Tillit [Novell]

En ganska kort novell som jag har skrivit. Säg gärna vad ni tycker!


Tillit

Ana.
Hon hade fått grepp om mig.
Igen!
Jag orkar inte.

Jag var tillbaka. I de hårda sängarna, i de mintgröna rummen som luktade läskigt. Men jag ska inte klaga, för det är det här Ana vill.
Klockan var tio och det var dags för kuratorn. En tant som man skulle berätta sina tankar och känslor för. Vadå, skulle jag berätta allt Ana tvingar mig att göra? Ehm, don’t think so…?
Tanten sitter alltid där och babblar på om att det kommer bli bra, att när jag kommer hem så är Ana borta. Samma sak sa hon förra gången. Jovisst, det var ju sant. Ett tag… Sen kom hon tillbaka. Hon slog tillbaka. Mycket hårdare.
Efter kuratorn är det lunch. Varje dag. Samma schema vareviga dag. Ana har sagt att det är för att trötta ut oss, men jag vet inte. Hon har så underliga idéer ibland.
Inför varje tugga hör jag hennes röst mala i huvudet. ”Du är tjock. Du är ful. Ät inte!” Men jag måste äta, annars släpper de aldrig iväg mig.
Men det värsta är –helt klart- natten. Det är då Ana kommer till mig. Lägger sig bredvid och viskar saker. Det är inte vackra ord precis.
Hon är så nära. Det är som hon kan läsa mina tankar, men det blir väl så när man har umgåtts under en längre tid.
Innan brukade jag och Ana vara ute och springa varje dag. Ute i spåret är Ana världens bästa, hon pushar och uppmuntrar till att springa mer. Då känns det som vi är världens bästa kompisar, men efteråt säger hon så elaka saker. Som att jag är ful och borde springa längre. Jag tränar mer än vad någon av mina andra kompisar gör, ändå blir Ana aldrig nöjd.

Just den där morgonen var jag på gott humör. Varför, det vet jag inte direkt, det bara var så. När jag kom till kuratorn började vi prata om lite allt möjligt. Tydligen berättade jag för mycket. Nu i efterhand har jag lärt mig att inte lite på någon. De håller ändå inte vad de har lovat.

”Vi behöver prata lite.”
Jag rycker till av rösten och tittar upp. Doktorn och kuratorn har kommit till mitt rum. Jag förstår genast att något är fel. När jag möter kuratorns blick förstår jag. Hon har skvallrat! Jag tror hon såg besvikelsen i min blick, för hon börjar förklara sig. Hon påstår att det är bäst för mig och så vidare, men jag lyssnar inte. Men doktorns ord hör jag allt för väl.
”Ana finns inte. Du har anorexia.”

Psykiskt sjuk. Det är vad en sån som jag kallas. En sån som har syner och inbillar sig saker. De stoppar i mig mediciner flera gånger varje dag. Men jag förstår inte. Hur kan hon inte existera?

Ana.
Nu när du äntligen har försvunnit är jag rädd.
Rädd för ensamheten.
Jag orkar inte mer.

Tror denna lilla "Novell" ska ligga bland fanfictions.. Be en prefekt att flytta tråden!

Btw så var novellen jätte bra, fortsätt skriva så!

^ Nej? Fan fictions i detta fall handlar om Harry Potter. Det här är en vanlig novell och ska därför ligga här, liksom alla andra noveller som gör det. :-)

Jättebra skrivet, för övrigt, JoLizz!

Säger som childhoodlight, eftersom den inte handlar om Harry Potter ska den inte ligga bland andra fanfictions.

Tack, vad glad jag blir!

Men under Fanfictions står det ju att andra noveller också ska ligga där?

Att andra fanfictions kanske ska vara där. Detta är ju dock inte en fanfiction.

--
Jättefin novell btw.

OM Harry Potter. Detta har inte om det HP att göra

Spännande!

Väldigt bra skrivet, du skriver målande och spännande, och jag gillar genren!