Vilerïas skrivtävling
Forum > Kreativitet > Vilerïas skrivtävling
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Åh, vad roligt! Tack så jättemycket för andrapriset ♥
Här är min dikt om någon vill läsa! Snö och körsbärsröda blommor synbara i en dunkel måne och hållna i yttersta tystnad Men jag har lärt mig att lyssna när träden och vinden försiktigt talar till mig När jag ser ett ljus ur mörkret lyfter du upp mig på berget varifrån världen är förvånansvärt söt Ett hårt hjärta bultande i bröstet medan jag lånar dig min sorg for I was born with my brain in my hands och allt som är mitt är ditt Porlande i munnen låg ett löfte om sanning och blev som en nagel i samvetet Men i en mörk vinternatt som denna är det ändå ingen som ser the dust in the corners Snön är mycket hetare än du Jag kom med dig men kommer att hålla mig i mörkret, kommer att vara en liten mängd av skogen bara för att jag inte kunde se själarna av dem som förföljer mig out of this world Jinx: Om du undrar varför jag gav ditt inlägg en tumme var det för din novell, den var jättebra! Grattis till förstaplatsen! ♥ 14 dec, 2014 18:12
Detta inlägg ändrades senast 2014-12-14 kl. 18:40
|
|
Borttagen
|
Här är min:
Världen den är tyst och dov. Liksom i en dröm. Som om världen är ett tyg, Som syddes, söm för söm. Snön den gnistrar över träden, Marken, sten och grus. Man hör dovt en fågels sång, Och den stilla vindens sus. Jag går sakta mellan träden, Flingor dalar ner, Ner mot marken där de samlas, Drivor, fler och fler. Vintersolens kalla strålar, Dämpar ner allt gnäll. Men nu är aftontiden inne, Och dagen går till kväll. Den kanse inte är så bra....men jag blev iallafall ganska nöjd  ♥Cave Trouble, din var ju jättefin♥ 14 dec, 2014 18:14 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Här är min: Världen den är tyst och dov. Liksom i en dröm. Som om världen är ett tyg, Som syddes, söm för söm. Snön den gnistrar över träden, Marken, sten och grus. Man hör dovt en fågels sång, Och den stilla vindens sus. Jag går sakta mellan träden, Flingor dalar ner, Ner mot marken där de samlas, Drivor, fler och fler. Vintersolens kalla strålar, Dämpar ner allt gnäll. Men nu är aftontiden inne, Och dagen går till kväll. Den kanse inte är så bra....men jag blev iallafall ganska nöjd ♥ *du kan inte rösta på fler inlägg idag* amen dafaq.. ♥ 14 dec, 2014 18:16 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Här är min: Världen den är tyst och dov. Liksom i en dröm. Som om världen är ett tyg, Som syddes, söm för söm. Snön den gnistrar över träden, Marken, sten och grus. Man hör dovt en fågels sång, Och den stilla vindens sus. Jag går sakta mellan träden, Flingor dalar ner, Ner mot marken där de samlas, Drivor, fler och fler. Vintersolens kalla strålar, Dämpar ner allt gnäll. Men nu är aftontiden inne, Och dagen går till kväll. Den kanse inte är så bra....men jag blev iallafall ganska nöjd ♥ *du kan inte rösta på fler inlägg idag* amen dafaq.. ♥ Tyckte du den var bra? 14 dec, 2014 18:16 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Här är min: Världen den är tyst och dov. Liksom i en dröm. Som om världen är ett tyg, Som syddes, söm för söm. Snön den gnistrar över träden, Marken, sten och grus. Man hör dovt en fågels sång, Och den stilla vindens sus. Jag går sakta mellan träden, Flingor dalar ner, Ner mot marken där de samlas, Drivor, fler och fler. Vintersolens kalla strålar, Dämpar ner allt gnäll. Men nu är aftontiden inne, Och dagen går till kväll. Den kanse inte är så bra....men jag blev iallafall ganska nöjd ♥ *du kan inte rösta på fler inlägg idag* amen dafaq.. ♥ Tyckte du den var bra? Ja, den var jättebra!  ♥14 dec, 2014 18:17 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Här är min: Världen den är tyst och dov. Liksom i en dröm. Som om världen är ett tyg, Som syddes, söm för söm. Snön den gnistrar över träden, Marken, sten och grus. Man hör dovt en fågels sång, Och den stilla vindens sus. Jag går sakta mellan träden, Flingor dalar ner, Ner mot marken där de samlas, Drivor, fler och fler. Vintersolens kalla strålar, Dämpar ner allt gnäll. Men nu är aftontiden inne, Och dagen går till kväll. Den kanse inte är så bra....men jag blev iallafall ganska nöjd ♥ *du kan inte rösta på fler inlägg idag* amen dafaq.. ♥ Tyckte du den var bra? Ja, den var jättebra! ♥ Tack ♥14 dec, 2014 18:20 |
|
Selma...
Elev 
|
Antar att jag lägger upp mitt bidrag jag med x) Den är något lång dock, så att heh ^^'
När jag ser hur många fina bidrag det fanns så blir jag riktigt imponerad att jag kom tvåa O.o' Spoiler: Tryck här för att visa! A single snowflake ”Sätt dig ner, pappa”, suckade hon, tog lätt tag i hans axel och arm. ”Säg inte åt mig vad jag ska göra, Cora”, muttrade han men lät sig själv bli nedputtad i fåtöljen. ”Du sade inget när mamma bossade runt med dig”, log Cora tillbaka. ”Din mor var en helt annan person. Plus så var det så mycket lättare att lyda än att säga emot”, påpekade han och rättade till sin stickade cardigan. Cora himlade med sina bruna ögon. Hon hade ärvt Anastasias bruna hår och ögon, och hans envishet. ”Det må jag säga. Så många gånger som ni bråkade ibland blir man nästan förvånad att skilsmässa aldrig kom upp på frågan.” Vincent fnös trots leendet på sina läppar. ”Hur skulle du beskriva din barndom, Cora älskling?” ”Lycklig”, log hon tillbaka samtidigt som hon oroligt kastade ett öga mot de yngre. Att samla alla barn under ett tak hade hon aldrig tyckt var en bra idé. ”Då skulle jag vilja påstå att din mor och jag lyckades med vår uppgift”, sade Vincent med en road glimt i de blå ögonen. Cora kunde minnas berättelser från när hon var liten, när hennes mor Anastasia berättade om hur Vincent och hon hade träffats. Hennes mor hade alltid berättat om de blå ögonen. Själarnas ögon, brukade hon kalla dem. Cora förstod mycket väl varför. Ingen kunde se på en på samma vis som hennes far gjorde. Till och med nu, med rynkor över hela ansiktet så var ögonen den del av honom som var mest levande. Till och med nu när aura-seende-förmågan var borta kunde ögonen fortfarande se in i ens inre. Och bortom dem fanns det ännu olösta mysterium för alla utom hennes mamma. Sorger, kärlek, förtvivlan, lycka… allt fanns där. Fortfarande lika levande som om känslorna nyss hade flammat upp. Cora visste dock bättre. Det var hans livslåga. Elden som höll honom levande. Och, precis som alla eldar innehöll den både gamla och unga bitar för hålla den rödorangea anden levande. ”Morbror Vincent.” Cora vände sig om, såg Katherine komma gående emot dem. ”Jag går och lägger kalkonen i ugnen”, ursäktade sig Cora och gav sin far en puss på kinden. ”Gör det du, Cora älskling. Jag är vrålhungrig. För att inte tala om döende”, log han emot henne. ”Inte roligt, pappa”, sade hon och strök lätt med handen över hans arm innan hon lämnade honom ensam med Katherine. ”Vill du gå ut, morbror?” undrade Katherine. ”Aldrig. Är du från vettet?” Katherine skrattade till, flyttade en fåtölj närmare sin ingifta morbror och slog sig ned mittemot honom. ”Så, hur hade du det, gamle man?” frågade hon. ”Håll dig till morbror, unga dam. Jag känner mig alltid ung när du säger det. Som första gången du sade det.” ”Vem kallar du ung dam, Vincent? Jag är 47 år gammal”, konstaterade hon utmanande. ”Och jag är 67 vackra vintrar. Den här julen är även den första som det inte har snöat på, för övrigt. Som om något saknades.” ”Och vad ska det betyda då?” skrattade Katherine. ”Att du håller dig till morbror”, blängde Vincent. Hon skrattade bara ännu mer nu. ”Vad du än vill, morbror.” ”Var befinner sig din kära mor nu då? Det är så sällan man ser henne nu för tiden.” ”På ett flyg tillbaka från Paris där hon var på ett spa, tillsammans med pappa. Att de envisas med att åka Europa runt…” ”Åh… just det”, nickade Vincent och satte sig på ett bekvämare vis i fåtöljen. ”Åh, för guds skull…!” skrek Katherine till och reste sig plötsligt upp. ”David! Mata inte katten med din mammas guldfisk! Cora kommer döda mig!” ”Men, hon är hungrig!” hörde Vincent tioåringen försvara sig med. ”Då ger vi henne hennes mat. Man tar inte andras liv, David!” sade Katherine bestämt. Vincent kunde både se och höra David börja gråta, men ge upp och lägga tillbaka guldfisken i vattnet som efter några sekunders av stillhet började simma runt igen. ”Men, det är ju jul”, snyftade David. Vincent visste mycket väl att han bara försökte rädda sitt eget skinn. Men, det gjorde även Katherine, och då hon inte var Davids mamma tänkte hon inte låta honom komma undan med det. Vincent log för sig själv och såg runt på sina barn, barnbarn och… gud visste vad egentligen. Katherines första barnbarn, Cilla, log och sov i sin fars famn. Milan själv låg och sov också. Förr i tiden hade han och Anastasia slagit vad om vilka som skulle somna först, vilka som skulle gråta först och vem som först skulle smygöppna presenterna under granen. Det hade varit roliga tider. De hade alltid firat två stycken julhögtider. Yule, där de var ensamma med endast varandra ifall de kunde, och julen med resten av familjen. Vintern hade alltid varit hans favoritperiod. December, för att vara exakt. Mestadels för att han hade Yule, hans födelsedag och sedan jul under en och samma vecka. Det var alltid roande att se på medan Anastasia blev allt mer och mer frustrerad över att inte kunna finna tillräckligt många presenter. Han reste på sig för att hämta sin jacka och sedan gå och sätta sig ute på altangungan efter att ha viftat bort den lilla snön som fanns kvar efter igår. Ingen märkte honom. Alla oroade sig för middagen eller sina barn. För honom var de alla barn. Han mindes klart och tydligt hur alla hade vuxit upp. (Förutom de ingifta såklart.) Han mindes Katherine. Anastasias systers dotter. Emilys dotter. Han mindes ur hon hade skrikit. Hur han och Ana hade hjälp Emily, gett henne några timmars extra sömn. Han mindes alla sömnlösa nätter orsakade av hans barn. Cora, Edward och lilla Tsubaki han och Ana instinktivt hade adopterat när de hade varit i Japan under deras sjätte bröllopsdag. Till och med när Ed var född så hade det fortfarande varit Cora som höll dem vakna. Hon hade varit deras första barn och visat sig vara det svåraste att uppfostra… Samtidigt hade dem Katherine, Emily, George, Jackson och Vanessa vid sin sida hela tiden. De fanns som stöd. Både moraliskt och när Anastasia och han hade lust att kväva Cora. (De skulle aldrig ha skadat henne, givetvis – de hade bara varit extremt trötta.) När Vincent hade förälskat sig i Anastasia hade han inte förväntat sig att hamna i en sådan stor familj som bara blev större och större även om de äldre, inkluderat hans mor, numera var döda. ”Morfar!” ”Åh, gud, Louisa. Vad gör du här ute i kylan?” frågade Vincent när Coras tioåriga dotter kom rusande, stängde dörren efter sig och sedan gick fram till honom. ”Vad gör du, jordgubben?” log han emot henne. ”Du såg ensam ut”, var hennes svar. Enkelt och snällt. Men, för Vincent betydde det hela världen. För honom betydde det att han hade lyckats som, inte endast far, utan även som morfar. Att han hade lyckats uppfostra sina barn i en syn så att deras barn i sin tur inte blev lika stora skithögar som Anas bror Jackson hade varit en gång i tiden. Vincents hjärta svällde över av lycka när han insåg att folk fortfarande brydde sig. Att de han levde för åtminstone brydde sig. ”Tack, jordgubben. Men, din mamma kommer döda mig ifall du blir förkyld”, log han mot Louisa. ”Gå tillbaka in.” Louisa fnös. ”Som om du inte också kommer bli förkyld.” Vincent skrattade lätt till och rufsade lätt till henne i håret. ”Jag har klarat värre.” ”Jag med, morfar”, flinade Louisa och hoppade upp i hans knä. ”Tänker du på mormor?” ”När tänker jag inte på henne?” suckade han och försökte få bort hennes vackra ansikte från tankarna. Hennes leende som hade etsat sig fast på hans hornhinnor. Hennes röst och skratt som än klingade i hans öron. Det drev honom galen ibland. ”Vi alla saknar henne”, mumlade Louisa och log upp mot honom. ”Hon var bäst.” Han log ordentligt nu. ”Hon skulle ha retat mig för det där för all framtid. Aldrig låtit mig glömma att hon är bäst.” Han stannade upp, såg mot den vita himlen och kände hjärtat sjunka. ”Var bäst”, rättade han sig själv med en tom och känslolös röst. ”Första julen utan henne”, hörde han Louisa mumla. ”Snön är plötsligt för vit. Himlen är för ledsam. Julen har blivit dyster utan henne, morfar.” Han vände lätt på hennes huvud så att han kunde se henne i ögonen. Blåa. Likt hans. Inte bruna som Coras eller Anas, utan blåa. Och de glittrade med tårar. ”Åh, nej, jordgubben, säg inte så. Hon skulle hata att du sade så. Hon skulle resa sig upp och baka – bara för din skull. Så, våga inte säga så.” Louisa svalde och blinkade bort tårarna, nickade envist. ”Kan vi baka, morfar?” ”Jag bara väntade på att du skulle fråga”, skrattade Vincent och pussade henne på huvudet. Hon sprack upp i ett leende som lyste upp hela hennes ansikte. Sedan tog hon honom i handen och började släpa in honom i den varma stugan igen. I skenet från eldstaden och ljusen, julgranen och allt annat så såg det ut som om det var taget ur en film. Vincent brukade tycka om den känslan. Han hann bara kasta en sista blick ut mot det vackra snöskiktet, glittrande av det lilla solljus som kom igenom lagren av moln, innan värmen från huset omfamnade honom och han visste att han blev tvungen att gripa tag i den dystra julen. Han var tvungen att göra något åt det. Annars skulle Ana vrida sig i graven och svära så att barnbarnen tappade öronen. * ”Pappa! Pepparkakorna är färdiga!” ”Ett ögonblick, Tsu!” ropade han tillbaka. Han lät katten rymma ifrån hans famn och reste sedan på sig ur den bruna fåtöljen. Det mesta i stugan var brunt. Det kunde bero på att stugan var byggd av trästockar, påminde han sig själv. ”Pepparkakor! Pepparkakor!” skrattade Louisa och kastade sina armar om Vincents midja. ”Morfar! Är det mormors hemliga recept?” Vincent skrattade till och tog upp henne i sin famn. ”Hemligt och hemligt skulle jag väl inte vilja påstå… Hon råkade lägga i fel ingredienser en gång och det visade sig bli bättre”, log han emot henne. ”Morfar!” skrek Louisa till. ”Släpp ner mig! Gode gud! Du kommer ju bryta ryggen av dig!” fortsatte hon och hoppade ner från hans famn. ”Ouch”, stönade han vid den plötsliga rörelsen. ”Jag är bara så van vid att kunna ta upp dig”, suckade han. ”Du har blivit helt galen”, skakade Louisa på huvudet innan hon tog tag i hans hand och började släpa iväg honom mot köket. Han lät sig släpas med. ”Pappa!” skrek Tsubaki igen och uppenbarade sig i dörröppningen samtidigt som dem. ”Oj. Där var ni. Kom igen nu, skynda på.” Vincent gick in i köket och häpnas först av hur livat det var där inne. Cora sprang efter David, David jagade Lilith, sin storasyster, och Vincent kunde knappt se vilka andra barn som jagade varande. Katherine försökte hålla koll på allt, men det var omöjligt. Cora sprang redan efter sina egna ungar. Tsubaki försökte hålla ställningarna tillsammans med Matthew, Coras make. Trots det kunde Vincent känna hur det luktade bränt i luften. Louisa verkade märka samma sak. ”Brände ni våra pepparkakor?” utbrast hon och skyndade fram till plåtarna som låg på bordet. Hennes ögon spärrades upp. ”Morfar! De är brända!” utbrast han. Inte ledsamt heller, utan ilsket. Vincent, som fruktade för det värsta, skyndade fram och såg på pepparkakorna. ”De går att äta, jordgubben. Plus så har vi en plåt kvar. Den här gången ser vi till att vi håller ställningarna, tycker du inte?” Louisa putade med läpparna innan hon till slut nickade. ”Okej. Det kan funka. Den här plåten blir dock bara vår.” ”Låter bra”, nickade Vincent instämmande. Så fortsatte det. Vincent och Louisa lade in den sista plåten medan familjen antingen skrek på varandra eller lekte med varande. Ungarna sprang runt i den stora, men fortfarande för liten för familjen, stugan. De ville inte höra mer om var resten av familjemedlemmarna höll hus, ville hellre leka med X-box:et än att vara med de äldre. Vardagsrummet tömdes på folk så att de äldre fick diskutera. Förutom de små barn som inte hade något val förutom att stanna med sina föräldrar. Ingen verkade klaga dock. När den sista plåten med pepparkakor var klar och ställdes fram på TV-bordet så var det som om Vincent hade sagt något magiskt då alla plötsligt var samlade igen. Emily hade också kommit med sin man vid det här laget. Alla var äntligen samlade. Alla som skulle vara där, vill säga. Jackson och Vanessas lilla familj var i Barcelona. Och Edward som var i Japan och gjorde gud visste vad. De unga började tala sinsemellan, och de äldre likaså. ”Hur var Frankrike?” undrade Vincent och fortsatte äta på sina pepparkakor. Ifall han någonsin skulle försöka beskriva smaken av dem skulle ha beskriva dem som minnen. De smakade av minnen. Minnen av tårar, skratt, familj och lycka. ”Underbart”, svarade Emily tillfredsställt. ”Vi hade så roligt. Jag känner mig ung igen!” skrattade hon och lutade huvudet mot George. ”Åh, wow. Då har vi problem. Förra gången du kände dig ung fick du Katherine”, sade Vincent i en varnande röst. ”Akta tungan, gamle man”, sade Katherine och hytte hotfullt med fingret. Emily skrattade till och lade armarna om sin dotters hals, pussade hennes kind. ”Hon är mitt bästa misstag någonsin”, flinade hon. ”Efter att jag gjorde slut med hennes pappa. Vilket inte var ett misstag, utan bara ett väldigt bra beslut. Annars skulle jag ju inte ha träffat George…” ”Tack så mycket för dina vänliga ord, mamma”, sade Katherine, torkade kinden med tröjärmen och sköt sedan undan Emily ifrån sig. George rynkade på ögonbrynen, sniffade lätt i luften. ”Luktar det bränt?” undrade han och såg förvånat på Vincent. Cora flög genast upp, skvätte nästan ner den vita mattan med glögg. Han lade ifrån sig muggen och rusade sedan till köket. Vincent skyndade efter henne. I köket fann han Cora svärande med sina grytlappar viftande framför ansiktet. Hon hostade och försökte att ignorera det faktum att man inte på något vis skulle kunna äta den där kalkonen. ”Fan också. Det var inte meningen. Helvete. Vad ska jag nu säga? Bränna både pepparkakorna och kalkonen. Helvete. Mamma skulle bli missnöjd. Helvete.” Hennes sista ord kom knappt ut på grund av den stora klumpen hon hade i halsen. Vincent kunde höra hur hon började gråta samtidigt som hon öppnade fönstret så att brandlarmet inte skulle gå. Hon stannade upp där, fingrade på sitt ametisthalsband Anastasia hade gett henne. Vincent lade ena handen på hennes axel. Cora vände på huvudet. Tårarna började rinna kraftigare. Hon kastade sig om sin fars hals. ”Förlåt. Förlåt, så mycket. Jag har inte varit mig själv.” ”Ingen har varit sig själv”, lugnade Vincent henne med medan han strök henne över ryggen, precis som han hade gjort när hon var liten. ”Men… med mamma borta så var jag äldst…” ”Vad är jag då, Cora? Jackson?” frågade Vincent förolämpat. Cora skrattade lätt till samtidigt som hon fortsatte gråta. ”Jag menar… jag var äldst av oss. Det var alltid jag som tog hand om allt och alla när mamma inte kunde. Så fort hon var borta så var det jag som såg till att Ed verkligen gjorde sina läxor och inte bara låtsades göra dem. Det var jag som hindrade Tsubaki från att smyga ut på alla fester hon ville. Jag… jag vet inte… Det kändes som om det var min tur att ta över mammas traditioner.” ”Ingen har sagt något om det, Cora älskling”, påpekade han och lutade kinden mot hennes huvud. ”Ingen har sagt något sådant…” viskade han sedan. ”Ingen.” ”Jag vet… men… det kändes som om folk förväntade sig det”, snyftade hon mot hans axel. ”Alla var förvirrade över hur julen skulle bli med mamma borta… maten, platsen, bokningarna av flyg och tåg… hon såg alltid till att folk var här. Och nu är inte ens Jackson eller Ed här. Jag… Jag misslyckades. Så, jag ville lyckas med mattraditionerna.” Vincent kastade ett öga mot kalkonen. Kände hur det stack till i hjärtat av den brända doften. ”Och jag misslyckades.” Tårarna började åter igen rinna som vattenfall över Coras kinder. ”Jag ville bara lyckas med en enda sak. Men… med mamma borta så lyckades jag inte. Jag klarade inte det, pappa.” Vincent försökte hålla sina egna tårar borta. Han tog ett djupt andetag och lade handen på Coras kind. ”Det kanske är bäst så”, sade han. Cora såg in i hans ögon. Hennes tårar slutade att rinna av chock. Han var i plåga. Men han var lycklig på samma gång. Hon hade lust att slå sig själv i huvudet. En jul med hennes mammas traditioner gjorde inget gott för någon. Minst av alla för hennes pappa. Det som hade gjort traditionerna speciella hade varit Coras mamma. Utan henne så var det helt enkelt ingen tradition. Och att fortsätta på det här viset åsamkade bara smärta. Hon hade varit en idiot för att inte ha insett det tidigare. Hon nickade. ”Det kanske är bäst så”, viskade hon och kramade om sin far. Han kramade henne tillbaka. ”Vad är bäst så?” undrade Tsubaki från öppningen. ”Att du inte ens kan tillaga en kalkon, Cora… det må jag säga.” Cora torkade sig om kinderna. Ingen sade något om det, och för det kunde hon nog inte ha varit mer tacksam. ”Dags att starta nya traditioner. Dags för pizza.” ”Pizza? Pizza!” hörde Cora två personer säga från hallen innan de båda kom inspringande med rosenröda kinder och en pigg blick. Alla stod och blinkade förvånat. ”Vad?” undrade Ed innan han rynkade på näsan. ”Herregud, Cora. Vad har du gjort? Hade du tänkt döda barnen?” Cora skrattade till och kramade om sin bror. ”Du är sen.” Katherine kramade om Jackson och petade till honom i sidan. ”Var har du frugan?” ”Ni två är alltid försenade!” muttrade Emily missbelåtet. Vincent log bara medan de fortsatte att gräla. Cora log stort när hon smet förbi dem mot telefonen för att beställa pizza till allihop. Katherine följde efter som den oroliga mamma hon var. Hon höll bara koll ifall Cora kom ihåg allas allergier och favoritpizzor. Tsubaki och Emily var de som skällde ut de nyanlända människorna som hade tagit med sig snön in. Ed, Jackson och Vanessa. Han var bara glad att se dem igen. ”Han är hopplös”, instämde Vanessa, Jacksons fru. ”Han vägrade komma ifall vi inte lyckades övertala Ed. Och sedan blev Eds flyg försenat och… himmel. Allt har varit en endaste röra”, suckade hon och drog handen genom det gråa håret. ”Jag var tvungen att lämna barnen hos deras mormor!” utbrast Ed. ”Så det var bara bra att det blev försenat.” ”Ni borde gifta er snart”, sade Tsubaki. ”Låt honom vara, Tsu”, sade Vincent. ”Men, pappa!” utbrast Tsubaki. Vincent skakade bara på huvudet och vände sig bort mot fönstret. Han hade inte berättat det för några av barnen, men egentligen hade inte Ana eller han velat gifta sig. De ville spendera livet ihop, men ingen av dem hade varit mycket för bröllop. Trots det hade de gift sig till slut. Cora och Ed hade varit med på bröllopet, men jämfört med Cora så hade Ed varit alldeles för liten för att kunna minnas något. Deras giftermål hade dock varit mer för lagliga syften än deras egen vilja. De båda hade kommit överens om att det i framtiden skulle vara bättre ifall de var gifta. Ingen av dem hade ångrat sig. Och bröllopet hade varit fenomenalt. ”Morfar!” hörde han någon ropa. Han vände blicken mot Louisa och lyfte på ena ögonbrynet. Hon log stort mot honom så att alla tänder syntes. ”Ser du inte? DET ÄR JULENS FÖRSTA SNÖ!” skrattade hon och började hoppa upp och ner. Nu när Vincent verkligen började fokusera blicken ut mot världen kunde han se det han med. Älvornas pulkor dinglade ner från himlen och togs upp av luften. Älvorna som hade valt den rätta pulkan fick följa med vinden medan resten kraschade och deras snöflingor blev en av många som bildade snön utomhus. Vincent kände hur hans läppar kröktes i ett gigantiskt leende. ”Ja, du har rätt, jordgubben”, sade han åt sitt barnbarn. De log båda mot varandra medan resten av familjen tystnade och tittade ut. Vincent följde en enskild snöflinga med blicken. Hur den föll ner från himlen. Stor och fluffig, precis som snöflingor skulle vara. Han såg vindarna ta tag i den. Han såg den dansa i vindens spår, vägrade låta sig kontrolleras av vinden utan kontrollerade istället vinden. Han log. För, i den stunden, insåg han att livet gick vidare. Att de skulle klara sig. Att nya traditioner kunde skapas utan att man glömde bort de gamla. ”För Anastasia”, viskade han. ”För Anastasia”, ekade resten av hans familj. ”Herregud! Brinner det?” skrek en av de små barnen och plötsligt var det full fart igen – och Vincent kunde inte ha varit gladare eller skrattat hårdare. Well... Jag blir imponerad ifall någon ens orkar läsa den, och sedan gillar den x) Men, här är den i alla fall   
14 dec, 2014 18:45 |
|
Ella01
Elev 
|
Okej nu skriver alla sina bidrag här så jag gör väll också det då XD Någon kanske är intresserad av att läsa den...
Spoiler: Tryck här för att visa!Del 1 - En ovanlig snöstorm Elsa och Sam gick genom en stor skog, det var kallt och den första snö föll igår. Granarna var täckta av vit snö som glittrade av den svaga morgonsolen. Det var dagen innan julafton och deras mor hade plötsligt fått en allvarlig sjukdom. Hon hade skickat Elsa och Sam för att handla julmat och julklappar. Elsa tog tag i sin systers hand och kramade den hårt. “Sam”, mumlade Elsa lågt och såg upp på den ljusa himmelen. “Vad är det Elsa?” frågade Sam mjukt och tittade på sin syster som gick brevid henne. “Det snöar!” utropade Elsa förtjust och hennes ögon glittrade. Sam följde sin systers blick och mycket riktigt det snöade igen. Mjuka flingor föll ner och la sig på Elsas utsträcka vante. Sam log och böjde sig ner vid en snödriva, där formade hon snön till en liten boll och gömde den bakom ryggen. “Kolla här, Elsa!” ropade hon högt. Elsa vände sig om precis i tid för att se en snöboll komma farandes. Den träffade på hennes rygg och hon föll raklång ner i närmsta snödriva och började gapskratta. Sedan tog hon upp lite snö och gjorde det till en klump som hon slängde mot Sam. Sam flyttade sig åt sidan och snöbollen träffade ett träd brevid. “Du missade!” ropade Sam och duckade för en till snöboll som kom farandes genom luften, men hon fick den i pannan. Sam sprang fram till sin syster och lyfte upp henne, snurrade runt och skrattade. “Du ska få för den…” “Bara om du kan ta mig!” skrek hon och sprang vidare. Sam sprang tätt efter sin lillasyster, för att vara sju år sprang hon fort. Sam tog i lite till och var nu ikapp sin syster. Snön hade nu börjat falla snabbare och mer intensivt. Snön blåste mot de båda syskonen och de stannade en stund för att vila. “Jag är snabbare än dig”, sa Elsa och ett stort leende spred sig i hennes ansikte. Sam nickade och klappade henne på huvudet. “Vi måste gå nu om vi ska vara hemma innan kvällen”, sa hon och lyfte upp Elsa. Snön blåste i ansiktena på dem båda syskonen men de kämpade på ändå. Efter en stund var de tvungna att stanna för vinden var för stark och Elsa frös så att hon darrade. De satte sig bakom en stor sten och Sam la handen på hennes rygg. “Hur mår du?” frågade hon milt. “Br..r..a”, sa hon och darrade på rösten, “men jag kan nog inte fortsätta nu”, sa hon tyst. “Nej, vi kan inte fortsätta i det här vädret, det lugnar nog sig snart.” Elsa nickade och lutade sitt huvud mot Sams rygg. Efter en lång stund satte sig Elsa på helspänn. “Vad är det?” frågade Sam och kollade oroligt på henne. “Jag tror jag hörde något”, sa hon och kröp längre in i skogen. “Nej”, viskade Sam och kröp efter henne. Elsa var en bit framför Sam. Hon reste sig plötsligt upp och rusade fram och böjde sig över något. “Kolla!” ropade Elsa förtjust och strök bort lite snö och under snön skymtade en gyllene skena från någon slags skida. Elsa började gräva och snart skymtade en stor vagn. “Vad är det” frågade Sam förbryllat. Elsas ansikte lystes upp och log så att hennes stora glugg syntes. “Det är en släde”, sa Elsa och log med hela ansikte. “Tomtens släde.” Sam log och skakade på huvudet. “Det kan det väl inte vara?” Elsa nickade och sa: “Jo det är det, kolla här!” Elsa pekade på en liten metallbit i högra hörnet. Hon bokstaverade medans hon läste: “Ti..ll..h..ör Ju..l..to..mte..n” Hon såg sorgset på släden. “Den ser ut att ha störtat!” Ett pinglande ljud hördes, Elsa och Sam tittade på varandra och sprang sedan mot ljudet. Ett svagt blinkande ljus syntes genom skogen. Brevid ett träd låg en ren. Nosen lyste i en röd färg och renen såg väldigt ledsen ut. “Tomtens ren, Rudolf!” Elsa böjde sig över renen och klappade den. “Ta det lugnt, vi ska hjälpa dig…” Sam sattes sig brevid sin syster. “Det är inte jag som behöver hjälp”, sa renen. Elsa och Sam stirrade skräckslaget på renen. “Vadå har ni aldrig sett en ren prata?” Rudolf reste sig upp och såg surt på de båda barnen. Elsa och Sam skakade på huvudet. “Men vad har hänt herr ren?” Frågade Sam. “Kalla mig Rudolf”, sa han och hans nos blinkade lite starkare.” “Okej, vad har hänt Rudolf?” “Tomten slog vad men påskharen att han var snabbare på att köra släde så de anordanade en tävling och påskharen körde med ett fult trick. Jag sprang in i ett träd och vagnen flög iväg. Nu vet jag inte var tomten är…” “Men vi hittar tomten, det bör vara ganska enkelt”, sa Sam och rynkade pannan. “Vad är problemet. Det verkar som om julen är förstörd eller något” “Det är just det, tomten slog vad om julmagin och om påskharen vann skulle ta bort julmagin”, sa Rudolf. “Det verkar som om herr påskhare är avundsjuk”, sa Elsa. Rudolf nickade och gick ut på stigen. “Nu måste jag hitta jultomten. Vill ni hjälpa mig?” Elsa kollade på sin syster och kramade hennes hand. “Snälla, snälla.” Sam var tveksam, hon ville inte att deras mor skulle bli orolig men om julmagin skulle förvinna skulle miljontals barn och vuxna bli jätte ledsna och det skulle inte bli någon jul. “Okej”, sa Sam, “men låt oss gå nu så att inte mamma blir allt för orolig.” Rudolf, Elsa och Sam vandrade runt i skogen och letade efter tomten. Rudolf hade berättat att ingen skulle få några julklappar om inte julmagin återfanns. “Sam, Sam! Jag tror jag har hittat något!” skrek Elsa. Sam sprang fram till henne och bakom en snödriva låg en man med långt vit skägg och en stor röd rock som var spänt med ett vitt skärp. Han öppnade ögonen och sa: “Finns det några snälla barn?” Elsa rynkade pannan och tomten reste sig upp “Alltså fattar ni inte? Jag är tomten!” Rudof kom fram och förklarade vad som hade hänt medans han hade varit borta och tomten blev plötslig allvarlig. “Vi måste ta oss tillbaka till huvudkontoret därifrån kan vi se vart påskharen är. Vi måste skynda oss. Imorgon är det julafton. Är ni beredda att hjälpa oss?” Sam och Elsa nickade ivrigt. Tomten tog fram en liten burk ur fickan och när han öppnade fickan glänste det. Burken var full med glittrigt pulver. “Ta en nypa och håll i min hand!” Sam och Elsa tog lite pulver men Elsa kunde inte låta bli att fråga en fråga. “Tomten, varför har du en släde när du kan använda pulvret?” Han gjorde en grimas och såg ner på Elsa. “Elsa min vän om det ändå var så enkelt. Nej, pulvret används bara vid ytterst specifika tillfällen och idag tycks det vara en sådan dag.” Hon nickade och tog tomtens hand. Sam såg på sin syster, hon var stolt över henne. Sam tog tomtens hand och tomten såg på de båda barnen. Han kastade ut pulvret i luften och runt barnen, tomten och renen bredde ett stort ljussken ut sig. I en sekund försvann marken under deras fötter men efter några sekunder stod de väl behållna på marken som om ingenting hade hänt. Elsa vände sig om och flämtade till, bakom henne reste sig ett stort vitt palats. Det lyste trevligt från de många fönstren som prydde väggen. Det var som ett stort ispalats hämtat från en magisk saga förutom en sak, det var på riktigt. Sam spärrade upp ögonen när också hon la märket till den stora byggnaden. “Det här är min tomteverkstad, men om julmagin försvinner”, tomten såg på de båda barnen med en allvarlig blick, “då kommer även slottet försvinna och allt som har med julen att göra kommer att förintas.” Tomten viftade med handen och två små nissar kom genast gående. “Kan ni vara snälla att föra Rudolf till stallet?” De bugade sig och tog med sig Rudolf mot slottet. “Men hur ska vi hindra påskharen från att ta bort julen?” frågade Elsa. Tomten tänkte ett ögonblick innan han svarade. “Det finns ett sätt”, tomten kliade sig på näsan, “men det kan bli väldigt svårt.” Tankarna for runt i huvdet på Elsa och Sam, de båda var beredda på att det skulle bli svårt men framförallt undrade de om tiden skulle räcka. “Okej”, sa Sam, “hur ska vi göra?” Tomten la sin stora hand på Sams rygg samtidigt som han tänkte på hur han skulle säga. “Ni måste ta er till Påskharens slott. Genom att annordna en tävling kan ni vinna tillbaka julmagin och ta den tillbaka till palatset. Påskharen är nämligen väldigt förtjust i tävlingar och han kan inte motstå om ni har en bra belöning till den som vinner.” “Men vad ska vi satsa?” frågade Sam och såg ner på sina skor, hon hade inget som påskharen skulle vilja ha. Tomten log och tog fram asken med glitterpulver. “Ni kan satsa den här! Det är det sista jag har kvar.” Elsa nickade men kände sig en smula nervös, tänk om de inte skulle vinna, tänk om tomten hade fel, att han inte alls ville ha glitterpulvret. Tomten gav Sam asken med pulver och sa att han skulle ta väl hand om den. Elsa såg på tomten med sin blåa ögon och insåg att något var fel. “Ska inte du följa med?” frågade hon. “Nej, när påskharen har julens kraft han han göra nästan vad som helst med mig så jag blir säkrare om jag stannar i tomtestaden. Kom ihåg att använda lite pulver för att ta er hem. “Okej.” Sam var den första som sa något på en lång stund. Tomten nickade och sa att de skulle skynda sig iväg. De skulle följa ett vitt ljus tills de kom fram till en stor sten likt en hjässa. Sedan skulle de svänga vänster och gå en bit till och om de hade gått rätt skulle de nå ett stort slott. Sam och Elsa gick in i skogen och följde det vita ljuset som tomten pratat om. Snön knastrade under deras fötter när de gick. Elsa tittade trött på sin syster, mössan var på väg ner över ögonen och hennes små fötter gick i rakettfart. “Vill du sitta på min rygg en stund?” frågade Sam och det ville hon. Sam lyfte upp sin syster och bar henne hela vägen fram till den stora stenen som föreställde ett huvud med mossa som hår. De svängde vänster, Sam släppte ner Elsa från ryggen för vägen var smal så att de var svårt att gå även utan någon på ryggen. De kom längre in i skogen och på stigen var det stora lager med snö. De två barnen fick verkligen kämpa, snön trängde in i deras skor och jackor och efter att ha ramlat tre gånger satte sig Sam på marken. “Vi kommer ingenstans. Jag tror vi måste fördela tyngden så att vi inte sjunker ner i snön”, sa Sam. Elsa sken upp och kliade sig på näsan med vanten. “Vi kan krypa.” “Bra ide!” sa Sam och lät Elsa krypa före henne. “Ta det försiktigt.” Efter några minuter hade de kommit flera meter framåt och de försökte hålla tempot. Sam försökte hålla sig lugn men tanken på att tiden höll på att rinna ut trängde gång på gång in i hennes huvud. De kröp vidare och snart jämnade snön sig med marken och de kunde fortsätta gå. De gick upp för ett högt berg och på toppen av berget såg Sam och Elsa en stor borg resa sig. Snön var borta och solen sken starkt. Bakom slottet skymtade en äng med stora gula blommor. Elsa kollade på sin syster och tog av sig mössan. “Ska vi?” frågade Sam sin syster. Elsa kollade ut på ängen och nickade långsamt. Sam tog Elsas hand och gick nerför berget. Det gick snabbt att ta sig nerför berget. Det kändes skrämmande att veta att det var här julen skulle avgöras. De vandrade ut i gräset och drog in doften av sommar i näsborrarna. “Det luktar mamma”, sa Elsa och log när hon tänkte på det. Båda Elsa och Sam visste att de inte skulle låta sig luras av den värmande känslan som tinade upp deras frusna kroppar, men samtidigt kunde de inte låta bli att njuta av värmen. Sam bröt tankarna. Hon höll på att bli så förtrollad av sommaren att hon nästan hade glömt sitt uppdrag. “Nu går vi”, sa hon till Elsa som hade satt sig ner och plockat en av de gula blommorna. Elsa såg tveksamt på sin syster. Hon älskade sommaren och ville gärna njuta mer av den, men Sam hade redan börjat gå mot borgen så hon skyndade efter. Sam stannade utanför den stora träporten. Det såg ut som ett sagoslott där det brukade bo prinsessor, enda skillnaden var att här bodde det en påskhare. Elsa såg på sin syster. Hon nickade. Elsa lyfte sin hand och bultade så hårt hon kunde på den mörka trädörren. Del 2 - Vinna eller försvinna Ett ekande ljud hördes och sedan ett par nätta fotsteg. Ett lås vreds om och någon öppnade dörren. Det var en liten dvärg. Han såg surmulet på barnen och lyfte på ögonbrynet. “Vi väntar inga gäster”, sa han kort. “Nej, vi kommer för att prata med påskharen. “ “Han har inte tid för några”, han stannade upp och studerade barnen en kort sekund, “barn”, sa han sedan med avsmak. Han ryste av ordet. Elsa stirrade på dvärgen och en ensam tår rann ner för hennes kind. “Snälla!” snyftade hon fram. Dvärgen suckade och gjorde en grimas. Han la handen på dörrhandtaget och sa: “Jag ska se vad jag kan göra.” Så stängde han dörren, Elsa torkade bort tåren och log glatt. Efter några minuter hördes fotsteg och den här gången var det påskharen. Han var liten och hade gråbrun päls. Han hade stora öron som svajade när han gick. Han såg frågande på barnen, men han såg inte alls elak ut. “Nå, ni sökte mig?” Elsa var först med att svara: “Ja, vi är skickade från jultomten”, sa hon. Påskharen såg sur ut och sa: “Den gubbstrutten.” “Ja, vi undrar om du vill delta i en tävling.” “Nej, varför skulle jag vilja det?” “Kanske för att jag har något som kan intressera dig.” Sam höll fram asken med glittterpulvret. Påskharen såg nyfiken ut. “Visst! Vi kör en tävling.” Han gick ut på trappan och stängde dörren. “Om jag vinner får jag pulvret och ni lämnar min mark! Och jag behåller julmagin.” Sam och Elsa nickade. “Men om vi vinner”, sa Sam och log finurligt, “då vill vi ha tillbaka julmagin!” Han funderade en stund sedan sa han: “Då bestämmer jag vad vi ska tävla i.” Han sträckte ut handen, Elsa såg på Sam och Sam på Elsa. Sedan tog Sam påskharens hand och skakade den hårt. Han smackade med munnen så att hans stora framtänder syntes. “Jag har bestämt mig! Följ mig!” Han öppnade porten och steg in slottet, Sam och Elsa följde honom hack i häl. Det kom in ett litet rum. Där det fanns två bord. Han pekade på det ena bordet och syskonen ställde sig bakom det, själv ställde han sig vid det andra. “Jag har bestämt mig. Vi kör en tävling. Den som först lägger det här pusslet vinner.” Barnen nickade. De visste båda att det kunde bli en hård kamp men de var smarta och dessutom var de två. “Klara, färdiga, gå!” utropade påskharen. Det var inget vanligt pussel utan bitar som var fyrkantiga, trekantiga och prydda med olika streck. Elsa tog upp en bit och tryckte fast den i högra hörnet, lyckligtvis passade den. Sam tog upp en bit och försökte förbryllat förstå sig på det komplexa mönstret av streck och linjer. Elsa tog upp en till bit och såg över axeln att påskharen också hade fått fast en bit. Elsa tryckte fast biten och den passade också. “Bra!” viskade Sam. Sam gjorde ett försök till med den krångliga pusselbiten och lyckade få den att passa på rätt plats. Det var nu bara fyra pusselbitar kvar. De försökte en bra stund och upptäckte att en av pusselbitarna de hade satt låg fel. Elsa suckade och pillade med sina små fingrar. Hon fortsatte att slumpvis testa olika pusselbitar på olika platser och lyckades på så sätt få fast två till. Det var nu två pusselbitar kvar. Sam fumlade nervöst och försökte få de på rätt plats men det gick inte. Hon gjorde försök efter försök och såg att påskharen började komma ikapp. Det gick ett sus genom luften när Sam placerade den sista pusselbiten på rätt plats. Elsa skrek högt och började skratta. Påskharen såg finurligt på dem och gick fram emot dem. “Bra, bra. För att vinna måste ni svara rätt på en fråga.” Elsa skulle just säga emot att hon inte tyckte det var rättvist men påskharen la ett finger för hennes mun. “Svara på denna fråga eller så förlorar ni!” Elsa nickade sammanbitet och såg ner i marken. “Varför vill ni ha tillbaka julen?” Det första som slog Sam var julmat och julklappar och det sa hon: “Jag tycker mest om julmaten och julklapparna!” Påskharen bet ihop och såg argt på henne. “Alla tänker bara på sig själva, på julklappar och inget annat. Det var därför jag bestämde mig för att ta bort julen!” skrek han argt. Elsa såg på påskharen och la en hand på påskharens huvud. “Julen är en högtid, det viktigaste är att man får vara tillsammans, det är det enda som är viktigt och just nu vill jag vara med min familj”, viskade Elsa så att det knappt hördes. Påskharen kände hur en klump lossnade från hjärtat. Den hade suttit där sedan långt tillbaka när han var liten. Det fanns någon som fortfarande visste vad som var viktigt, Det hade han inte trott. Han ångrade sig så mycket och nu skulle alla hata honom. Han sjönk ner på marken och slokade med sina öron. “Förlåt mig, förlåt mig så mycket. Finns det något som jag kan göra för att gottgöra er?” Elsa såg på honom och klappade sedan honom mjukt på huvudet. “Det finns det faktiskt!” Påskharen kollade upp på Elsa med en förvånad blick. “Vadå? Jag gör vad som helst!” “Du kan ge tillbaka julmagin.” Han nickade och öppnade en liten ask med en nyckel som han hade hängande runt halsen. I asken låg en stor rubin som glänste. Den utstrålade energi och kärlek. Påskharen lyfte upp den från asken och la den i Elsa händer. “Ta väl hand om den!” Elsa och Sam nickade. “Vi måste gå nu och om inte rubinen är tillbaka innan julafton hinner inte tomten ut i tid.” Påskharen såg ner på sina fötter nickade. “Självklart, det är tre timmar kvar. Lycka till!” Han förde ut dem i hallen, Sam gick ut i det starka skenet, av solen men Elsa stod kvar i några sekunder inne hos påskharen. “Tack”, sa hon, “tack för att du ändrade dig!” “Jag har aldrig träffat någon som dig Elsa, du är unik.” “Tack!” sa hon glatt. Sedan öppnade hon dörren där Sam stod och väntade. “Kom Elsa!” Elsa sprang ut till sin syster och kramade rubinen hårt i sin hand. Plötsligt kände hon något kallt på sin näsa, hon vände blicken upp mot skyn och ner föll miljontals snöflingor. Hon log och vinkade till påskharen. Sedan tog hon en nypa pulver från Sam och de kastade upp det i luften. Det glittrade till och plötsligt stod de utanför huset. De var hemma. Det lyste i fönstret och Sam och Elsa klev in köket. Där satt deras mamma och log glatt. “Tack för att ni dukade. Ni var väldigt snabba må jag säga.” På köksbordet stod all sorts mat de kunde tänka sig, julskinka, ost, smör, bröd, sallad, köttbullar och potatis. På golvet stod granen och under låg tre paket. Ett till vardera familjemedlem. Sam och Elsa log hemlighetsfullt mot varandra, undra vad deras mor skulle säga om hon hade vetat. Elsa kände efter i fickan där hon lagt rubinen, men den var borta. Istället låg där ett kuvert. Hon öppnade och gav det till Sam och bad henne läsa. “Kära Samira och Elsa Jonsson. Ni har varit till stor hjälp och utan er hade vi inte klarat det. Julmagin är tillbaka och det snöar som aldrig förr. Nu ska jag, nissarna och påskharen fira jul hemma i verkstaden. Många vänliga hälsningar, Tomten”, sa Sam lågt till Elsa så att deras mor inte skulle höra. Efter julmaten hämtade Sam paketen under granen. Sam delade ut paketen men Elsa öppnade inte. Deras mor såg oroligt på dem. “Mår du inte bra?” “Jo, men jag vill inte ha mitt paket. Jag vill ge bort det till en vän.” Deras mor såg frågande på barnen men hon var förstående. Om Elsa ville ge bort sitt paket så fick hon det. Senare på kvällen när Elsa och Sam skulle gå och lägga sig tog Elsa fram sitt paket och en liten papperslapp som hon krafsade ner ett par rader på. Sedan tog hon glitterpulvret och strödde över paketet och hoppades att det ska föras dit hon ville. Hela den här resan hade fått de båda barnen att tänka. Brevid Elsa låg Sam, hon sov redan. Elsa stirrade på stearinljuset en stund innan hon somnade. Hon tänkte på hur bra det kändes i magen, hur det kändes att ha gjort en annan människa glad. Sedan föll hon sakta in i drömmarnas värld. ✩✩✩ 14 dec, 2014 18:58 |
|
Elsa Gryffindor
Elev 
|
Skrivet av Ella01: Okej nu skriver alla sina bidrag här så jag gör väll också det då XD Någon kanske är intresserad av att läsa den... Spoiler: Tryck här för att visa!Del 1 - En ovanlig snöstorm Elsa och Sam gick genom en stor skog, det var kallt och den första snö föll igår. Granarna var täckta av vit snö som glittrade av den svaga morgonsolen. Det var dagen innan julafton och deras mor hade plötsligt fått en allvarlig sjukdom. Hon hade skickat Elsa och Sam för att handla julmat och julklappar. Elsa tog tag i sin systers hand och kramade den hårt. “Sam”, mumlade Elsa lågt och såg upp på den ljusa himmelen. “Vad är det Elsa?” frågade Sam mjukt och tittade på sin syster som gick brevid henne. “Det snöar!” utropade Elsa förtjust och hennes ögon glittrade. Sam följde sin systers blick och mycket riktigt det snöade igen. Mjuka flingor föll ner och la sig på Elsas utsträcka vante. Sam log och böjde sig ner vid en snödriva, där formade hon snön till en liten boll och gömde den bakom ryggen. “Kolla här, Elsa!” ropade hon högt. Elsa vände sig om precis i tid för att se en snöboll komma farandes. Den träffade på hennes rygg och hon föll raklång ner i närmsta snödriva och började gapskratta. Sedan tog hon upp lite snö och gjorde det till en klump som hon slängde mot Sam. Sam flyttade sig åt sidan och snöbollen träffade ett träd brevid. “Du missade!” ropade Sam och duckade för en till snöboll som kom farandes genom luften, men hon fick den i pannan. Sam sprang fram till sin syster och lyfte upp henne, snurrade runt och skrattade. “Du ska få för den…” “Bara om du kan ta mig!” skrek hon och sprang vidare. Sam sprang tätt efter sin lillasyster, för att vara sju år sprang hon fort. Sam tog i lite till och var nu ikapp sin syster. Snön hade nu börjat falla snabbare och mer intensivt. Snön blåste mot de båda syskonen och de stannade en stund för att vila. “Jag är snabbare än dig”, sa Elsa och ett stort leende spred sig i hennes ansikte. Sam nickade och klappade henne på huvudet. “Vi måste gå nu om vi ska vara hemma innan kvällen”, sa hon och lyfte upp Elsa. Snön blåste i ansiktena på dem båda syskonen men de kämpade på ändå. Efter en stund var de tvungna att stanna för vinden var för stark och Elsa frös så att hon darrade. De satte sig bakom en stor sten och Sam la handen på hennes rygg. “Hur mår du?” frågade hon milt. “Br..r..a”, sa hon och darrade på rösten, “men jag kan nog inte fortsätta nu”, sa hon tyst. “Nej, vi kan inte fortsätta i det här vädret, det lugnar nog sig snart.” Elsa nickade och lutade sitt huvud mot Sams rygg. Efter en lång stund satte sig Elsa på helspänn. “Vad är det?” frågade Sam och kollade oroligt på henne. “Jag tror jag hörde något”, sa hon och kröp längre in i skogen. “Nej”, viskade Sam och kröp efter henne. Elsa var en bit framför Sam. Hon reste sig plötsligt upp och rusade fram och böjde sig över något. “Kolla!” ropade Elsa förtjust och strök bort lite snö och under snön skymtade en gyllene skena från någon slags skida. Elsa började gräva och snart skymtade en stor vagn. “Vad är det” frågade Sam förbryllat. Elsas ansikte lystes upp och log så att hennes stora glugg syntes. “Det är en släde”, sa Elsa och log med hela ansikte. “Tomtens släde.” Sam log och skakade på huvudet. “Det kan det väl inte vara?” Elsa nickade och sa: “Jo det är det, kolla här!” Elsa pekade på en liten metallbit i högra hörnet. Hon bokstaverade medans hon läste: “Ti..ll..h..ör Ju..l..to..mte..n” Hon såg sorgset på släden. “Den ser ut att ha störtat!” Ett pinglande ljud hördes, Elsa och Sam tittade på varandra och sprang sedan mot ljudet. Ett svagt blinkande ljus syntes genom skogen. Brevid ett träd låg en ren. Nosen lyste i en röd färg och renen såg väldigt ledsen ut. “Tomtens ren, Rudolf!” Elsa böjde sig över renen och klappade den. “Ta det lugnt, vi ska hjälpa dig…” Sam sattes sig brevid sin syster. “Det är inte jag som behöver hjälp”, sa renen. Elsa och Sam stirrade skräckslaget på renen. “Vadå har ni aldrig sett en ren prata?” Rudolf reste sig upp och såg surt på de båda barnen. Elsa och Sam skakade på huvudet. “Men vad har hänt herr ren?” Frågade Sam. “Kalla mig Rudolf”, sa han och hans nos blinkade lite starkare.” “Okej, vad har hänt Rudolf?” “Tomten slog vad men påskharen att han var snabbare på att köra släde så de anordanade en tävling och påskharen körde med ett fult trick. Jag sprang in i ett träd och vagnen flög iväg. Nu vet jag inte var tomten är…” “Men vi hittar tomten, det bör vara ganska enkelt”, sa Sam och rynkade pannan. “Vad är problemet. Det verkar som om julen är förstörd eller något” “Det är just det, tomten slog vad om julmagin och om påskharen vann skulle ta bort julmagin”, sa Rudolf. “Det verkar som om herr påskhare är avundsjuk”, sa Elsa. Rudolf nickade och gick ut på stigen. “Nu måste jag hitta jultomten. Vill ni hjälpa mig?” Elsa kollade på sin syster och kramade hennes hand. “Snälla, snälla.” Sam var tveksam, hon ville inte att deras mor skulle bli orolig men om julmagin skulle förvinna skulle miljontals barn och vuxna bli jätte ledsna och det skulle inte bli någon jul. “Okej”, sa Sam, “men låt oss gå nu så att inte mamma blir allt för orolig.” Rudolf, Elsa och Sam vandrade runt i skogen och letade efter tomten. Rudolf hade berättat att ingen skulle få några julklappar om inte julmagin återfanns. “Sam, Sam! Jag tror jag har hittat något!” skrek Elsa. Sam sprang fram till henne och bakom en snödriva låg en man med långt vit skägg och en stor röd rock som var spänt med ett vitt skärp. Han öppnade ögonen och sa: “Finns det några snälla barn?” Elsa rynkade pannan och tomten reste sig upp “Alltså fattar ni inte? Jag är tomten!” Rudof kom fram och förklarade vad som hade hänt medans han hade varit borta och tomten blev plötslig allvarlig. “Vi måste ta oss tillbaka till huvudkontoret därifrån kan vi se vart påskharen är. Vi måste skynda oss. Imorgon är det julafton. Är ni beredda att hjälpa oss?” Sam och Elsa nickade ivrigt. Tomten tog fram en liten burk ur fickan och när han öppnade fickan glänste det. Burken var full med glittrigt pulver. “Ta en nypa och håll i min hand!” Sam och Elsa tog lite pulver men Elsa kunde inte låta bli att fråga en fråga. “Tomten, varför har du en släde när du kan använda pulvret?” Han gjorde en grimas och såg ner på Elsa. “Elsa min vän om det ändå var så enkelt. Nej, pulvret används bara vid ytterst specifika tillfällen och idag tycks det vara en sådan dag.” Hon nickade och tog tomtens hand. Sam såg på sin syster, hon var stolt över henne. Sam tog tomtens hand och tomten såg på de båda barnen. Han kastade ut pulvret i luften och runt barnen, tomten och renen bredde ett stort ljussken ut sig. I en sekund försvann marken under deras fötter men efter några sekunder stod de väl behållna på marken som om ingenting hade hänt. Elsa vände sig om och flämtade till, bakom henne reste sig ett stort vitt palats. Det lyste trevligt från de många fönstren som prydde väggen. Det var som ett stort ispalats hämtat från en magisk saga förutom en sak, det var på riktigt. Sam spärrade upp ögonen när också hon la märket till den stora byggnaden. “Det här är min tomteverkstad, men om julmagin försvinner”, tomten såg på de båda barnen med en allvarlig blick, “då kommer även slottet försvinna och allt som har med julen att göra kommer att förintas.” Tomten viftade med handen och två små nissar kom genast gående. “Kan ni vara snälla att föra Rudolf till stallet?” De bugade sig och tog med sig Rudolf mot slottet. “Men hur ska vi hindra påskharen från att ta bort julen?” frågade Elsa. Tomten tänkte ett ögonblick innan han svarade. “Det finns ett sätt”, tomten kliade sig på näsan, “men det kan bli väldigt svårt.” Tankarna for runt i huvdet på Elsa och Sam, de båda var beredda på att det skulle bli svårt men framförallt undrade de om tiden skulle räcka. “Okej”, sa Sam, “hur ska vi göra?” Tomten la sin stora hand på Sams rygg samtidigt som han tänkte på hur han skulle säga. “Ni måste ta er till Påskharens slott. Genom att annordna en tävling kan ni vinna tillbaka julmagin och ta den tillbaka till palatset. Påskharen är nämligen väldigt förtjust i tävlingar och han kan inte motstå om ni har en bra belöning till den som vinner.” “Men vad ska vi satsa?” frågade Sam och såg ner på sina skor, hon hade inget som påskharen skulle vilja ha. Tomten log och tog fram asken med glitterpulver. “Ni kan satsa den här! Det är det sista jag har kvar.” Elsa nickade men kände sig en smula nervös, tänk om de inte skulle vinna, tänk om tomten hade fel, att han inte alls ville ha glitterpulvret. Tomten gav Sam asken med pulver och sa att han skulle ta väl hand om den. Elsa såg på tomten med sin blåa ögon och insåg att något var fel. “Ska inte du följa med?” frågade hon. “Nej, när påskharen har julens kraft han han göra nästan vad som helst med mig så jag blir säkrare om jag stannar i tomtestaden. Kom ihåg att använda lite pulver för att ta er hem. “Okej.” Sam var den första som sa något på en lång stund. Tomten nickade och sa att de skulle skynda sig iväg. De skulle följa ett vitt ljus tills de kom fram till en stor sten likt en hjässa. Sedan skulle de svänga vänster och gå en bit till och om de hade gått rätt skulle de nå ett stort slott. Sam och Elsa gick in i skogen och följde det vita ljuset som tomten pratat om. Snön knastrade under deras fötter när de gick. Elsa tittade trött på sin syster, mössan var på väg ner över ögonen och hennes små fötter gick i rakettfart. “Vill du sitta på min rygg en stund?” frågade Sam och det ville hon. Sam lyfte upp sin syster och bar henne hela vägen fram till den stora stenen som föreställde ett huvud med mossa som hår. De svängde vänster, Sam släppte ner Elsa från ryggen för vägen var smal så att de var svårt att gå även utan någon på ryggen. De kom längre in i skogen och på stigen var det stora lager med snö. De två barnen fick verkligen kämpa, snön trängde in i deras skor och jackor och efter att ha ramlat tre gånger satte sig Sam på marken. “Vi kommer ingenstans. Jag tror vi måste fördela tyngden så att vi inte sjunker ner i snön”, sa Sam. Elsa sken upp och kliade sig på näsan med vanten. “Vi kan krypa.” “Bra ide!” sa Sam och lät Elsa krypa före henne. “Ta det försiktigt.” Efter några minuter hade de kommit flera meter framåt och de försökte hålla tempot. Sam försökte hålla sig lugn men tanken på att tiden höll på att rinna ut trängde gång på gång in i hennes huvud. De kröp vidare och snart jämnade snön sig med marken och de kunde fortsätta gå. De gick upp för ett högt berg och på toppen av berget såg Sam och Elsa en stor borg resa sig. Snön var borta och solen sken starkt. Bakom slottet skymtade en äng med stora gula blommor. Elsa kollade på sin syster och tog av sig mössan. “Ska vi?” frågade Sam sin syster. Elsa kollade ut på ängen och nickade långsamt. Sam tog Elsas hand och gick nerför berget. Det gick snabbt att ta sig nerför berget. Det kändes skrämmande att veta att det var här julen skulle avgöras. De vandrade ut i gräset och drog in doften av sommar i näsborrarna. “Det luktar mamma”, sa Elsa och log när hon tänkte på det. Båda Elsa och Sam visste att de inte skulle låta sig luras av den värmande känslan som tinade upp deras frusna kroppar, men samtidigt kunde de inte låta bli att njuta av värmen. Sam bröt tankarna. Hon höll på att bli så förtrollad av sommaren att hon nästan hade glömt sitt uppdrag. “Nu går vi”, sa hon till Elsa som hade satt sig ner och plockat en av de gula blommorna. Elsa såg tveksamt på sin syster. Hon älskade sommaren och ville gärna njuta mer av den, men Sam hade redan börjat gå mot borgen så hon skyndade efter. Sam stannade utanför den stora träporten. Det såg ut som ett sagoslott där det brukade bo prinsessor, enda skillnaden var att här bodde det en påskhare. Elsa såg på sin syster. Hon nickade. Elsa lyfte sin hand och bultade så hårt hon kunde på den mörka trädörren. Del 2 - Vinna eller försvinna Ett ekande ljud hördes och sedan ett par nätta fotsteg. Ett lås vreds om och någon öppnade dörren. Det var en liten dvärg. Han såg surmulet på barnen och lyfte på ögonbrynet. “Vi väntar inga gäster”, sa han kort. “Nej, vi kommer för att prata med påskharen. “ “Han har inte tid för några”, han stannade upp och studerade barnen en kort sekund, “barn”, sa han sedan med avsmak. Han ryste av ordet. Elsa stirrade på dvärgen och en ensam tår rann ner för hennes kind. “Snälla!” snyftade hon fram. Dvärgen suckade och gjorde en grimas. Han la handen på dörrhandtaget och sa: “Jag ska se vad jag kan göra.” Så stängde han dörren, Elsa torkade bort tåren och log glatt. Efter några minuter hördes fotsteg och den här gången var det påskharen. Han var liten och hade gråbrun päls. Han hade stora öron som svajade när han gick. Han såg frågande på barnen, men han såg inte alls elak ut. “Nå, ni sökte mig?” Elsa var först med att svara: “Ja, vi är skickade från jultomten”, sa hon. Påskharen såg sur ut och sa: “Den gubbstrutten.” “Ja, vi undrar om du vill delta i en tävling.” “Nej, varför skulle jag vilja det?” “Kanske för att jag har något som kan intressera dig.” Sam höll fram asken med glittterpulvret. Påskharen såg nyfiken ut. “Visst! Vi kör en tävling.” Han gick ut på trappan och stängde dörren. “Om jag vinner får jag pulvret och ni lämnar min mark! Och jag behåller julmagin.” Sam och Elsa nickade. “Men om vi vinner”, sa Sam och log finurligt, “då vill vi ha tillbaka julmagin!” Han funderade en stund sedan sa han: “Då bestämmer jag vad vi ska tävla i.” Han sträckte ut handen, Elsa såg på Sam och Sam på Elsa. Sedan tog Sam påskharens hand och skakade den hårt. Han smackade med munnen så att hans stora framtänder syntes. “Jag har bestämt mig! Följ mig!” Han öppnade porten och steg in slottet, Sam och Elsa följde honom hack i häl. Det kom in ett litet rum. Där det fanns två bord. Han pekade på det ena bordet och syskonen ställde sig bakom det, själv ställde han sig vid det andra. “Jag har bestämt mig. Vi kör en tävling. Den som först lägger det här pusslet vinner.” Barnen nickade. De visste båda att det kunde bli en hård kamp men de var smarta och dessutom var de två. “Klara, färdiga, gå!” utropade påskharen. Det var inget vanligt pussel utan bitar som var fyrkantiga, trekantiga och prydda med olika streck. Elsa tog upp en bit och tryckte fast den i högra hörnet, lyckligtvis passade den. Sam tog upp en bit och försökte förbryllat förstå sig på det komplexa mönstret av streck och linjer. Elsa tog upp en till bit och såg över axeln att påskharen också hade fått fast en bit. Elsa tryckte fast biten och den passade också. “Bra!” viskade Sam. Sam gjorde ett försök till med den krångliga pusselbiten och lyckade få den att passa på rätt plats. Det var nu bara fyra pusselbitar kvar. De försökte en bra stund och upptäckte att en av pusselbitarna de hade satt låg fel. Elsa suckade och pillade med sina små fingrar. Hon fortsatte att slumpvis testa olika pusselbitar på olika platser och lyckades på så sätt få fast två till. Det var nu två pusselbitar kvar. Sam fumlade nervöst och försökte få de på rätt plats men det gick inte. Hon gjorde försök efter försök och såg att påskharen började komma ikapp. Det gick ett sus genom luften när Sam placerade den sista pusselbiten på rätt plats. Elsa skrek högt och började skratta. Påskharen såg finurligt på dem och gick fram emot dem. “Bra, bra. För att vinna måste ni svara rätt på en fråga.” Elsa skulle just säga emot att hon inte tyckte det var rättvist men påskharen la ett finger för hennes mun. “Svara på denna fråga eller så förlorar ni!” Elsa nickade sammanbitet och såg ner i marken. “Varför vill ni ha tillbaka julen?” Det första som slog Sam var julmat och julklappar och det sa hon: “Jag tycker mest om julmaten och julklapparna!” Påskharen bet ihop och såg argt på henne. “Alla tänker bara på sig själva, på julklappar och inget annat. Det var därför jag bestämde mig för att ta bort julen!” skrek han argt. Elsa såg på påskharen och la en hand på påskharens huvud. “Julen är en högtid, det viktigaste är att man får vara tillsammans, det är det enda som är viktigt och just nu vill jag vara med min familj”, viskade Elsa så att det knappt hördes. Påskharen kände hur en klump lossnade från hjärtat. Den hade suttit där sedan långt tillbaka när han var liten. Det fanns någon som fortfarande visste vad som var viktigt, Det hade han inte trott. Han ångrade sig så mycket och nu skulle alla hata honom. Han sjönk ner på marken och slokade med sina öron. “Förlåt mig, förlåt mig så mycket. Finns det något som jag kan göra för att gottgöra er?” Elsa såg på honom och klappade sedan honom mjukt på huvudet. “Det finns det faktiskt!” Påskharen kollade upp på Elsa med en förvånad blick. “Vadå? Jag gör vad som helst!” “Du kan ge tillbaka julmagin.” Han nickade och öppnade en liten ask med en nyckel som han hade hängande runt halsen. I asken låg en stor rubin som glänste. Den utstrålade energi och kärlek. Påskharen lyfte upp den från asken och la den i Elsa händer. “Ta väl hand om den!” Elsa och Sam nickade. “Vi måste gå nu och om inte rubinen är tillbaka innan julafton hinner inte tomten ut i tid.” Påskharen såg ner på sina fötter nickade. “Självklart, det är tre timmar kvar. Lycka till!” Han förde ut dem i hallen, Sam gick ut i det starka skenet, av solen men Elsa stod kvar i några sekunder inne hos påskharen. “Tack”, sa hon, “tack för att du ändrade dig!” “Jag har aldrig träffat någon som dig Elsa, du är unik.” “Tack!” sa hon glatt. Sedan öppnade hon dörren där Sam stod och väntade. “Kom Elsa!” Elsa sprang ut till sin syster och kramade rubinen hårt i sin hand. Plötsligt kände hon något kallt på sin näsa, hon vände blicken upp mot skyn och ner föll miljontals snöflingor. Hon log och vinkade till påskharen. Sedan tog hon en nypa pulver från Sam och de kastade upp det i luften. Det glittrade till och plötsligt stod de utanför huset. De var hemma. Det lyste i fönstret och Sam och Elsa klev in köket. Där satt deras mamma och log glatt. “Tack för att ni dukade. Ni var väldigt snabba må jag säga.” På köksbordet stod all sorts mat de kunde tänka sig, julskinka, ost, smör, bröd, sallad, köttbullar och potatis. På golvet stod granen och under låg tre paket. Ett till vardera familjemedlem. Sam och Elsa log hemlighetsfullt mot varandra, undra vad deras mor skulle säga om hon hade vetat. Elsa kände efter i fickan där hon lagt rubinen, men den var borta. Istället låg där ett kuvert. Hon öppnade och gav det till Sam och bad henne läsa. “Kära Samira och Elsa Jonsson. Ni har varit till stor hjälp och utan er hade vi inte klarat det. Julmagin är tillbaka och det snöar som aldrig förr. Nu ska jag, nissarna och påskharen fira jul hemma i verkstaden. Många vänliga hälsningar, Tomten”, sa Sam lågt till Elsa så att deras mor inte skulle höra. Efter julmaten hämtade Sam paketen under granen. Sam delade ut paketen men Elsa öppnade inte. Deras mor såg oroligt på dem. “Mår du inte bra?” “Jo, men jag vill inte ha mitt paket. Jag vill ge bort det till en vän.” Deras mor såg frågande på barnen men hon var förstående. Om Elsa ville ge bort sitt paket så fick hon det. Senare på kvällen när Elsa och Sam skulle gå och lägga sig tog Elsa fram sitt paket och en liten papperslapp som hon krafsade ner ett par rader på. Sedan tog hon glitterpulvret och strödde över paketet och hoppades att det ska föras dit hon ville. Hela den här resan hade fått de båda barnen att tänka. Brevid Elsa låg Sam, hon sov redan. Elsa stirrade på stearinljuset en stund innan hon somnade. Hon tänkte på hur bra det kändes i magen, hur det kändes att ha gjort en annan människa glad. Sedan föll hon sakta in i drömmarnas värld. Jag tycker att Elsa har ett väldigt fint namn  Och du skriver JÄTTEBRA!! Det gör ni andra också! Och grattis grattis till vinsten Jinx!! Du förtjänade VERKLIGEN att vinna!  
14 dec, 2014 19:30 |
|
Ella01
Elev
|
Skrivet av Elsa Gryffindor: Skrivet av Ella01: Okej nu skriver alla sina bidrag här så jag gör väll också det då XD Någon kanske är intresserad av att läsa den... Spoiler: Tryck här för att visa!Del 1 - En ovanlig snöstorm Elsa och Sam gick genom en stor skog, det var kallt och den första snö föll igår. Granarna var täckta av vit snö som glittrade av den svaga morgonsolen. Det var dagen innan julafton och deras mor hade plötsligt fått en allvarlig sjukdom. Hon hade skickat Elsa och Sam för att handla julmat och julklappar. Elsa tog tag i sin systers hand och kramade den hårt. “Sam”, mumlade Elsa lågt och såg upp på den ljusa himmelen. “Vad är det Elsa?” frågade Sam mjukt och tittade på sin syster som gick brevid henne. “Det snöar!” utropade Elsa förtjust och hennes ögon glittrade. Sam följde sin systers blick och mycket riktigt det snöade igen. Mjuka flingor föll ner och la sig på Elsas utsträcka vante. Sam log och böjde sig ner vid en snödriva, där formade hon snön till en liten boll och gömde den bakom ryggen. “Kolla här, Elsa!” ropade hon högt. Elsa vände sig om precis i tid för att se en snöboll komma farandes. Den träffade på hennes rygg och hon föll raklång ner i närmsta snödriva och började gapskratta. Sedan tog hon upp lite snö och gjorde det till en klump som hon slängde mot Sam. Sam flyttade sig åt sidan och snöbollen träffade ett träd brevid. “Du missade!” ropade Sam och duckade för en till snöboll som kom farandes genom luften, men hon fick den i pannan. Sam sprang fram till sin syster och lyfte upp henne, snurrade runt och skrattade. “Du ska få för den…” “Bara om du kan ta mig!” skrek hon och sprang vidare. Sam sprang tätt efter sin lillasyster, för att vara sju år sprang hon fort. Sam tog i lite till och var nu ikapp sin syster. Snön hade nu börjat falla snabbare och mer intensivt. Snön blåste mot de båda syskonen och de stannade en stund för att vila. “Jag är snabbare än dig”, sa Elsa och ett stort leende spred sig i hennes ansikte. Sam nickade och klappade henne på huvudet. “Vi måste gå nu om vi ska vara hemma innan kvällen”, sa hon och lyfte upp Elsa. Snön blåste i ansiktena på dem båda syskonen men de kämpade på ändå. Efter en stund var de tvungna att stanna för vinden var för stark och Elsa frös så att hon darrade. De satte sig bakom en stor sten och Sam la handen på hennes rygg. “Hur mår du?” frågade hon milt. “Br..r..a”, sa hon och darrade på rösten, “men jag kan nog inte fortsätta nu”, sa hon tyst. “Nej, vi kan inte fortsätta i det här vädret, det lugnar nog sig snart.” Elsa nickade och lutade sitt huvud mot Sams rygg. Efter en lång stund satte sig Elsa på helspänn. “Vad är det?” frågade Sam och kollade oroligt på henne. “Jag tror jag hörde något”, sa hon och kröp längre in i skogen. “Nej”, viskade Sam och kröp efter henne. Elsa var en bit framför Sam. Hon reste sig plötsligt upp och rusade fram och böjde sig över något. “Kolla!” ropade Elsa förtjust och strök bort lite snö och under snön skymtade en gyllene skena från någon slags skida. Elsa började gräva och snart skymtade en stor vagn. “Vad är det” frågade Sam förbryllat. Elsas ansikte lystes upp och log så att hennes stora glugg syntes. “Det är en släde”, sa Elsa och log med hela ansikte. “Tomtens släde.” Sam log och skakade på huvudet. “Det kan det väl inte vara?” Elsa nickade och sa: “Jo det är det, kolla här!” Elsa pekade på en liten metallbit i högra hörnet. Hon bokstaverade medans hon läste: “Ti..ll..h..ör Ju..l..to..mte..n” Hon såg sorgset på släden. “Den ser ut att ha störtat!” Ett pinglande ljud hördes, Elsa och Sam tittade på varandra och sprang sedan mot ljudet. Ett svagt blinkande ljus syntes genom skogen. Brevid ett träd låg en ren. Nosen lyste i en röd färg och renen såg väldigt ledsen ut. “Tomtens ren, Rudolf!” Elsa böjde sig över renen och klappade den. “Ta det lugnt, vi ska hjälpa dig…” Sam sattes sig brevid sin syster. “Det är inte jag som behöver hjälp”, sa renen. Elsa och Sam stirrade skräckslaget på renen. “Vadå har ni aldrig sett en ren prata?” Rudolf reste sig upp och såg surt på de båda barnen. Elsa och Sam skakade på huvudet. “Men vad har hänt herr ren?” Frågade Sam. “Kalla mig Rudolf”, sa han och hans nos blinkade lite starkare.” “Okej, vad har hänt Rudolf?” “Tomten slog vad men påskharen att han var snabbare på att köra släde så de anordanade en tävling och påskharen körde med ett fult trick. Jag sprang in i ett träd och vagnen flög iväg. Nu vet jag inte var tomten är…” “Men vi hittar tomten, det bör vara ganska enkelt”, sa Sam och rynkade pannan. “Vad är problemet. Det verkar som om julen är förstörd eller något” “Det är just det, tomten slog vad om julmagin och om påskharen vann skulle ta bort julmagin”, sa Rudolf. “Det verkar som om herr påskhare är avundsjuk”, sa Elsa. Rudolf nickade och gick ut på stigen. “Nu måste jag hitta jultomten. Vill ni hjälpa mig?” Elsa kollade på sin syster och kramade hennes hand. “Snälla, snälla.” Sam var tveksam, hon ville inte att deras mor skulle bli orolig men om julmagin skulle förvinna skulle miljontals barn och vuxna bli jätte ledsna och det skulle inte bli någon jul. “Okej”, sa Sam, “men låt oss gå nu så att inte mamma blir allt för orolig.” Rudolf, Elsa och Sam vandrade runt i skogen och letade efter tomten. Rudolf hade berättat att ingen skulle få några julklappar om inte julmagin återfanns. “Sam, Sam! Jag tror jag har hittat något!” skrek Elsa. Sam sprang fram till henne och bakom en snödriva låg en man med långt vit skägg och en stor röd rock som var spänt med ett vitt skärp. Han öppnade ögonen och sa: “Finns det några snälla barn?” Elsa rynkade pannan och tomten reste sig upp “Alltså fattar ni inte? Jag är tomten!” Rudof kom fram och förklarade vad som hade hänt medans han hade varit borta och tomten blev plötslig allvarlig. “Vi måste ta oss tillbaka till huvudkontoret därifrån kan vi se vart påskharen är. Vi måste skynda oss. Imorgon är det julafton. Är ni beredda att hjälpa oss?” Sam och Elsa nickade ivrigt. Tomten tog fram en liten burk ur fickan och när han öppnade fickan glänste det. Burken var full med glittrigt pulver. “Ta en nypa och håll i min hand!” Sam och Elsa tog lite pulver men Elsa kunde inte låta bli att fråga en fråga. “Tomten, varför har du en släde när du kan använda pulvret?” Han gjorde en grimas och såg ner på Elsa. “Elsa min vän om det ändå var så enkelt. Nej, pulvret används bara vid ytterst specifika tillfällen och idag tycks det vara en sådan dag.” Hon nickade och tog tomtens hand. Sam såg på sin syster, hon var stolt över henne. Sam tog tomtens hand och tomten såg på de båda barnen. Han kastade ut pulvret i luften och runt barnen, tomten och renen bredde ett stort ljussken ut sig. I en sekund försvann marken under deras fötter men efter några sekunder stod de väl behållna på marken som om ingenting hade hänt. Elsa vände sig om och flämtade till, bakom henne reste sig ett stort vitt palats. Det lyste trevligt från de många fönstren som prydde väggen. Det var som ett stort ispalats hämtat från en magisk saga förutom en sak, det var på riktigt. Sam spärrade upp ögonen när också hon la märket till den stora byggnaden. “Det här är min tomteverkstad, men om julmagin försvinner”, tomten såg på de båda barnen med en allvarlig blick, “då kommer även slottet försvinna och allt som har med julen att göra kommer att förintas.” Tomten viftade med handen och två små nissar kom genast gående. “Kan ni vara snälla att föra Rudolf till stallet?” De bugade sig och tog med sig Rudolf mot slottet. “Men hur ska vi hindra påskharen från att ta bort julen?” frågade Elsa. Tomten tänkte ett ögonblick innan han svarade. “Det finns ett sätt”, tomten kliade sig på näsan, “men det kan bli väldigt svårt.” Tankarna for runt i huvdet på Elsa och Sam, de båda var beredda på att det skulle bli svårt men framförallt undrade de om tiden skulle räcka. “Okej”, sa Sam, “hur ska vi göra?” Tomten la sin stora hand på Sams rygg samtidigt som han tänkte på hur han skulle säga. “Ni måste ta er till Påskharens slott. Genom att annordna en tävling kan ni vinna tillbaka julmagin och ta den tillbaka till palatset. Påskharen är nämligen väldigt förtjust i tävlingar och han kan inte motstå om ni har en bra belöning till den som vinner.” “Men vad ska vi satsa?” frågade Sam och såg ner på sina skor, hon hade inget som påskharen skulle vilja ha. Tomten log och tog fram asken med glitterpulver. “Ni kan satsa den här! Det är det sista jag har kvar.” Elsa nickade men kände sig en smula nervös, tänk om de inte skulle vinna, tänk om tomten hade fel, att han inte alls ville ha glitterpulvret. Tomten gav Sam asken med pulver och sa att han skulle ta väl hand om den. Elsa såg på tomten med sin blåa ögon och insåg att något var fel. “Ska inte du följa med?” frågade hon. “Nej, när påskharen har julens kraft han han göra nästan vad som helst med mig så jag blir säkrare om jag stannar i tomtestaden. Kom ihåg att använda lite pulver för att ta er hem. “Okej.” Sam var den första som sa något på en lång stund. Tomten nickade och sa att de skulle skynda sig iväg. De skulle följa ett vitt ljus tills de kom fram till en stor sten likt en hjässa. Sedan skulle de svänga vänster och gå en bit till och om de hade gått rätt skulle de nå ett stort slott. Sam och Elsa gick in i skogen och följde det vita ljuset som tomten pratat om. Snön knastrade under deras fötter när de gick. Elsa tittade trött på sin syster, mössan var på väg ner över ögonen och hennes små fötter gick i rakettfart. “Vill du sitta på min rygg en stund?” frågade Sam och det ville hon. Sam lyfte upp sin syster och bar henne hela vägen fram till den stora stenen som föreställde ett huvud med mossa som hår. De svängde vänster, Sam släppte ner Elsa från ryggen för vägen var smal så att de var svårt att gå även utan någon på ryggen. De kom längre in i skogen och på stigen var det stora lager med snö. De två barnen fick verkligen kämpa, snön trängde in i deras skor och jackor och efter att ha ramlat tre gånger satte sig Sam på marken. “Vi kommer ingenstans. Jag tror vi måste fördela tyngden så att vi inte sjunker ner i snön”, sa Sam. Elsa sken upp och kliade sig på näsan med vanten. “Vi kan krypa.” “Bra ide!” sa Sam och lät Elsa krypa före henne. “Ta det försiktigt.” Efter några minuter hade de kommit flera meter framåt och de försökte hålla tempot. Sam försökte hålla sig lugn men tanken på att tiden höll på att rinna ut trängde gång på gång in i hennes huvud. De kröp vidare och snart jämnade snön sig med marken och de kunde fortsätta gå. De gick upp för ett högt berg och på toppen av berget såg Sam och Elsa en stor borg resa sig. Snön var borta och solen sken starkt. Bakom slottet skymtade en äng med stora gula blommor. Elsa kollade på sin syster och tog av sig mössan. “Ska vi?” frågade Sam sin syster. Elsa kollade ut på ängen och nickade långsamt. Sam tog Elsas hand och gick nerför berget. Det gick snabbt att ta sig nerför berget. Det kändes skrämmande att veta att det var här julen skulle avgöras. De vandrade ut i gräset och drog in doften av sommar i näsborrarna. “Det luktar mamma”, sa Elsa och log när hon tänkte på det. Båda Elsa och Sam visste att de inte skulle låta sig luras av den värmande känslan som tinade upp deras frusna kroppar, men samtidigt kunde de inte låta bli att njuta av värmen. Sam bröt tankarna. Hon höll på att bli så förtrollad av sommaren att hon nästan hade glömt sitt uppdrag. “Nu går vi”, sa hon till Elsa som hade satt sig ner och plockat en av de gula blommorna. Elsa såg tveksamt på sin syster. Hon älskade sommaren och ville gärna njuta mer av den, men Sam hade redan börjat gå mot borgen så hon skyndade efter. Sam stannade utanför den stora träporten. Det såg ut som ett sagoslott där det brukade bo prinsessor, enda skillnaden var att här bodde det en påskhare. Elsa såg på sin syster. Hon nickade. Elsa lyfte sin hand och bultade så hårt hon kunde på den mörka trädörren. Del 2 - Vinna eller försvinna Ett ekande ljud hördes och sedan ett par nätta fotsteg. Ett lås vreds om och någon öppnade dörren. Det var en liten dvärg. Han såg surmulet på barnen och lyfte på ögonbrynet. “Vi väntar inga gäster”, sa han kort. “Nej, vi kommer för att prata med påskharen. “ “Han har inte tid för några”, han stannade upp och studerade barnen en kort sekund, “barn”, sa han sedan med avsmak. Han ryste av ordet. Elsa stirrade på dvärgen och en ensam tår rann ner för hennes kind. “Snälla!” snyftade hon fram. Dvärgen suckade och gjorde en grimas. Han la handen på dörrhandtaget och sa: “Jag ska se vad jag kan göra.” Så stängde han dörren, Elsa torkade bort tåren och log glatt. Efter några minuter hördes fotsteg och den här gången var det påskharen. Han var liten och hade gråbrun päls. Han hade stora öron som svajade när han gick. Han såg frågande på barnen, men han såg inte alls elak ut. “Nå, ni sökte mig?” Elsa var först med att svara: “Ja, vi är skickade från jultomten”, sa hon. Påskharen såg sur ut och sa: “Den gubbstrutten.” “Ja, vi undrar om du vill delta i en tävling.” “Nej, varför skulle jag vilja det?” “Kanske för att jag har något som kan intressera dig.” Sam höll fram asken med glittterpulvret. Påskharen såg nyfiken ut. “Visst! Vi kör en tävling.” Han gick ut på trappan och stängde dörren. “Om jag vinner får jag pulvret och ni lämnar min mark! Och jag behåller julmagin.” Sam och Elsa nickade. “Men om vi vinner”, sa Sam och log finurligt, “då vill vi ha tillbaka julmagin!” Han funderade en stund sedan sa han: “Då bestämmer jag vad vi ska tävla i.” Han sträckte ut handen, Elsa såg på Sam och Sam på Elsa. Sedan tog Sam påskharens hand och skakade den hårt. Han smackade med munnen så att hans stora framtänder syntes. “Jag har bestämt mig! Följ mig!” Han öppnade porten och steg in slottet, Sam och Elsa följde honom hack i häl. Det kom in ett litet rum. Där det fanns två bord. Han pekade på det ena bordet och syskonen ställde sig bakom det, själv ställde han sig vid det andra. “Jag har bestämt mig. Vi kör en tävling. Den som först lägger det här pusslet vinner.” Barnen nickade. De visste båda att det kunde bli en hård kamp men de var smarta och dessutom var de två. “Klara, färdiga, gå!” utropade påskharen. Det var inget vanligt pussel utan bitar som var fyrkantiga, trekantiga och prydda med olika streck. Elsa tog upp en bit och tryckte fast den i högra hörnet, lyckligtvis passade den. Sam tog upp en bit och försökte förbryllat förstå sig på det komplexa mönstret av streck och linjer. Elsa tog upp en till bit och såg över axeln att påskharen också hade fått fast en bit. Elsa tryckte fast biten och den passade också. “Bra!” viskade Sam. Sam gjorde ett försök till med den krångliga pusselbiten och lyckade få den att passa på rätt plats. Det var nu bara fyra pusselbitar kvar. De försökte en bra stund och upptäckte att en av pusselbitarna de hade satt låg fel. Elsa suckade och pillade med sina små fingrar. Hon fortsatte att slumpvis testa olika pusselbitar på olika platser och lyckades på så sätt få fast två till. Det var nu två pusselbitar kvar. Sam fumlade nervöst och försökte få de på rätt plats men det gick inte. Hon gjorde försök efter försök och såg att påskharen började komma ikapp. Det gick ett sus genom luften när Sam placerade den sista pusselbiten på rätt plats. Elsa skrek högt och började skratta. Påskharen såg finurligt på dem och gick fram emot dem. “Bra, bra. För att vinna måste ni svara rätt på en fråga.” Elsa skulle just säga emot att hon inte tyckte det var rättvist men påskharen la ett finger för hennes mun. “Svara på denna fråga eller så förlorar ni!” Elsa nickade sammanbitet och såg ner i marken. “Varför vill ni ha tillbaka julen?” Det första som slog Sam var julmat och julklappar och det sa hon: “Jag tycker mest om julmaten och julklapparna!” Påskharen bet ihop och såg argt på henne. “Alla tänker bara på sig själva, på julklappar och inget annat. Det var därför jag bestämde mig för att ta bort julen!” skrek han argt. Elsa såg på påskharen och la en hand på påskharens huvud. “Julen är en högtid, det viktigaste är att man får vara tillsammans, det är det enda som är viktigt och just nu vill jag vara med min familj”, viskade Elsa så att det knappt hördes. Påskharen kände hur en klump lossnade från hjärtat. Den hade suttit där sedan långt tillbaka när han var liten. Det fanns någon som fortfarande visste vad som var viktigt, Det hade han inte trott. Han ångrade sig så mycket och nu skulle alla hata honom. Han sjönk ner på marken och slokade med sina öron. “Förlåt mig, förlåt mig så mycket. Finns det något som jag kan göra för att gottgöra er?” Elsa såg på honom och klappade sedan honom mjukt på huvudet. “Det finns det faktiskt!” Påskharen kollade upp på Elsa med en förvånad blick. “Vadå? Jag gör vad som helst!” “Du kan ge tillbaka julmagin.” Han nickade och öppnade en liten ask med en nyckel som han hade hängande runt halsen. I asken låg en stor rubin som glänste. Den utstrålade energi och kärlek. Påskharen lyfte upp den från asken och la den i Elsa händer. “Ta väl hand om den!” Elsa och Sam nickade. “Vi måste gå nu och om inte rubinen är tillbaka innan julafton hinner inte tomten ut i tid.” Påskharen såg ner på sina fötter nickade. “Självklart, det är tre timmar kvar. Lycka till!” Han förde ut dem i hallen, Sam gick ut i det starka skenet, av solen men Elsa stod kvar i några sekunder inne hos påskharen. “Tack”, sa hon, “tack för att du ändrade dig!” “Jag har aldrig träffat någon som dig Elsa, du är unik.” “Tack!” sa hon glatt. Sedan öppnade hon dörren där Sam stod och väntade. “Kom Elsa!” Elsa sprang ut till sin syster och kramade rubinen hårt i sin hand. Plötsligt kände hon något kallt på sin näsa, hon vände blicken upp mot skyn och ner föll miljontals snöflingor. Hon log och vinkade till påskharen. Sedan tog hon en nypa pulver från Sam och de kastade upp det i luften. Det glittrade till och plötsligt stod de utanför huset. De var hemma. Det lyste i fönstret och Sam och Elsa klev in köket. Där satt deras mamma och log glatt. “Tack för att ni dukade. Ni var väldigt snabba må jag säga.” På köksbordet stod all sorts mat de kunde tänka sig, julskinka, ost, smör, bröd, sallad, köttbullar och potatis. På golvet stod granen och under låg tre paket. Ett till vardera familjemedlem. Sam och Elsa log hemlighetsfullt mot varandra, undra vad deras mor skulle säga om hon hade vetat. Elsa kände efter i fickan där hon lagt rubinen, men den var borta. Istället låg där ett kuvert. Hon öppnade och gav det till Sam och bad henne läsa. “Kära Samira och Elsa Jonsson. Ni har varit till stor hjälp och utan er hade vi inte klarat det. Julmagin är tillbaka och det snöar som aldrig förr. Nu ska jag, nissarna och påskharen fira jul hemma i verkstaden. Många vänliga hälsningar, Tomten”, sa Sam lågt till Elsa så att deras mor inte skulle höra. Efter julmaten hämtade Sam paketen under granen. Sam delade ut paketen men Elsa öppnade inte. Deras mor såg oroligt på dem. “Mår du inte bra?” “Jo, men jag vill inte ha mitt paket. Jag vill ge bort det till en vän.” Deras mor såg frågande på barnen men hon var förstående. Om Elsa ville ge bort sitt paket så fick hon det. Senare på kvällen när Elsa och Sam skulle gå och lägga sig tog Elsa fram sitt paket och en liten papperslapp som hon krafsade ner ett par rader på. Sedan tog hon glitterpulvret och strödde över paketet och hoppades att det ska föras dit hon ville. Hela den här resan hade fått de båda barnen att tänka. Brevid Elsa låg Sam, hon sov redan. Elsa stirrade på stearinljuset en stund innan hon somnade. Hon tänkte på hur bra det kändes i magen, hur det kändes att ha gjort en annan människa glad. Sedan föll hon sakta in i drömmarnas värld. Jag tycker att Elsa har ett väldigt fint namn Och du skriver JÄTTEBRA!! Det gör ni andra också! Och grattis grattis till vinsten Jinx!! Du förtjänade VERKLIGEN att vinna! Tack Elsa, ja Elsa är ett väldigt fint namn och du är en väldigt fin person ✩✩✩ 14 dec, 2014 19:32 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen