Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag hade på något sätt fått deras svärd och nu hade jag tre svärd i handen.
"Ni ska lyssna på mig NU!" Skrek jag rasande men lugnade ner mig när jag såg Julia se skräckslagen ut. "Förlåt Julia att vi har skrämt dig, men jag måste få de att lyssna."
"Ally tänker du följa med oss eller?" Frågade Emma igen medan hon blängde rasande på Will.
"Sluta pressa henne!" Skrek Will och försökte ta sitt svärd från min hand men jag backade.
"Vet ni en sak om ni inte tänker jobba ihop så sticker jag, ja jag går, jag tänker inte vara med ett par treåringar om ni gör så men lovar mig att INTE DÖDA VARANDRA!" Sade jag klart och tydligt och vände mig till Julia. "Jag är ledsen för allt som har hänt dig och jag kan försöka hjälpa dig till din tid."

" Stick då, jag klarar mig själv," sa jag till Ally som såg ut som hon skulle börja gråta. " Julia, förlåt. Jag ska hjälpa dig att ta dig hem igen." Julia såg ledsen och rädd ut och vände sig om mot Ally.
" Om Emma stannar så stannar jag också, hon har varit till en otrolig hjälp för mig och har berättat fantastiska historier för mig. Så jag är ledsen Ally," sa Julia och jag stirrade förvånat på henne.
" Är du seriös Jo?," frågade jag och såg på den flicka som blivit som en lillasyster för mig. " Du kanske inte får en chans igen. Jag vet att dina föräldrar skulle vara stolta över dig. Percy Jackson och Annabeth Chase är några av de modigaste
personerna jag känner." Wilma hade varit alldeles tyst den här tiden och det såg ut som om hon ville säga något, men fortsatte att tiga.
" Ja, jag har valt men snälla sluta kriga," sa hon
" Jag är ledsen men så länge hon är hos Kronos så är hon min fiende," sa jag " ska du sticka nu?" Jag vände mig till Ally
" Sticka? Det tror jag inte," sa en kall röst som lätt som knivar som skärde igenom min rygg. Jag kände igen den röst så väl.
" Kronos," sa Wilma och tittade lojalt på honom. En förrädare är vad hon är.

Kronos's kalla och genomträngande blick fick mig att känna mig så liten. Så obetydelsefull. Det gjorde mig galen, men det kändes rätt. Som om han var guden- vilket var komiskt, med tanke på att han var det- och vi bara små halvblod.
Julia ställde sig närmare Emma och Ally spände sig så innerligt att jag undrade om hon fick någon luft.
Kronos log samma likgiltiga leende som jag nu var van vid.
''Hur fasen vågar du göra sådär med Will?!'' Morrade Ally och glodde mordiskt på titanen.
''Hon valde sida själv'' Sa Kronos och Emma nästan samtidigt. Hon svor hatiskt på gammalgrekiska och drog åt sig sitt svärd som Ally hade tagit. Hen gjorde inte motstånd.
''Med lite hjälp förstås'' fortsatte Kronos själv ''Lika lätt övertalad som Luke Castellan. Grundingrediensen till hat hade hon redan''
Jag gillade inte hur de pratade. Som om jag var ett intresant ämne som de nu diskuterade om. Men när Kronos pratade, kunde jag bara inte avbryta.

"Prata inte så om Will som om hon är en lätt lurad flicka, herr idiotiska Blonis." Sade jag hatisk och drog fram mitt svärd och var beredd på strid.
"Ally Black, jag har sett att du är värd att vara på min sida, du klarade av att vara i Tartaros i fyra dagar och du ser inte ut att han blivit skadad..." Började Blonis med snäll röst men jag avbröt honom.
"Om du tror jag tänker sammarbete med killen som var anledningen till att min halvsyster är död och fått min halvbror att vara förkrossad länge, är du verkligen så dum som tror jag tänker säga ja för det va?" Frågade jag honom rasande.
"Det var inte jag, det var Artemis fel att hon ville ha..." Började Kronos med sin kalla stämma.
"Jaså skyll på gudarna, om det inte vore för att du ville skapa krig och att en av dina bröder tog Artemis så skulle aldrig Bianca varit död DITT JÄVLA PUCKO!" Skrek jag ut det. Sista.

Jag kollade impat på Ally, även Kronos såg impad ut.
" Synd du hade varit en bra allierad," sa Kronos med spelat medlidande och det lät som om han verkligen menade det.
" Om du tror att jag tänker gå med dig så har du helt fel," skrek Ally, Kronos såg fundersam ut.
" Kanske kan jag få över alla er på min sida om," han knäppte med fingrarna och brevid honom uppenbarade sig Nico och Annabeth.
" Annabeth!" Skrek jag
" Emma, varför är vi här?" frågade hon, jag vände mig mot Kronos.
" De är inte verkliga eller hur?" Sa jag tyst och såg på Nico och Annabeth " de är några slags andar."

Det var svårt att tro att dem här var andar. Eller några sorts hologram. För att Nico tittade på mig med mördande blick.
Kronos skrattade kallt och en kall känsla gick genom ryggraden.
Helt oväntat föll andarna- som föreställde Annabeth och Nico- ner på marken och såg ut att plågas av smärta. Förskräckt seglade jag ner mot dem för att få dem att sluta plågas. Ally såg helt förstörd ut, och nästan utmattad av att se sin bror plågas. Hon drog sitt svärd och gick några hotfulla steg framåt. Emma gav ifrån sig ett ilsket tjut och tittade förskräckt ner på Annabbeth.
Julia såg vettskrämd ut. ''Mamma...?''
Även om dessa var hologram eller andar så var det hemskt att de dem plågas.
''Få det att sluta!'' vädjade Julia. Hon såg livrädd ut men jag antog att hon var modigare än vad hon vågade visa nu.
Kronos knäppte med fingrarna och de plågade själarna löstes upp i svart rök.
''Få se vad du går för Wilma Wave'' Sa han lågt och ett främmande svärd dykte upp i hans kalla hand som han sträckte över till mig.
Med darrande händer tog jag emot det. Sedan gick jag mot mina vänner. Föredetta vänner. Och striden började.

Ally de här är bara andar, det är inte Nico och Annabeth försökte jag tänka medan jag stred vilket var bra.
Jag hade blivit bättre på svärd fäktning ända sen jag kom från Tartaros. Jag parerade Wills slag och försökte få tag i hennes svärd.
" Du kan inte göra längre så på mig Black!" Sade Will med en väldigt kall röst och försökte på ett nytt slag som jag blockera.
Jag stirrade kallt på henne och tänkte mig Kronos försöka döda Nico vilket fick min ilska att bubbla. Jag började göra mina slag fortare vilket Will inte han med så var Wills svärd långt borta.
"Inte illa Black." Ropade Kronos.
"HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA IDIOT!" Skrek jag och mina ögon började svartna av ilska och jag var inte längre den glada Ally Black utan den ilskna Black.

Jag och Ally samarbetade. Julia stod bland skuggorna och försökte gömma sig.
" Wave, du vet att det här inte är rätt," sa jag när Wilma tappade svärdet.
Ally hade slagit ut svärdet ur Wilmas händer och hon stod maktlös framför Ally
Plötsligt kändes det som tusen nålar skärde genom benen. Helvete, hur kunde jag glömma det brutna benet? Det hade börjat infekteras och jag kände hur det svartnade för ögonen. Lite till Emma, kom igen du klarar det. Jag började gråta av smärta och hat, har mot Kronos som splittrat gruppen. Det jag gjorde där näst var så dumt och idiotiskt att jag borde fått en medalj. Jag gick in i strid mot Kronos.
" Din..." Skrek jag och attackerade honom, han var inte beredd på mitt utbrott, men han besegrade lätt mig. Jag stönade av smärta när jag föll ihop på marken och svimmade.

Det var nog. Visst, jag var en förrädare. Visst, Emma hatade mig och det gjorde det inte bättre att Ally hade börjat tvivla på mig. Men att låta en egoistisk titan döda min bästa vän-fanns inte.
Jag gav till ett tjut av hat och ilska-och tillsammans med Al, hoppade vi på honom. Kronos var så snabb att jag blev förvirrad. Al och jag stod rygg mot rygg. Vi parerade alla attacker och slog tillbaks när vi kunde.
Emma låg stönande på den iskalla stenmarken. Jag försökte signalera till Julia att få bort Emma från striden.
Då tog titanen chansen att slå till sitt svärd i min svärdsarm. Jag tappade svärdet och struntade i blodet som sipprade ner från underarmen och smärtan som fick armen att skaka. Jag svalde en flämtning.
Nu försökte jag istället täcka Ally, så att det skulle bli svårare för Kronos att träffa henne. Grejen var att jag ofta blev måltavlan.
Al slog till med sitt svärd och titanen staplade bakåt lite.

"Bra Black men jag kan bättre." sade Kronos och högg i min svärdsarm.
Det gjorde lite ont men jag släppte inte svärdet. Jag tänkte på vad han skulle göra och slog till honom på hans a´ben vilket fick honom at hoppa lite. Will tog sitt svärd och högg honom på hans arm och Krnos försvann. Jag sprang fort till Emma och kollade hur hon mådde.
"Emma är du okej?" frågade jag medan jag skakade om henne.