På andra sidan

Tack hörni! ♥


Kapitel 11


Jag gick ner eftersom jag ändå skulle bli tvungen att göra det. Det var lika bra att möta sitt öde. För efter att jag hade pratat med Hector, insåg jag att jag inte kunde undvika det längre.
Tre par ögon mötte mig när jag kom ner. Mor, far och lord Tristan.
”Isabella, skulle inte du vila upp dig?” frågade mor och jag hörde på tonfallet att hon ville att jag skulle stanna uppe. Men det var med av vädjan, som om hon inte ville att jag skulle vara där för mitt eget bästa.
”Jag kunde inte sova”, svarade jag. Jag vände mig mot lord Tristan. ”God dag.”
”God dag, Isabella”, sa han med ett leende som inte kunde misstolkas. Han tyckte om mig, och var säkert glad för vad som skulle hända.
”Far, har ni fått reda på något mer?” frågade jag.
Far skakade på huvudet.
”Nej, inget speciellt som kan hjälpa oss på traven. Det enda vi vet är att mördaren stannade kvar längre än vad ni trodde. Tjänarna såg en man springa in i skogen. De hann knappt se honom, bara en person som sprang in i skogen, bara någon minut innan lord Tristan kom”, sa far och jag behärskade mig för att inte se vettskrämd ut. Jag lyckades nog inte så bra.
De hade sett Hector. Jag hoppades innerligt att de inte hade hunnit se honom tillräckligt bra för att han skulle kunna bli igenkänd.
För att de inte skulle undra om varför jag såg rädd ut sa jag:
”Mördaren stannade alltså kvar?”
Lord Tristan nickade allvarligt. ”Han lämnade er inte bara för att han försvann genom fönstret. Han stannade kvar.”
”Han stannade kvar och väntade på fler möjligheter att döda någon av oss”, konstaterade jag utan att tänka mig för.
Mina föräldrar och min tyvärr blivande make stirrade på mig. Vad hade hänt med den tysta och blyga Isabella som de kände? Varför sa jag saker rakt ut utan att ha blivit tilltalad? Varför var jag annorlunda?
Jag visste inte ens själv längre. På bara en dag hade jag förändrats något enormt. Det skrämde mig att Hector förändrade mig så enkelt och snabbt, för det var utan tvekan hans fel.
Lord Tristan öppnade munnen för att säga något men ändrade sig nästan innan han öppnade den igen. ”Ja… Vi antar att det är så”, sa han långsamt och tittade på mig.
Jag visste inte vad som skulle sägas härnäst, men jag ville komma därifrån. Men det var bara en fråga som var tvungen att ställas.
”Jag… Jag bara undrar, hann de se vem som sprang in i skogen. Hur han såg ut?” frågade jag och visste att min far troligen skulle bli irriterad över att jag lade mig i så mycket. Jag var också medveten om att om det var Gareth som frågade, skulle det vara något som var lika vanligt som att man klär på sig varje morgon. Men det är jag, en flicka, nej, då passar det inte. Det visste jag mycket väl. Så varför gjorde jag det?
”De hann inte snappa upp hårfärg eller liknande. Bara en ungefärlig syn av kläderna”, svarade far.
Jag nickade långsamt. ”Jag ska lämna er ifred”, sa jag och gick upp. Jag vände mig om och gick uppför trappan igen och in i min sovkammare. Jag hörde steg bakom mig och hoppades av hela mitt hjärta att det inte var min far eller lord Tristan. Helst ville jag se min mor, som trots allt förstod mig ganska bra. Men jag hade inte sådan tur.
”Isabella”, hördes lord Tristans röst bakom mig i min sängkammare.
Jag vände mig om och pressade fram ett leende. ”Lord Tristan”, svarade jag.
”Kalla mig Tristan, är du snäll”, sa han med ett litet leende. Innan jag hann svara började han tala igen. ”Hur mår du efter det här?” frågade han.
Jag blev överrumplad. Vad skulle jag svara honom?
”Jo… det, det är…” jag letade efter det rätta ordet, ”…omskakande. Allt hände så fort.”
”Det förstår jag”, svarade han och tog ett steg närmre. Jag ville ta ett steg bakåt, men hindrade mig själv. ”Det måste vara jobbigt för dig.”
”Jo, det är det. Jag är bara lättad över att de mår bra”, sa jag och log lite.
”Det var tur att ni kom i tid”, sa han.
”Ja, det var det”, svarade jag och önskade innerligt att han skulle gå.
”Det var bra gjort. Dina föräldrar berättade om att det var du som tog med Gareth till deras sovkammare”, sa han med ett litet leende.
”Tack så mycket”, svarade jag.
Till min förskräckelse tog han min hand lite snabbt och tryckte den innan han gick iväg. När han gick var jag yr och ville bara lägga mig ner, men innan jag hann röra mig kom mor in. Hon gick rakt på sak.
”Jag vet att mannen var Hector.”

Gulp!!!


Superbra

Tack Mandi!




Kapitel 12


Jag kunde inte möta min mors blick utan vek undan. Jag tänkte inte förneka att jag visste, jag tänkte inte förneka sanningen. Hon var allt för säker, det var endast onödigt att ljuga.
”Hur vet du det?” frågade jag.
”Jag hörde er”, svarade hon.
Jag mötte hennes blick med ett förvånat ansikte. ”Lyssnade du?”
”Ja”, sa hon bestämt och verkade vara lika bestämd som jag att inte förneka något. ”Varför var han här?”
”Mor, jag kan förklara…” började jag förtvivlat.
”Isabella, varför var han här?” frågade hon och höjde rösten en aning.
Jag bet mig i läppen och försökte komma på vad jag skulle säga. ”Hector… han… han var bara där när jag kom. Jag hade ingen aning. Jag… han bara dök upp helt plötsligt. Jag kunde inget göra. Men mor, om du lyssnade så hörde du väl åtminstone vad vi sa?” sa jag trevandes efter de rätta orden.
Utan att jag hann reagera blev jag plötsligt omfamnad av min mor. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel.
”Lilla gumman”, mumlade hon och kysste min hjässa. ”Jag förstår att det är svårt. Du är en stor flicka nu, och din far och jag är stolta över dig.”
Jag visste inte vad jag skulle säga utan lät mig bara tröstas av min mor. Tårar började långsamt rinna.
”Du kommer få det bra”, sa hon utan att släppa taget om mig, jag önskade att hon aldrig skulle göra det.
”Det känns inte som det”, viskade jag.
Mor suckade tyst. ”Jag hörde dig prata med Hector”, bytte hon ämne. ”Och hur mycket du förändrades skrämmer mig. Du förändras när du är med honom, och det höll i sig nere i allrummet. Du var som en helt annan person.”
”Jag var inte som ni vill att jag ska vara”, konstaterade jag utan att tänka mig för.
”Isabella… Där är det igen, du får inte låta Hector påverka dig”, hon backade undan och tittade mig djupt i ögonen. ”Isabella, för ditt eget bästa, låt honom inte ändra på dig.”
”Jag kommer ju aldrig träffa honom igen, mor. Han kommer inte att kunna göra det. Jag skickade iväg honom”, mumlade jag med gråten i halsen.
”Jag vet, och det var duktigt gjort, även om det smärtade dig. Jag vet att du tycker att vi är orättvisa, men du förstår väl varför vi gör detta?”
Jag nickade. ”För mitt eget bästa”, fick jag fram. ”Men mor, varför får jag inte ens tala med Hector? Han var min vän, men försvann och nu har jag inte sett honom på flera år. Varför får jag inte träffa honom?”
”Han är inte bra för dig. Han är inte av någon adels ätt”, sa mor.
”Spelar det någon roll då?”
”Det spelar stor roll. Han är ingen för dig, och din far och jag är rädda att ni kommer lite för nära varandra.”
”Jag kommer inte att…”
”Nej, men det kan hända. Du tyckte om honom när du var mindre.”
”Jag har förändrats, mor.”
”Men du tycker fortfarande om honom.”
”Som en vän, ja.”
”Jag hörde dig prata med honom, det döljer sig mer än vänskap bakom dina ord”, sa mor och tittade på mig.
”Det är inte sant”, sa jag.
”Isabella. Jag vet. Jag kan höra vad du tycker om honom, jag kan se det i dina ögon”, viskade mor.
Jag vek undan med blicken och blev ilsken på mig själv. Jag var tydligen en usel lögnare.
”Mor, jag vet hur jag ska kontrollera det. Du behöver inte oroa dig, men får jag inte ens—”
”Isabella. Jag vill inte behöva bli irriterad. Din far och jag förbjöd dig att träffa honom för ett antal år sen, och så länge vi inte säger att det är upphävt, gäller det fortfarande. Jag vill inte se honom igen, förstår du?”
Med de orden gick hon ut ur mitt rum och lämnade mig kvar. Det som hade börjat bra slutade förfärligt.
Men hon hade rätt. Jag tyckte om Hector. Väldigt mycket, om jag skulle vara ärlig. Jag ville vara med honom, och absolut inte lord Tristan. Jag avskydde honom och ville aldrig se honom igen. Han var som mardrömmen. Han kom utan att jag kunde hindra det, och jag hatade honom. Så många likheter.
Hector… Jag visste inte vad jag skulle tycka om honom. Jag kände honom knappt, men trots det var jag fäst vid honom. Att han var i huset på samma tidpunkt som mina föräldrar nästan blev mördade var minst sagt oförklarligt och misstänksamt. Men han hade verkat så ovetandes när jag berättade det. Och visst förändrades jag med honom. Jag kände mig glad i hans närhet. Han fick mig att känna mig glad och lycklig, men trots det kunde jag inte träffa honom mer. Aldrig mer i hela mitt liv. Vetskapen om att han var så nära, men att jag inte kunde träffa honom smärtade mig. Men sådant var livet. Mor och far hade rätt. De gjorde det för mitt eget bästa, men varför var jag fortfarande olycklig?

Superbra!!

Alex's back! Och har läst igenom allt!

I despise the parents.
XD

BÄST!!!

Helgrymt!!!

Naw, tack allihopa! ♥ You are the best!

Innan du läser: Detta kapitlet är U.S.E.L.T. Hade skrivkramp så därför är det kort och extremt dåligt enligt mig själv.

Kapitel 13



De följande dagarna var tysta för min del. Jag höll koll på mig själv så att jag var den som jag brukade vara. Alltså den tysta flickan som bara svarade på tilltal. Precis som folk ville ha det. Gareth var den enda som på sätt och vis förstod mig. Han visade det med små gester, väldigt små gester, men som betydde otroligt mycket. Ett litet leende bakom ryggen på folk när jag såg ledsen ut, eller helt enkelt muntrade upp mig. Jag tyckte om Gareth, han brydde sig om folk på ett sätt som varken mor eller far gjorde.
Jag saknade Hector hemskt mycket, och önskade att jag inte hade bett honom att gå. Även om jag skulle fått problem. Hur lite jag än ville erkänna det, så tyckte jag om honom. Alldeles för mycket, dessutom. Det var typiskt att den jag inte fick vara med, tyckte jag om mest.
Men jag kunde inte göra något åt det, mor och far hade ju redan fixat allt. De hade gett mig en framtid som jag var tvungen att lära mig leva med. Men samtidigt visste jag att det aldrig skulle gå.

På kvällen satt vi och åt tillsammans, första gången på några dagar, eftersom far skulle tala med folk om mördaren och utredningen. De kom ingen vart.
Vi var tysta, ingen visste vad de skulle säga. Även om jag hade vetat, skulle jag inte vågat bryta tystnaden.
Det var en pinsam middag, och efteråt försvann vi direkt. Ingen ville sitta kvar. Jag kände mig yr och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville till skogen, men visste inte hur jag skulle ta mig ut utan att någon såg mig. Mor och far skulle undra och ana, och sedan förbjuda mig att gå ut. Men jag behövde träffa Hector. Jag behövde säga förlåt.
Jag satte mig på en stol och såg på mig i spegeln. Mitt röda hår låg över axlarna och ramade in mitt hjärtformade ansikte. Jag kom ihåg komplimangen Hector hade gett mig och rodnade ofrivilligt.
Jag hatade det i samma sekund. Att jag tvunget skulle gilla han som jag absolut inte fick prata med? Jag kunde inte blunda för det. Suget efter att prata med honom var starkt. Jag ville se honom igen, mer än något annat.
Sedan, vad skulle jag säga till honom efter att ha skickat iväg honom? Det var ju trots allt jag som tvingade honom att gå, han gjorde det inte frivilligt. Jag var rädd för vad som skulle hända härnäst.
Oavsett vad jag gjorde skulle det gå dåligt. Inget skulle bli bra av att jag träffade honom, men för mig skulle det inte bli bra om jag inte träffade honom heller. Jag skulle bli olycklig utan tvekan. Möjligen deprimerad, om inte mina föräldrar tvingade mig att vara glad. Kunde man tvinga någon till det?
Allt jag visste var att jag var tvungen att träffa honom.

Men har du inte förstått att du inte vet hur man skriver dåligt än?

Superbt!

Haha, tack ♥ Men ser du hur kort det är eller? xD
Kan tyvärr inte lägga upp ett kapitel nu, men det kommer senare om några dagar.