~Livet och mörkret, sedan döden~

GOOOOOOOOOOOOOSH.

Jag litar inte på hennes pappa, han har något fuffens på gång.

MEN, FÖR ÖVRIGT ÄR DET ETT UNDERBART KAPITEL OCH JAG TYP DÖR HÄR FÖR HJUIHY8HTR4IOÖTHGGERIO DET GÅR INTE ATT BESKRIVA.

SÅ AWESOME! ♥♥♥

Vad har pappan gjort? :O det här blir spännande..

MEN SOM SAGT, ÅZUM

superbra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack för alla snälla kommentarer♥
Ni förstår inte hur glad jag blir.
Tack.
Förlåt förresten för att jag inte skrivit på länge, har haft annat att göra.
Men ja. Nu har jag skrivit mer iaf c:
Så jag tänkte att ni skulle få njuta av det:

Jag sitter vid det äckligt lilla skrivbordet böjd över mitt rutiga ritblock.
Pennan darrar i min hand då jag klottrar ner massa ord i boken, och massa fula bilder jag inte vet vad det föreställer.
Allt gör jag för att få ut min ilska.
Det funkar helt ärligt inte så bra.
Ilskan och sorgen pulsar fortfarande inom mig.
”Bedragare, bedragare. BEDRAGARE.”
Skriver jag sakta.
Sedan ritar jag en bunt med sedlar där det med stora bokstäver står:
”FALSKA.”
När min penna inte går att skriva med längre (och jag när jag inte hittat en enda liten pennvässare i detta hus) så lägger jag mig ner på min säng och suckar högt för mig själv.
Huset är dödstyst.
Det enda jag kan höra är mitt eget hjärta som dunkar, och mina snabba andetag. Luft, luft, luft. Jag behöver luft.
Det är kvavt i mitt lilla, äckliga rum.
Därför reser jag mig mödosamt upp och släntrar fram till det kvadrat liknande fönstret, öppnar det och sticker ut huvudet.
Den kalla luften känns som ett smekande mot min kind.
Jag andas. In, ut, in och ut.
Utanför lyser lyktstolpen på gatan och den stora ekens grenar nuddar nästan min nästipp.
Det regnar. Tunga, tunga droppar.
Det är skönt att bara stå här, med huvudet utanför fönstret och njuta av vattnet som sakta rinner ner för mitt tjocka, mörkbruna hår.
Plötsligt svänger en bil upp på uppfarten och jag blir blinkar förvånat mellan grenar ner mot marken.
Det är en svart Volvo som jag ser konturerna av där nere.
En dörr öppnas och en gestalt med lång, svart kappa kommer ut.
Ännu en dörr öppnas, och en likadan gestalt kliver ut.
När den tredje kommer ut ur baksätet börjar rädslan krypa inom mig.
Pappa är inte hemma. Efter jag sprungit upp på mitt rum med tårarna i ögonen hade han tagit bilen och åkte någonstans.
Det betyder alltså att jag kommer vara ensam med de här svartklädda männen.
En knackning på dörren.

HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP! Jag tror att pappan har rånat de och så kidnappar de henne och torterar henne och kräver typ lösensumma eller nåt!


AZUM♥

ELLER, SÅ LÅNADE PAPPAN MASSA PENGAR IFRÅN DEM OCH NU KAN HAN INTE BETALA TILLBAKA, OCH DÅ KIDNAPPAR DE HANS DOTTER OCH HOTAR MED ATT DÖDA HENNE OM PAPPAN INTE GER DEM PENGARNA.

Haha, får typ panik här, och jag tyckte att jag hörde en knackning på dörren.
Snacka om att jag blev skrämd.

SKRIV.MER.FÖR.DU.ÄR.BÄST.

GAHH MER NU AWESOME

Det är nästan omöjligt att inte få panik när den tredje knackningen ekar genom huset, om man inte när någon jätte chill person vill säga.
Men det är definitivt inte jag.
Jag hade skyndat mig att stänga fönstret och sitter nu hopkurad i ett hörn på mitt rum och känner hur hjärtat dunkar. Dunk, dunk, dunk. Snabba andetag.
Jag har aldrig varit den direkt modiga typen. Men i skolan, ja där vågade jag i alla fall sätta på den där brännaren i kemisalen först av alla tjejer i min klass. Eller klättra upp i den det där repet på idrotten.
Men det här är en helt annan sak.
För jag är ensam i ett hus med några svartklädda män utanför min dörr som jag inte har en aning om vilka de är.
Ja, det är en helt annan sak än att klättra upp för ett äckligt rep, när man dessutom har en stor, tjock matta under sig. Det är helt ofarligt.
Det här är…
När jag tänker efter så är det inte alls säkert att det här är något farligt. De är människor, som går att prata med. Kom igen, Natascha! Var in en sån fegis!
Jag är nästan nära att resa mig upp, tänka att:
”Vad håller jag på med? Gå och öppna!”
Men sedan inser jag något som nästan får mitt hjärta att stanna.
Dörren är öppen.
***
Just typiskt.
Pappa hade naturligtvis glömt låsa när han försvann sin väg.
Och nu är jag ensam i ett hus med tre svartklädda män.
Om de hade varit vanliga människor, så skulle de artigt ha gett sig iväg efter tre knackningar på dörren.
Men nej. De här männen tänkte att efter tre knackningar så får det vara nog, nu bryter vi upp dörren! Men lyckligtvis (ja, för dem) så behövde de inte bryta upp dörren, utan den ena kände på dörren och insåg då att den redan var öppen.
Och det var bara att kliva in huset.
Jag tittar mig omkring i det mörka rummet.
På skrivbordet ligger min mobiltelefon.
Om jag bara kan ta mig dit utan att föra med mig några ljud…
Jag hör männen mumla på bottenvåningen.
Jag reser mig sakta upp. Sedan går jag tyst fram till skrivbordet, sträcker mig efter mobilen…
Jag tar upp mobil i min hand, och blinkar mot displayen.
10% av batteriet är kvar. Det måste räcka.
Med mina stela fingrar slår jag numret.
112.
Grön lur.
En kvinnas röst.
”Välkommen till SOS alarm, var ska jag koppla dig?”
”Polisen!”, säger jag med en darrande röst.
En signal går, sedan svarar någon.
”Välkommen till…”
”Jag behöver polisen. Det är några svartklädda män i vårt hus. Jag vet inte vad de vill ni måste…”
”Vad var adressen?”
”Ehe… Fågelvägen 22.”
”Vi skickar en bil direkt.”
Röd lur.
Nu var det bara att vänta.
Vad skulle jag göra om de kom upp?
Jag bestämde mig för att sätta mig ner i mitt lilla hörn åter igen, och hoppas på det bästa.

GOOOOSH, SÅ JÄKLA SPÄNNANDE.

GAHH MER NU DET ÄR SÅ SPÄNNANDE GAHH