Född av blod

Jättebra!

Glad första advent!!! Hoppas alla har kommit igång med julstöket och börja känna härlig julstämning
Ledsen att jag inte kan uppdatera oftare. Det är mycket på gång och då hamnar det här dessvärre i andra rummet Men jag gör så gott jag kan
***
Kapitel 13
”Primus”, jag behövde inte titta upp för att veta att jag hade rätt. ”Är du okej?”

Han svarade inte utan rullade undan oss från varelsens attack. Hans armar låg tätt runt min kropp och skyddade mig från skador. Det var även hans armar som fick upp mig på fötter igen. Då fick jag se såret som löpte tvärs över Primus ansikte. Det var otäckt djupt och blod pulserade upp ur det fortfarande. En hel del hade dessutom redan torkat och satt som en röd skorpa över hans ansikte.

”Hur…” jag sträckte upp för att röra vid hans ansikte.

Primus gav mig ett leende innan han tryckte mig åt sidan så att en ny projektil flög förbi mellan våra kroppar.

”Jag mår bra”, försäkrade han. ”Men vi måste ta hand om den där”, han pekade med tummen mot varelsen som var på väg mot oss.

Vi vände oss som en man mot den. Utgången såg ljusare ut när Primus var med mig. Allt kunde kanske sluta väl. Det gällde bara att ta reda på hur.

Ett nytt vrål ekade mellan väggarna. Så satt varelsen upp farten ordentligt mot oss. Snabbt som en vind slog den i en svepande gest mot oss båda. Slå två flugor i en smäll verkade vara ett uttryck som den hört, men vi var snabbare än flugor. Vi duckade båda undan.

Utan att varken jag eller Primus egentligen tänkte på det började vi röra oss som en och samma varelse. Om jag duckade gjorde även han det. Om han gled åt sidan gjorde jag med det. När jag lyfte benet till en spark som jag anade inte skulle få mer effekt än någon av mina tidigare, gjorde även Primus det. Våra ben sparkade till varelsen samtidigt. Primus ben flög igenom dess axel medan mitt mötte solid kropp. Det gjorde mig så förvånad att jag inte fick till någon riktig kraft bakom sparken. Den gjorde enbart så att varelsen tog ett vacklade steg bakåt, men det gjorde inget. Jag hade lyckats träffa den!

Jag tittade förvånat upp på Primus som i samma stund tittade ner på mig. ”Tillsammans?” frågade jag med ett leende.

”Alltid”, log han till svar och tog min hand.

Hand i hand började vi utföra en hel serie av slag och sparkar mot varelsen. Varje gång var det en av oss som träffade medan den andra bara gled igenom dess kropp. Det var som om varelsen inte kunde upplösas när två attacker kom samtidigt mot den. Det kanske inte var många som före oss hade haft en sådan synkad attackmetod att slagen och sparkarna var likadana och dessutom kom exakt samtidigt. För det verkade behövas för att kunna skada varelsen.

Vi gav den aldrig någon chans att ens resa sig upp ordentligt för varje gång den for i marken. Som ett monster forcerade vi mot den. Varje slag fick den att bli svagare och efter ett tjugotal träffar blev den liggande orörlig på marken.

Vi tog ett steg mot den utslagna varelsen och då började den lösas upp. Den blev till dimman som tidigare rullat in. Vi sveptes in i den på nytt, men den här gången var den inte lika kompakt. Utan problem kunde jag se Primus vid min sida och även när en figur delade sig från skuggorna från en husvägg och smet iväg.

Primus tittade hastigt ner på mig innan vi satt av efter figuren som smugit iväg.

Det tog oss ett kvarter innan vi hann
ikapp den. Då hade den halkat två gånger och en gång trillat omkull. Antagligen hade vi kunnat komma ikapp tidigare, men Primus ville se lite hur figuren uppförde sig innan vi fångade in den.

Något förföljandet berättade var att det var en levande varelse vi jagade. Jag hörde tydliga hjärtslag och ännu tydligare stötande andetag. Det berättade också att det var en ganska liten varelse, kortare än mig, och ganska tanig. Vi såg bara ryggtavlan som var täckt av en svart kappa med uppdragen luva.

Primus släppte min hand och greppade tag i figurens nacke och svängde in i en trång gränd. Jag följde efter på lätta steg. På något sätt kändes det inte som om figuren var särskilt farlig, men jag anade att den hade något med skuggvarelsen att göra.

”Vem är du?” Primus tryckte upp figuren mot husväggen med mer kraft än vad som egentligen behövdes. ”Ett sant svar annars kommer jag att vrida nacken av dig.”

”Släpp mig, fördömda jätte”, pep personen inifrån luvan. ”Jag behöver inte berätta något för dig!”

”Inte det svaret jag ville ha”, förkunnade Primus och tryckte åt om halsen på figuren.

Ett krampaktigt rosslade kom ut från luvan följt av ett pip om nåd.

”Vad sa du?” frågade Primus och släppte på sitt grepp tillräckligt mycket för att kunna få ett svar.

”Snälla, jag ska berätta”, pep personen ynkligt. ”Men du måste släppa lite på ditt grepp. Du kväver mig!”

Primus suckade och släppte ännu en aning på sitt grepp om dess hals. Sedan ryckte han av luvan från varelsens huvud. En ung pojkes barnsliga ansikte blev synligt. Han såg blek ut, som om han tillbringade alldeles för mycket tid inomhus. Hans hår behövde sig en ordentlig tvättning för att jag skulle kunna avgöra vilken färg det var och hans ögon var stora och gråa i hans smala ansikte.

”Nå, pysen?” sa Primus och jag riktigt hörde hur hans tålamod höll på att rinna ut.

”Jag är Tomas”, presenterade sig pojken.

”Tomas”, Primus smakade på namnet. ”Säg mig, Tomas, hade du något med skuggfiguren där borta att göra?”

”Ne…ej”, till och med ett nyfött barn hade hört att han ljög.

”Du är en urusel lögnare, Tomas”, förkunnade Primus med ett farligt leende. ”Och inte i den positionen där du bör fara med osanningar”, han klämde åt om pojkens hals så att det gurglande lätet kom upp i hans strupe igen.

”Förlåt”, pep Tomas. ”Jag ska berätta, jag lovar.”

”Sanningen”, Primus släppte på sitt grepp. ”Tack.”

”Jag manade upp honom ur morgondimman för två dagar sedan”, började pojken. ”Jag ville visa min mästare att jag kunde och allt gick bra i början. Men igår började den göra som den ville. Den blev till dimma och försvann. Jag försökte fånga in den och få kontroll över den igen, men den var för stark för mig”, han slokade på huvudet när han berättade det sista.

”Varför gick du inte bara tillbaka till din mästare och bad om hjälp?” för första gången blandade jag mig i samtalet.

”Jo visst, som om du skulle gå till din mästare om du gjorde ett sådant misstag”, fnös Tomas. ”Han skulle ha kallat mig inkompetent och ansvarslös och jag ville inte vara med om det igen. Så jag bestämde mig för att försöka klara av det på egen hand. Jag försökte till och med döda den en gång, men då gled kniven bara genom dess hud som om den bara var gjord av luft. Efter det bestämde jag mig för att i alla fall följa efter den och se vad som hände. Jag kunde kanske träffa på någon som kunde hjälpa mig. Och ni blev de första jag stötte på. Ni var faktiskt de första den anföll”, berättade han. ”Grattis!”

”Tack”, svarade jag ironiskt. ”Men vad var det för doft?”

”Åh, det är morgondimmans sätt att locka till sig unga människor. Det ska visst vara en blandning av förälskelse och födelse”, berättade han med en axelryckning. ”Ni lyckades döda den på något fantastiskt sätt”, sa pojken lätt imponerat. ”Så nu kan du släppa mig. Vi går åt varsitt håll och hoppas att vi aldrig träffas igen.”

”Nej du, lille trollkarlspojke”, Primus skakade på huvudet. ”Du ska föra oss till din mästare, så att vi kan prata lite med honom.”

”Men det kan jag inte”, sa Tomas chockat. ”Då får han ju reda på allt.”

”Precis”, log Primus farligt. ”Det är det som är meningen. Jag vill inte stöta på fler varelser du kallat till dig och riskera min skapelses existens en gång till.”

”Men…men”, stammade pojken. ”Men!”

”Inga fler ’men’”, snäste Primus och slappnade av i armen så att pojkens fötter hamnade på marken igen. ”Du gör som jag säger och du gör det nu.”

Tomas hade inget val. Han blev tvungen att föra oss hem till sin mästare.
***
Förresten är det någon som börjat titta på julkalender?? Själv är jag ett stort fan av just julkalendrar och måste titta var år Vad tycker ni om Mysteriet på Greveholm-Grevens återkomst??

Jätte bra kapitel, har faktiskt inget mer att säga xd Jag borde verkligen bli tyst läsare, jag har aldrig någonting att säga cx

Och ja jag kollar på julkalendern, och den här verkar bättre än de senaste årens kalender

Jätte bra kapitel!
Den där lilla trollkarlspojken påminner mig om Janey på något sätt xD Alltid jag som ska tänka på sånt!
Jag har typ inte kollat på någon julkalender än Men jag har planer att se den första greveholm kalendern på youtube och sen se den nya

Sorry att jag har varit så seg med att läsa! Har suttit begravd i tentaplugg sedan helgen och sett till att inte logga in på Mugglis för att inte bli distraherad. Nu är i alla fall tentan över! Har dock en till på lördag, men känner mig betydligt lugnare och mindre splittrad nu, så jag känner att jag kan sitta ner och njuta av det här nya kapitlet i lugn och ro!

Jag gillade hur Eleonora genast fick tillbaka allt hopp när hon insåg att Primus var okej, det är så starka band som binder dem samman. Samtidigt uppskattade jag även att Elli klarade av att stå på egna ben i förra kapitlet, att hon inte måste ha en man för att klara sig.

"”Tillsammans?” frågade jag med ett leende.
”Alltid”, log han till svar och tog min hand."
Och, så vida inget oförutsett händer, så kommer de faktiskt vara tillsammans för alltid också.

Jag gillade taktiken för hur de besegrade skuggvarelsen, men om man ensam skulle stöta på en sådan antar jag att man skulle vara körd.

"”Ne…ej”, till och med ett nyfött barn hade hört att han ljög."
Haha, ja då är det illa!

”Han skulle ha kallat mig inkompetent och ansvarslös och jag ville inte vara med om det igen."
Igen? Det har alltså hänt förut att han har klantat sig? Lär han sig inte av sina misstag har han faktiskt gjort sig förtjänt av en till utskällning.

Riktigt bra skrivet, i vanlig ordning!

LittleButterfly: Det är inget att be om ursäkt för. Skolan går före Mugglis (hur otroligt det är låter ) Hoppas att tenan gick bra Och lycka till med nästa!

Hittade du inga stavfel den här gången?!?!

Jag vet men jag får ändå lite dåligt samvete. Tror nog att det gick ganska bra, vilket fick mig att känna mig säkrare inför lördagstentan. Och tack för lyckönskningen, det kan man alltid behöva!

Nu var jag visserligen lite trött när jag läste men såvitt jag såg fanns det ingenting att anmärka på.

Jihaa!! Första kapitlet utan stavfel!! Hurra...hurra!

Haha, grattis till det!

Jag ber förskräckligt mycket om ursäkt för att uppdateringen har varit så dålig den senaste tiden. Skolan har ockuperat mycket av min tid Men nu har jag gått på jullov och ska ha det de närmaste två veckorna
***
Kapitel 14
Vi började färden till pojkens hem med raska steg. Primus gick först med Tomas i ett fast grepp och jag bildade ensam eftertruppen.

Det visade sig att mästaren bodde i närheten av den plats vi fått tag i pojken. Vi behövde inte gå ut på den öppna gatan eller möta människor i ljuset av gatlyktorna. Det var jag tacksam för. Jag var inte särskilt presentabel efter striden med skuggvarelsen och Primus såg ännu värre ut. Han hade inte gjort något åt allt torkat blod han hade i ansiktet, men det hade i alla fall slutat blöda.

Högt uppe i en ganska förfallen flervåningsbyggnad bodde Tomas tillsammans med sin mästare. Fasaden höll på att trilla ner över dörren och färgen hade flagnat över hela huset. Jag tvivlade på att huset skulle klara av en enda kraftig höstvind till.

”Mysigt”, mumlade jag samtidigt som Tomas öppnade dörren med en nyckel.

Vi kom in i en tom hall. Det fanns bara dörren vi kom in igenom och den breda trappan i trä som vindlade sig uppåt. Eftersom vi skulle upp till översta våningen så fanns det bara en väg.

Primus hade fått nog av att hålla mänsklig fart, så han slängde helt enkelt Tomas över axeln och sprang i vampyrfart uppför trappan. Jag satte av efter honom, men jag tog mig även tid att lyssna på varje våning vi passerade.

På första våningen hörde jag barnskrik och en mamma som försökte trösta. På andra hördes ljudliga snarkningar. Tredje var det olycksbådande tyst. På fjärde våningen hördes ett envist surrande och med jämna mellanrum en dov explosion. På femte hördes stön från två människor som med största sannolikhet njöt av varandra. Utanför dörren på sjätte våningen släppte Primus ner Tomas, men tog ett nytt stadigt tag om hans nacke.

”Fortsätt”, beordrade Primus när pojken tvekade framför dörren.

Jag hörde hur Tomas tog ett djupt andetag innan han gick fram till dörren och öppnade den med en ny nyckel som han hade i samma knut som han hade den till ytterdörren. Sedan viftade han med handen att vi kunde komma in.

”Tomas!” en skorrig gammal röst kom utflygande till oss.

Det första vi kom in i var ett rum med två funktioner. En del av det gick åt som hall där det fanns hyllor och krokar med slitna ytterkläder. Den del som mest plats gick åt till var köket. En rostig gammal spis stod mellan några träbänkar som var översållade med köksredskap, både rena och odiskade. Ett matbord i ljust trä stod mitt i rummet och runt det stod tre stolar. Men själv bordsskivan var helt ockuperad av papper. Så vitt jag kunde se var varje blad helt nedklottrade med en snirklig nästan olöslig stil. Det fanns inget som gjorde rummet vackert mer än ett porträtt av en vacker kvinna med hög spetsig hatt som hängde bredvid det enda fönstret.

”Tomas!” skriket kom från bakom ett draperi djupare in i våningen. ”Vad håller du på med, pojk? Kom hit! Arbeten blir inte gjorda av sig själva vett du. Och ingen kunskap tränger in i din hjärna om du inte är närvarande vid dina lektioner!”

”Jag kommer, mästare”, ropade Tomas till svar och ledde oss fram till draperiet.

”Vad är det som tar en sån tid?” undrade rösten vresigt.

”Vi har gäster”, förkunnade pojken efter att ha dragit draperiet åt sidan.

Vi kom in i ett rum vars väggar var helt täckta av mörka bokhyllor som var helt fullproppade med böcker. Mellan hyllorna stod ett runt bord, även det i mörkt trä, och det stod två stolar, med en svart kudde på varje, runt det. Den ena stolen var upptagen av en gammal man med smalt hästansikte, långt grått hår uppsatt i en tofs och med blicken vänd ner i en bok som låg uppslagen på bordet. Han var klädd i en gammaldags lång kappa med luva. Likadan som den kappa som Tomas hade på sig. Men till skillnad från Tomas, som verkade ha en som var några storlekar för stor, satt allt tyg där det skulle på mannens.

”Gäster? Inte ska vi ha några gäster”, svarade den gamle och tittade upp från sin läsning. ”Oj”, andades han ut när han såg sällskapet som trädde in i hans arbetsrum. ”Vad har du nu gjord, pojk?”

”Ursäkta vårt intrång”, började Primus artigt och släppte för första gången sedan han fick tog i pojken greppet om hans nacke. ”Men vi har något allvarligt att tala med er om.”

Den gamle tittade förfärat upp på den högreste vampyren och jag kunde se i hans mossgröna ögon att han såg vad Primus var för slags varelse. ”Vid en vis mans skägg, vad har du gjort som fått två vampyrer att följa dig hem, pojk?”

”Det är det vi är här för att tala med er om”, jag hörde hur Primus började tröttna på den förfärade mannen i stolen. ”Har ni tid?” han tonläge berättade att han egentligen inte brydde sig om mannen hade tid eller inte.

”Visst, visst”, den gamle tittade skrämt upp på Primus och erbjöd honom med en handgest att slå sig ner på den lediga stolen. ”Vill ni ha något att dri…dricka”, han insåg snabbt sitt misstag. ”Vad är det som står på?” frågade han snabbt för att släta över frågan.

Ett skevt leende formades på Primus läppar samtidigt som han satt sig ner. ”Jo det är så att det inträffade en… incident tidigare ikväll”, började han försiktigt och knäppte händerna i sitt knä.

Jag stod kvar i dörröppningen bredvid Tomas. Vi var åskådare till samtalet som utspelade sig i det lilla rummet. Ett samtal där den ene var en två meter lång vampyr och den andre en ganska mager gammal man. Jag kunde gissa mig till vem som skulle ha mest att säga till om det mot förmodan skulle bli en förhandling av något slag.

”Vi var på väg genom stan, när en oväntad dimma svepte in oss. Ur denna dimma steg en varelse fram och attackerade oss. Mig slog den till marken för ett ögonblick, som du ser så gjorde den en del skada”, han pekade på sitt ansikte som fortfarande var täckt av blod. ”Dess kropp kunde göra sig lika lös som skuggor och kunde bli fast när den så ville. Tack och lov kunde vi med gemensam kraft oskadliggöra den. Efteråt stötte vi ihop med unge Tomas här och han berättade att det var han som kallade till sig varelsen från morgondimman, men tappat kontrollen över den”, sammanfattade han kort.

”Kallat till dig!” den gamle mannen reste sig oväntat fort upp från sin stol och travade fram till pojken. ”Vad tänkte du med, din idiot? Och från morgondimman! Har du inte lyssnat alls på vad jag försökt lära dig? Morgondimman är den som är svårast att kontrollera eftersom den är mest nyckfull!”

Pojken sjönk ihop en aning när hans mästare ställde sig och röt på honom. Han såg så ynklig och olycklig ut där han stod och fick ta smällen av sitt eget misstag. Men han svarade inte på någon av hans mästares frågor. Han bara stod och stirrade ner på sina skor.

”Nå? Vad har du att säga till ditt försvar, pojk?” frågade den gamle efter flera minuters skrikande.

”Jag ville bara göra dig stolt”, viskade Tomas så lågt att jag hörde vad han sa men hans mästare inte kunde höra något.

”Åh, tala ur skägget, din odåga”, suckade han irriterat.

”Jag villa bara göra dig stolt!” pojken skrek den här gången så det skar sig i mina öron. ”Jag ville visa dig att jag kunde och att jag visst lärt mig något. Men du kanske har rätt. Jag kanske är en idiot som inte bör studera magi, för jag kan ändå aldrig få den rätt!”

Mästare och lärling stod och stirrade varandra stint i ögonen. Jag hade backat undan från dem och ställt mig bredvid Primus. På något vis kändes det lite som om vi tittade på något förbjudet. Det här var ett tillfälle mellan de båda trollkarlarna. Vi hade inte något där att göra egentligen, men vi kunde inte bara gå heller.

”Du borde inte ha gjort det, pojk”, sa mästaren och bröt tystnaden med en vänligare röst. ”Men du lyckades kalla den till dig och dessutom få den stark och det är inte det lättaste. Så bra gjort, men gör inte om det. Däremot kan vi börja testa med kalla från vattnet och kvällsstjärnorna, tillsammans.”

Tomas sken upp som en sol vid mästarens ord och till alla i rummets förvåning slog han armarna om den gamle mannens midja.

”Jag ska inte göra om det någon mer gång, jag lovar”, svor pojken högtidligt med kinden tryckt mot mannens bröst.

”Så ska det låta, min pojk”, den gamle besvarade pojkens kram. ”Men nu får vi återgå till studierna. Det är snart fullmåne och jag hade tänkt att vi skulle studera kraften den alstrar.”

Primus harklade sig för att få uppmärksamhet och sa: ”Då ger vi oss av igen.”

”Åh, ni får ursäkta att jag glömde bort er för ett ögonblick”, ursäktade sig mannen. ”Ett stort tack ska ni ha för att ni tog hand om pojkens felsteg. Det var ytterst vänligt av er.”

Primus bara nickade till svar. ”Vi ska dra oss tillbaka”, förkunnade han och reste sig upp.

”Självklar”, sa mästaren hastigt. ”Den här vägen.”

Med Tomas vid sin sida visade han oss vägen genom våningen under tystnad. Primus erbjöd min sin arm, så vi följde efter arm i arm.

Det var först när vi stod framför dörren som mästaren öppnade munnen på nytt. ”Vi står i tacksamhetsskuld till er”, förkunnade han och bugade sig inför oss.

”Kom ihåg det”, sa Primus och böjde lätt på nacken. ”God kväll.”

”God kväll”, svarade mästaren och höll upp dörren för oss.

”God kväll”, sa jag innan vi började gå nerför trappan och hörde hur dörren stängdes bakom oss.

Vi gick långsamt nerför trapporna. Människorna i huset hade somnat och enbart sovljud hördes. Det var väldigt fridfullt när vi lugnt och stilla gick ner.

”Som vampyr är det bra att knyta folk till sig”, berättade Primus när vi kom ut på gatan utanför huset. ”Står varelser i skuld till en kan man alltid kräva gengäld och då kan ingen backa ur. Då är det dessutom bra att knuta mäktigare varelser till sig. Som här uppe har vi nu två trollkarlar som vi kan söka hjälp eller bistånd ifrån om det skulle behövas. Däremot ska man inte stå i skuld till fler än vad som absolut är nödvändigt och definitivt inte till varelser man inte litar på.”

Jag lyssnade noggrant på det Primus sa. Han var den som visste hur man överlevde, så länge som jag följde hans råd skulle jag nog klara mig fint. Dessutom hade jag inga planer på att lämna hans sida och jag anade att om jag stannade där skulle jag klara mig ännu bättre.

Var det ren tur att jag fått en stark skapare som jag därtill älskade av hela mitt stillastående hjärta? Eller fanns det ett öde? Frågor fanns det gått om men svaren var svårare att finna. Jag fick väl nöja mig med att vara nöjd med hur det blivit.

”Bada hemma eller bada utomhus?” frågade Primus när vi började gå.

”Utomhus skulle väl vara roligt”, log jag och gick tätare inpå honom.

”Vad sägs då om en liten sjö i avskildhet?”

”Oj, det låter härligt.”

Primus lyfte i en enda rörelse upp mig i sin famn och började springa. Jag lutade huvudet mot hans axel och bara nöjt. Han var visserligen täckt av blod och smuts, men han var lika vacker och oemotståndlig som vanligt.

Det var inte samma sjö eller samma skog som vi varit vid när skogsandarna attackerat mig, men den var lika vacker, om inte vackrare. Månen syntes som en stor silvrig skiva på himlavalvet och fick stjärnorna att se en aning matta ut. Den skulle vara full om bara några dagar. Sjön reflekterade den och såg ut som en extra måne fast här på jorden. Granarna var höga och mörka och jag anade att de vilade på många hemligheter som utspelat sig under deras grenar.

”Du vet verkligen hur man hittar vackra platser”, berömde jag Primus.

”Och här finns inga andar som vill döda en”, lade han till med ett stort leende och satt ner mig på marken. ”Så den här platsen är lite bättre.”

Det kunde jag nog hålla med om. Framför allt den biten med att det inte fanns någon där som ville döda oss. Men också det att skogen var så kompakt och att det inte verkade som om en människa satt sin fot där på en halv evighet.

”Sisten i”, skrattade jag och drog av mig kläderna.

På en halv sekund stod jag naken och var beredd på att slänga mig i vattnet. Då slogs ett par armar om min midja och välte ner mig. En hel kaskad vatten flög upp i luften när våra kroppar försvann under sjöns yta, som visade sig vara oväntat djup.

Jag kände inte om vattnet var varmt eller kallt. Det var bara härligt och helt underbart att bli ren efter kvällens händelser.

I flera minuter befann vi oss under ytan. Jag lät händerna glida över Primus ansikte och fick bort att levrat blod. Såret som släppt ifrån sig blodet hade slutits sig, så jag såg knappt att det hade varit där. Ett blekt ärr var det enda vittnet och även det var på väg att försvinna.

Uppe över ytan igen slängde jag bak huvudet för att undvika att få håret i ansiktet. Vattendroppar flög runt mig som en bruds slöja och bara några centimeter från mig reste sig Primus ur vattnet och lade armarna runt min kropp.

”Du är vacker i månljus”, förkunnade han.
Varenda tum av min kropp rörde vid hans och det var precis som jag ville ha det. Efter kvällens händelse var hans armar enda platsen jag kunde känna mig riktigt trygg.

Jag hade aldrig trott att det fanns så många olika varelser som var beredda på att skada oss. Under den tid jag varit mänsklig hade jag trott att människan var den starkaste varelsen. När jag förvandlats hade människan fått vampyren som jägare och plötsligt hade människan blivit ett offer lika mycket som djuren som blev kött på borden. Nu visade de sig att det fanns ännu fler varelser och att näringskedjan blev mycket mer komplicerad än vad jag tidigare anat. Men där i sjön brydde jag mig inte. För just där fanns det ingen näringskedja alls. Just där fanns bara jag, Primus och månen som lyste upp nattens mörker.

Jag lade armarna om Primus hals och kysste honom lätt på hakan. Han böjde ner huvudet och pressade sina läppar mot mina samtidigt som han lyfte upp mig så jag kunde slå benen runt hans midja. Hans ena hand gled upp längs min bara rygg medan den andra låg kvar mot min rumpa. Med en knyckning på sin höft gled han in i mitt sköte och hans kyssar blev mer intensiva.

I det ögonblicket i månens sken och med vattnet stående upp till midjan på Primus var världen en vacker plats som jag kunde tänka mig att leva många tusen år i.
***