Cherii
Forum > Kreativitet > Cherii
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Dramione99
Elev 
|
Gatosh ♥
3 aug, 2013 21:39 |
|
Balder
Elev 
|
4 aug, 2013 10:13 |
|
Dramione99
Elev
|
Jaaaaa. ♥♥ Bra skrivet också!
 4 aug, 2013 16:56 |
|
Balder
Elev
|
Kapitel 9
Gryningsljusets strålar hade precis klättrat sig långsamt över de närmsta bergstopparna när Ártay vaknade. Han gnuggade sig lite tafatt i ögonen med händerna och tog sedan på sig sina kängor med tjockt foder av renskinn. Eintoo satt en bit längre bort och täljde en nål av ben och när han hörde Ártay tittade han upp och nickade mot honom. ”Är det bättre?”, mimade Ártay. ”Ja, mycket”, svarade Eintoo ljudlöst. Xerah sov fortfarande och Ártay lyssnade en stund till hennes jämna andhämtning. Idag skulle vännerna ta den kortaste vägen över havet för att sedan slå sig ner på ett känt värdshus, (som låg placerat i utkanten av öknen), över natten. Gatosh och Zabina tyckts sova extra nära varandra och Opus var tydligen ute på jakt. Små kristaller av frost skymtades bland grässtråna på de få ställena där det växte vilt gräs och när Ártay andades så flög tunna, klara rökmoln ut ur hans egen mun så han bestämde sig för att gå en promenad. Bakom de höga bergen tycktes Ártay skymta det väldiga blåa riket av vatten, havet. Ártay var en duktig simmare men havet hade han aldrig besökt. Efter att ha gått en bit till stannade han och satte sig på en klippa och såg ut över bergtopparna. På ett ställe öppnade sig två stora berg och nu blottades havet i sin fulla storlek. Långt bort från ögat låg det där, guppande och väntade på dem. Vi kan klara det här, tänkte Ártay innan han reste sig och började småspringa tillbaka mot Eintoo, Xerah och drakarna. Ártay fick sällskap av Opus som flög längre bort med en livlös vaja mellan de sylvassa tänderna och de såg ut som han tävlade lite med Ártay som sprang medan han flög så Ártay ökade farten en bit. Väl framme satte sig Ártay ner bredvid Xerah. ”God morgon”, sa hon glatt och Ártay svarade vänligt likadant. Hon gav först mig och sedan Eintoo en bit saltat kött innan de packade ihop sina tillhörigheter och satte kurs mot havet. De sista bergen välkomnade dem med en lätt hagelskur men framåt ett-tiden flög de över ett glittrande hav och vädret var toppen. Vågorna kluckade mot de saltstänkta klipporna och att bara lyssna till ljuden runt omkring var underbart. Eintoo hade lyckats laga sina byxor och satt nu på några filtar på sadeln men han tycktes inte njuta av färden lika mycket som Ártay gjorde ändå. De stannade på en strand längre bort och Ártay tillät sig själv att ta ett snabbt dopp i det bedövande kalla höstvattnet. Ártay ruskade på huvudet så att vattendroppar flög åt alla möjliga håll och Xerahs fnitter nådde hans öron. Ártay bytte snabbt om och lade sina kläder på en slät, vattenslipad sten i hopp om att solens strålar skulle torka dem. De hade tagit av sina drakar sadlar och även dem svalkade sig nu i havets klarblå vatten. Ártay betraktade Gatoshs vattenuppvisning en stund; ett litet uppträdande som mest bestod av dyk och vrål men ett leende sprack ändå upp i hans ansikte. Till kvällen nådde de tre vännerna i sällskap med deras drakar öknens början och även värdshuset. De satt av och lät drakarna utforska den enorma djungeln av sanddynor samtidigt som de gick mot värdshusets dörr. Xerah gick först och öppnade även dörren. Värdshuset var halvfullt av gäster och de flesta var antingen soldater eller unga festande handelsmän. Det var få kvinnor där och en gammal gumma satt i salongens högra hörn och hon såg lite vilsen ut. De gick fram till disken och beställde varsin dricka, betalade sammanlagt trettio eico och satte sig ner vid ett tomt, långsmalt bord. De hade knappt hunnit sätta sig ner innan de hade dragit till sig de flestas blickar, och särskilt männens. Några mumlade saker och någon busvisslade mot Xerah. Xerah ignorerade honom totalt och hon smuttade lätt på sin dryck och Eintoo och Ártay följde hastigt hennes exempel. När glasen var halvtomma gnisslade dörren till och in kom fyra välbekanta figurer iförda kåpor. Gästernas blickar vände sig nu mot dem istället. Alla blev tysta. Ártays hjärta frös till is. ___________ KOMMENTERA GÄRNA!  Nu när jag tänker efter liknar denna novell faktiskt Eragon en del, jag menar, Galbatorix bor i öknen och Skepnaderna liknar Ra´zacerna. Argh... Men ja. Ett kort kapitel var det här och Cherii närmar faktiskt sig sitt slut och jag ska försöka skriva färdigt den innan skolan börjar nu den 19. Det beräknas vara cirka två-tre kapitel kvar så stay tuned! 15 aug, 2013 16:28 |
|
AlexZz
Elev 
|
16 aug, 2013 21:11 |
|
Balder
Elev
|
Kapitel 10
Att sitta till synes stilla och att vända bort blicken var i detta ögonblick en riktig utmaning för Ártay. Skepnaderna gled snabbt över golvet, med mantlarna fladdrande vid fötterna, mot värdshusvärden och utbytte kvickt ett par ord med honom. Jerith, värdshusvärden, visade inga tecken på rädsla. ´Hur?´, frågade Ártay via sinnet men han fick inget svar. Eintoo tittade nervöst på Xerah och väntade på ett tecken. Gästerna började dra sig hemåt och mitt i allt det där ställde sig de tre vännerna upp och anslöt sig till mängden som var på väg mot utgången. Först Xerah, sedan Eintoo och sist Ártay. Bara efter några sekunder kände Ártay en kall hand sluta sig om hans axel. Han stannade direkt och svalde hårt. Xerah snurrade runt på fläcken och Ártay duckade för en förbannelse med ett rött sken. ”Awiknozy!”, skrek Xerah och ett eldklot flög mot de tre Skepnaderna. Två utav dem parerade klotet men den andra blev träffad i sidan och snubblade baklänges och föll handlöst till marken. Dock reste denne sig med en förbluffande fart och kom snabbt upp på benen igen. I salongen uppstod någon slags chock och lokalen utrymdes men en väldig hastighet. Alla gäster försvann förutom värden som stillsamt stod kvar bakom disken, och putsade en bägare med en smutsig trasa, som om ingenting hade hänt. Eintoo hjälpte till så gott han kunde och Ártay vräkte de näst ondaste trollformlerna han någonsin lärt sig mot Skepnaden närmast honom. Ártay hade aldrig dödat en levande person men nu var han beredd på att göra det för att dessa varelserna hindrade dem från att rädda de stackars barnen. ”Tabë!”, ropade Eintoo och den ene mantelklädda Skepnaden föll till marken och låg kvar där utan att kunna röra sig. Striden fortsatte under ljusblixtar och möbler splittrades när en formel slog fel och träflisor flög åt alla möjliga håll. De tre vännerna vann striden trots allt och framför fötterna på dem låg de tre Skepnaderna. Andfådda stod de där, och återhämtade sig. Jerith lade äntligen ifrån sig sin bägare och tog till orda: ”Vad duktiga ni är. Ni klarade er fint och ni ska veta att det är inte många som klarar av tre Skepnader vid en ålder som eran. Jag hade tänkt hjälpa er men det såg inte ut att behövas. Skulle ni vilja hyra något rum? Nej, vet ni vad, det bjuder jag på! Vad det gäller värdshuset så ska jag fixa i ordning det lite och ryktet, oroa er inte för det, jag fixar det. Ville de er något speciellt? Jag menar, kan jag hjälpa er på något sett?”, avslutade Jerith sin mening. ”Tack. Nja, det är nog säkrast att vi drar vidare. Vi skulle kunna hjälpa till med att fixa i ordning det hela men vi får skynda oss”, svarade Xerah. ”Visst. Är ni på flykt? Jo, det är ju mörka tider nu förstås. Med Xaii och allt... Jag hoppas av hela min själ att ni är på väg ut ur riket och inte på väg in. Ni klarade av dessa avskyvärda kräk med knapp marginal men där inne är det hårdare, tänk på det.” ”Ja. Vi är på väg ut”, ljög Xerah snabbt. ”Bra det. Replamo!” Möblerna ställdes sakta tillbaka på deras förra platser och det som hade blivit förstört lagades. De hjälptes åt och när de väl var färdiga borstade de av sina händer, och stod där tysta ett tag. Den vänstra Skepnaden började vakna till liv så Jerith sparkade den hårt i magen så att den föll bakåt med huvudet jämrandes. De gick ut genom dörren och tog adjö av Jerith och Ártay tyckte sig se någonting lurt i hans blick även om han avfyrade ett bländande leende när de satt på sina drakar och såg ner på honom, ivriga att ge sig av. De lyfte och flög åt det motsatta hållet som de skulle mot i ett försök att lura Jerith. Väl uppe bland molnen stannade vännerna och endast vingarnas ljud fyllde öronen ett tag. ´Jag tycker vi ska fortsätta. Vi är ju här för att utföra något, eller hur?´, sa Xerahs drake, Opus. Alla instämde och de flög tillbaka bland molnen i hopp om att Jerith ej skulle upptäckta dem och att de skulle klara sig utan fler påhopp. Luften var förvånansvärt kall för att vara i öknen men Ártay njöt ändå. Xerah berättade för dem exakt var någonstans de torterade barnens armé befann sig och Ártay och Eintoo fick även reda på att Xerahs föräldrars armé hade sitt läger med soldater en bit utanför. Det blev kvällens mål och de nådde det nästan direkt, halvvägs inne i öknens vilda, sandprydda landskap. De landade bredvid ett par medicintält, tog av drakarna sadlarna och tog med sig sina tillhörigheter och började gå bort mot huvudtältet. Eintoo gick på Ártays vänstra sida med en väska över axeln och med sin klinga i skidan vid sin sida. Xerah däremot gick på Ártays vänstra sida med en lite lättare packning och sin idegransbåge samt koger. När de klev in genom huvudtältet möttes de av ett varmt välkomnande och en rad applåder. En skara unga soldater serverade dem varsin skål med soppa innan dem fick krypa ner i bäddar med mjuka filtar. Ártay tänkte snabbt igenom dagens händelser och han kände sig en bit nervös men känslan av en viss trygghet bland de vänliga soldaterna var större. De var nära nu. ”God natt”, hörde han Eintoo viska och han föll långsamt in i sömnens lugna vagga. 16 aug, 2013 22:06 |
Borttagen
|
*KOMMENTERAR HÄR*
axel du äger på att skriva okokok? bara satt duvet. ♥ 18 aug, 2013 19:52 |
|
Balder
Elev
|
Tack Sandy Potter! ♥
Kapitel 11 Det var en mulen dag med en lätt bris som Ártay vaknade upp till nästa dag. Soldaterna hade väntat på vännerna i en vecka och var nu beredda att gå till attack. ”Barn-armén” var fängslad i en liten borg längre bort och inga synliga säkerhetsanordningar skymtades på utsidan. I tältet var stämningen en aning dyster och ständigt vaksam. Dagen innan hade soldaterna hämtat stora stenbumlingar som nu låg nergrävda i sanden och tanken med dem var att drakarna skulle flyga över borgmuren och släppa ner stenarna för att skapa kaos. Frukosten åts upp under tystnad och lägret började rivas. När de var klara med allt och lastat en del på hästarna började första truppen gå mot borgen. Ártay tillhörde den tredje och när han var framme visade det sig att en slags yttre mur av trollformler vilade över borgen. Det surrade i luften. De satte tillsammans igång med att lösa upp muren så gott de kunde och gick sedan försiktigt en bit närmre. Xerah hade berättat att barnen var instängda i celler långt ner under borgen och släpptes ut på kvällarna för att tränas på grund av värmen. Den enda ingången var en lucka i marken i borgens högra hörn. Ártay tyckte att det var riktigt hemskt med barnsoldater och han hade bestämt sig för att göra allt för att befria dem. Trupperna sprängde bort ett hål i muren och det var då allting hände. Drakarna släppte ner stenarna och hämtade fler, borgens trupper mötte våra, soldater föll, och pilar svischade förbi. Ártay duckade för ett knytnävsslag och tog upp en död mans klinga och började ta sig fram mellan soldaterna. Han var tvungen att döda en soldat och mannens blod fläckade ner Ártays lånade rustning. Ártay spände även bågen och sköt iväg en del pilar ur sin koger. Eintoo och Ártay kom fram samtidigt och det hade inte varit en större match att klara sig förbi de slöa soldaterna. Xerah kom till dem en bit efter tillsammans med de överlevande soldaterna i släptåg. Kropparna från de döda soldaterna täckte marken och det var inte en speciellt trevlig syn. En soldat men ljust hår sparkade upp luckan och en stentrappa blottades. Císva, en soldat som Ártay hade börjat tycka om lite extra hade stupat och Ártay torkade snabbt bort en tår innan han gick ner med de övriga. De kom ut i en trång gång med lågt i tak och med facklor utplacerade längs med de spindelnätstäckta väggarna. En soldat som stod en bit bort föll direkt, utan att behöva blinka, av en skicklig bågskytt i Ártays trupp. Deras steg ekade och det var väldigt fuktigt och kvavt. Ett fåtal soldater vaktade cellerna och de gav sig otroligt nog frivilligt och låste snabbt upp cellerna. Som en säkerhetsåtergärd band ändå ett par soldater dem. Barnen rusade ut, förvirrade men på något sett glada även om de fortfarande ej var helt återhämtade. En trupp med soldater skulle ta med sig barnen till Eltáar och läkare skulle hjälpa dem och sedan få dem hemskickade till sina längtande familjer. En liten pojke, på cirka nio år, tog tag i Ártays hand och såg upp mot honom med ett leende på läpparna. Ártay rufsade den lilla killen i håret och besvarade hans leende. Trupperna tog med sig barnen upp, satte de på hästar och när barnen fick se drakarna blev de glatt överraskade och drakarna bjöd på lite luftakrobatik innan barnen var tvungna att ge sig av. De hade klarat det och Ártay kände en viss lättnad. När barnen hade gett sig av och endast vännerna och deras trupper stod kvar på borggården blev Ártay en smula nervös. Vad väntar vi på? Svaret kom snabbt. ”Ártay och Eintoo, jag är otroligt stolta över er och ni har klarat av det här otroligt bra men det är en sak min far aldrig hann berätta. Kriget håller fortfarande på och ja, ni tillsammans och med vår hjälp, är de enda som kan avsluta det. Det låter säkert konstigt och det är självklart ert val om ni vill sluta här eller följa med men jag skulle bli enormt glad om ni skulle vilja vara med och avsluta allt det här. I sådana fall så kommer vi färdas nu direkt på samma sätt som ni kom hit, fast snabbare. Så jag frågar, följer ni med mig och kämpar?” Ártay och Eintoo stod tysta en stund men sa sedan: ”Till sista droppen är spilld ska vi kämpa för ett land fyllt av fred. Vi följer med dig.” Xerah log stort, kastade en handfull med röda gnistor ur en pung vid hennes bälte och det bar av igen, på samma sätt som de hade färdats när för första gången var på väg till Eltáar. Hela landets öde hängde på deras axlar nu. 18 aug, 2013 19:54 |
|
Borttagen
|
bra skrivet axel.
nä, bäst skrivet axel. ♥ 18 aug, 2013 20:05 |
|
Balder
Elev
|
Kapitel 12
Ártay och Eintoo fick under färden reda på att kung Xaii på något sett hade överfört sitt hjärta till ett föremål som låg placerat på en hög kulle mitt ute på slagfältet och om man nu förstörde det så dödade man honom och avslutade hela kriget. Ártay hade svårt att förstå att det var så enkelt och att Xaii var så dum att han lämnade sitt eget liv öppet men det var ju till deras fördel. Ögonen öppnades efter ett tag och ljuden strömmade emot Ártays öron. Metall som mötte metall, pilar som ven i vinden, hovar, stridshorn och glädjelösa tjut. Blodiga kroppar täckte marken. Eintoo grep tag i Ártays arm och drog honom bort till ett tält. Xerah följde tätt efter och drakarna hade tydligen kommit dit på något märkvärdigt vis. Baner fladdrade i vinden och åskan mullrade. Ártay befann sig på kungaparets soldaters sida och de tre vännerna gjorde snabbt upp en plan om att de skulle ta flera olika håll och enskilt försöka ta sig fram till kullen. De tog snabbt ett adjö och gav snabbt varandra en kram i allt det eländiga. Ártay och Eintoo satt upp på sina drakars ryggar medan Xerah föredrog att strida på marken och hon skickade iväg Opus för att strida ensam. Gatosh flög upp rakt över slagfältet för att ha en liten överblick innan de bestämde sig vad de skulle göra härnäst. Till sin förvåning såg Ártay de två drakarna han och Eintoo hade träffat för så längesedan och Skepnaderna som de hade träffat på på värdshuset var även där och stred. Jerith, vilken förrädare. Hatet mot Jerith bubblade upp inom honom och tillsammans med Gatosh flög dem över soldaterna och Gatosh bredde ut sitt gap och brände varenda soldat ur Xaiis armé han såg. Eintoo hakade på och gjorde detsamma och de nådde kullen snabbare än vad Ártay hade trott. Xerah var redan där och drakarna ställde sig beskyddande runt vännerna och fortsatte att strida mot de få som vågade trotsa dem. Ártay såg in en av Xaiis soldaters ögon och han märkte att han också ville avsluta det här. Det gav Ártay hopp och föremålet visade sig vara en liten träkista. Xerah slog upp locket och tittade på Ártay och Eintoo. Kriget hade tillfälligt verkat stanna upp och både Ártay och Eintoo visste vad de var tvungna att göra. De tog upp Eintoos skarpa klinga och såg på varandra en sista gång innan de tillsammans svingade klingan genom luften och skar itu kung Xaiis hjärta. Allt stannade upp, endast ljuden ringde i Ártays öron. Kriget var över och det kändes helt ofattbart. Ett vrål bröt tystnaden, ett vrål av glädje. Den onde kungen Xaii var död och slaget var vunnet. Kunde det bli bättre? Landet Cherii var nu ett fredligt land, som det alltid hade vart genom tiderna. Vännerna Ártay, Eintoo och Xerah och deras drakar Gatosh, Zabina och Opus skulle senare bli hyllade som hjältar och deras liv skulle fortsätta sina egna vägar, Eintoo och Xerah skulle senare bli ett par och allt skulle återgå till det normala, men det... Det är en annan historia. ___________ JAG KOMMER TACKA ALLA UNDERBARA LÄSARE IMORGON MEN JAG MÅSTE TYVÄRR GÅ OCH LÄGGA MIG NU. GOD NATT! ♥ 18 aug, 2013 20:39 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen