte heller någon av de urvattnade människorna i ögonen. Han bara sträckte fram tandborste efter tandborste. Vissa tackade honom, andra inte. Han förstod dem. De hade blivit svikna av sina falanger. Alla utom De osjälviska slängde nämligen ut folk som inte var tillräckligt gjorda av virket man skulle vara av för falangen. Men ändå, dessa människor röde sig med en viss frihet och även om han inte önskade detta för sig själv kunde han tänka sig att det inte var helt fel ändå.
"Vad funderar du på?" hörde han en kvinnoröst. Den tillhörde Eleanor som hade kommit från De ärliga. Som nu var Tashas hem.
Christopher log. "Nej, inget särskilt", svarade han undvikande. "Men vi är väl klara här?" Han skakade på lådan som bara hade en tandborste kvar.

Tiden gick väldigt långsamt och som vanligt var Tasha otålig och rastlös. Hon ville göra något, något som fick blodet att rusa genom hennes ådror. Hon hade redan råkat i bråk med Hans, han var frånbörjan från de lärda och han och Tasha drog inte jämt. Egentligen hade hon väl inte någon då hon mer eller mindre störde sig på alla. Alla här var ett faktum att hon var misslyckad och inte var bland de tappra med Tor.
Tasha slog igen boken hon höll på att läsa med en svordom och en suck. Helst skulle hon vilja starta ytterligare ett bråk, få ut sina aggression mot någon oskyldig. Men hon visste att hon inte borde, det drog för mycket uppseende till henne även om det var bra att hon for med sanningen till höger och vänster.
Hon hade även fått fram vad den sista uppgiften kunde vara, något som fick henne att berätta alla sina sanningar. Hon ville inte det för att fler än hon skulle bli drabbade.
Så hon hade bestämt sig, hon skulle avsluta sitt liv, men innan det skulle hon leva. Därför begav hon sig till perrongen när det hade börjat mörkna, hon skulle till Navet och sedan klättra i pariserhjulet vare sig Tor eller någon annan var där eller ej.

Efter att ha andats i händerna för att få lite värme i dem tog Allison tag i husväggen och började att häva sig upp. De hade åkt in mot staden och var just nu påväg att klättra upp för de Ärligas högkvarter. Adrenalinet pumpade inom henne och hon log stort. Det kändes som att alla problem var bortblåsta och det enda som räknades var hon och byggnaden. Tankarna på natten innan var försvunna och hon släppte ur sig ett glädjetjut desto högre de tog sig upp på byggnaden. Hon älskade det här, att leva som det som enligt andra falanger kallas för galet och vansinnigt var precis det hon ville göra. Hon var den andra som började klättra efter Elijah, han låg precis bakom henne i rankningen, och när de kom upp på taket gav de varandra en high-five med ett leende.

Från taket kunde Allison se ut över hela staden. Allt från de fyrkantiga byggnaderna hos De Osjälviska till den stora glasbyggnaden som tillhörde De Lärda.
"Vet du vad som väntar oss i fas två?", ropade Allison högt, för att överrösta vinden som var stark där uppe.
"Det sägs att man kommer att möta sina värsta rädslor!", ropade Elijah som svar. Hon suckade stort. Möta hennes värsta rädslor. Toppen.

När de väl var nere var alla de fem personerna upprymda och glada. Allison kollade sig omkring, och även fast det fortfarande var många människor ute så brydde sig ingen om dem. Hennes blick fastnade vid ett eldrött hår och hon insåg att det var Tasha.
"Ni kan åka tillbaka, jag kommer snart", sa hon och började springa efter henne.

Tasha hade varit vid Navet, men Tor var inte där. Det var heller inte förvånade för de hade varken talat om tid eller dag och han kunde redan varit där.
Men hur det än var gjorde inte denna upptäckt henne gladare till sinnes. Hon ville se honom en sista gång. Men än var inte sista uppgiften, än fanns det tid. Det var därför nu i denna stund hon styrde kosan mot pariserhjulet. Det hade börjat mörkna alltmer, hela hon var svart i ett med mörkret om man inte räknade med håret. Därför om hon hade tur kunde någon på håll bara ta henne för en tapper och inte våga komma närmare eller bry sig. De tappra var ju ändå lite här och var där man egentligen inte fick vara. Hon går tyst i sina egna tankar när hon plötsligt hör springande steg komma emot henne. Tasha vände sig om, på sin vakt innan hon såg vem gestalten var. Allison? Snabbt såg hon sig om, men ingen annan verkade vara där. Vad gjorde hon här egentligen? Tänkte hon avslöja Tasha? Falang före blod trots allt. Men Tasha stannade ändå kvar, hon trodde inte det om Allison. Kanske var det också att Allison var den första förutom brodern som accepterat henne och genuint tyckt om henne, Tasha hoppades det i alla fall.

Allison sprang fram till Tasha som nu hade stannat. Det såg ut som att hon tänkte ta sig till Parisehjulet och sedan göra gudvetvad. Hon granskade Tasha, hon såg irriterad ut men för vad visste hon inte. Oron började stiga inom henne. Hon visste inte vad Tasha tänkte göra, men det kändes inte som det var något bra iallafall.
"Vart ska du?", frågade Allison och log snett trots att hon inombords kände sig allt annat än glad. Glädjen hon hade fått av att klätts upp för byggnaden var försvunnen och ersatt av oro. Oro för fas två och nu oro för Tasha.

Tasha log tillbaka, det verkade som att Allison inte tänkte eller hade avslöjat henne. Annars skulle hon väl inte komma såhär och fråga eller?
Hon visste inte men i ärlighetens namn brydde hon sig inte.
"Tänkte mig till pariserhjulet." log hon snett och såg bort mot det.
"Kände att jag vill leva livet medans jag ännu kan." sa hon med outgrundlig röst och blicken långt bort i fjärran. Sedan vände hon sig mot Allison igen och log snett.
"Du själv då? Vad gör du här?" frågade hon och började långsamt då, hoppades att hon hade tid att följa med som hon lovade.
"Jag måste bara komma bort från allt. Känna livet rusa i ådrorna annars vet jag inte vem jag kommer hamna i bråk med igen." hon såg på Allison visste att hon skulle förstå.

"Vadå medan du kan? Du tänker väl inte ta ditt liv?", sa hon med oro i rösten. Oron började byggas upp inom henne ännu mer, trots att hon knappt kände Tasha så kände hon Tasha bättre än vad hon hade känt någon annan förutom hennes bror tidigare.
"Men ja, åkte in till stan för att göra några ärenden bara", ljög hon sedan. Hon ville inte ge Tasha några mer idéer genom att berätta vad de egentligen gjort och hon ville inte förvärra situationen. Hon visste mycket väl att Tasha önskade mer än allt att få vara där tillsammans med dem.

Tasha stirrade på henne för några sekunder, var hon orolig? Nej varför skulle hon vara det, de kände ju knappt varandra, eller?
"Tja pariserhjulet ser ju ut att kunna ramla ihop när som helst. Sedan vet man inte vad som sker i framtiden, de ärliga ser detta knappast som en kul grej att göra." log Tasha glatt även om det inte nådde till hennes ögon och hon svarade inte på det sista. Hon insåg att hon måste vara mer försiktig för Allison fick inte misstänka något. Hon fick inte heller skvallra för brodern, det var ju för deras skull hon skulle göra det.
"Följer du med?" frågar Tasha istället och nickar åt hennes förklaring. Vad Allison hade för ärenden i stan kunde hon inte begripa. Men hennes tankar var vid pariserhjulet och det andra så hon var inte riktigt nyfiken heller.
"Träffade du Tor förresten?" frågade hon.