Slut? Never.

Osäker på forumet. Långt inlägg. Var tvungen att få ur mina känslor. Förlåt för att det är lite rörigt skriver, att jag säkert upprepar saker och allt såntdär. Är inte så bra på att vara poetisk osv. Det låter mest cheesy, men jag menar varje ord.

Det är mycket diskutioner. Mycket hets. Mycket tårar. Om att snart är det slut. Jag är själv med i diskussionerna, jag sitter själv i tårar och oroar mig för hur det ska kännas efter jag har sett den sista filmen, vilket jag gör imorgon klockan 6. Som många andra här, har jag växt upp med Harry Potter. Det har alltid funnits någonting att vänta på, en ny bok, en ny film, nya upplevelser och äventyr att läsa om och att titta på. Det är en känslosam vecka för Harry Potter-fans över hela världen. Tror aldrig jag har sett så mycket diskussioner och prat om HP över Internet.

Folk tycker att man är galen som blir så upprörd av en sådan liten sak. Men ärligt, det finns mycket mindre saker att bli upprörd och ledsen över. Jag har känt mig korkad som gråter över detta, men jag har insett, jag är inte korkad. Över något som har varit en sådan stor del av ens liv, är det helt jävla naturligt att bli känslosam. Tack vare alla dessa diskussioner har jag förstått hur många som känner som jag, att en slags tomhet väntar.

Men vad gör man? Jo, man gör det bästa av situationen. Istället för att gråta över spilld mjölk, var glad över den som hamnade i skålen. (Det där var seriöst det värsta talesättet någonsin som jag nyss kom på..) Hur gör man det bästa? Man minns, guys. Remember. Remember everything.

Jag minns första gången jag såg De vises sten på film, och min mormor var tvungen att läsa texten eftersom jag själv läste för långsamt. Jag minns hur synd jag tyckte om Harry för hur hans moster och morbror behandlade honom.
Jag minns när jag bestämde mig för att läsa böckerna, och hur jag ord för ord lärde mig om Mr. Dursleys trångsynthet (ett ord som jag självfallet inte förstod då), och hur mycket jag facinerades av Dumbledore's tändare som kunde dra åt sig ljus!
Jag minns när jag såg Fången från Azkaban på bio, och skrek av förtjusning när Hermione slog till Draco.
Från första gången jag läste serien minns jag hur jag alltid hoppades på att trion skulle gå ner till Hagrid's stuga, för det var så mysigt att läsa om.
Jag minns hur jag ansträngde mig att förstå allting, detaljerna var så många och svåra att förstå, men jag ville så väldigt gärna förstå hur magin fungerade.
Jag minns hur jag hoppade av glädje när bok efter bok gavs ut, och film efter film spelades in.
Jag minns när jag fick reda på Sirius sanna identitet, jag minns att jag tänkte "nu kan Harry få en pappa".
Jag minns chocken när Dumbledore dog. Dumbledore kunde ju inte dö, han var för bra för det. Han var en trygghet, hur skulle historian kunna forsätta utan honom?

Det finns så mycket att minnas, så jag försöker fokusera på det. Minnet är något av det finaste vi har, för vi kan samla allt positivt där. Vi kan rota i det, få tillbaks känslan och inse hur lyckliga vi är för att Jo har skrivit denna otroliga berättelse åt oss. Och hur hon fortsätter att göra saker för oss, genom att skapa Pottermore. Hur kan man säga att Harry Potter tar slut nu? Han försvinner aldrig, aldrig, så länge vi fortsätter älska honom, så länge vi fortsätter minnas. Det kommer smärta i hjärtat i slutet av filmen, precis som det smärtade i slutet av sista boken, det går nog inte att förhindra. Men fortsätt minnas, så stannar vår Hjälte med oss förevigt. Fortsätt minnas alla underbara, sorliga, fina, lyckliga, jobbiga stunder. Detta är en upplevelse för livet.

Vad minns ni?

(Nu hoppas jag att någon läser, för jag klantade mig och stände av strömmen innan det blev postat. Det var bara att sätta sig och skriva om igen, för jag ville få ut mina ord. haha)

Jag minns första gången jag såg De vises sten, scenerna med Voldemort var verkligen läskiga, jag stelnade liksom till så fort jag såg honom.

Jag håller helt md dig. Jag behövde dock aldrig vänta på några böcker, sjuan släpptes på svenska precis i tid för mig. Jag kan inte uttrycka mina känslor, men du gjorde det åt mig!

Jag minns första gången jag tittade på böckerna jag bar i min famn, som jag tänkte att jag verkligen borde läsa men samtidigt tänkte ''Dom här böckerna är verkligen tjocka!'' och tyckte att den första var otroligt tjock.
Jag minns när jag alltid sprang ur rummet så fort det dök ypp en scen där i böckerna dom sa att Harry eller någon kräktes, för jag har väldigt spyfobi, jag sprang ut när Ron rapade upp sniglarna, när Voldy kom upp i flammande bägaren-filmen, när Harry vaknade upp ur sin mardröm i femte filmen. Jag minns när jag öppnade mina presenter, inte så jättemånga men ändå en av de bästa, och där låg Dödsrelikerna! Jag var tvungen att börja läsa den, jag läste ut den några dagar efteråt. Jag fick också Halvblodsprinsen, som jag tittade på samma dag, och hur jag fick blunda när Dumbledore drack den drycken, för jag var rädd för han påverkades. Och det var förra året med!
Åh, dessa minen. blir så glad av dem. ♥

kommer ihåg när jag såg de vises sten på VHS jag var typ fem (för jag var två när den kom på bio, är inte så gammal höhö)

jag förstod inte alls vad dem sa för det var på eng med svensk text men jag tittade ändå, det var något med magin som gjorde mig fascinerad
jag har fått vet nu i efterhand att både mamma och pappa har försökt läsa det för mig när jag var asliten men jag gillade det inte (Kan inte tänka mig det nu)
men den första boken har alltså funnits i min bokhylla i åratal...
men en dag hittade jag boken med det coola omslaget och började läsa (det var på en julafton om jag nu minns rätt) och då var jag inte så bra på att läsa så det tog ca 30 min för ett kapitel men tillsist så hade jag läst alla 7 böcker och nu när allt tar slut så står jag bara inte ut D:

tror inte heller jag skrev så förståligt höhö men jag försökte ♥

Jag har haft någonting Harry Potter-ish att se fram emot sen jag var 8... Det är 12 år! >.< Harry är en del av mitt liv.

Jag minns att Harry Potter och De Vises Sten kändes som den största boken jag någonsin sett när jag fick den när jag fyllde 8 1998. Sen fick jag Hemligheternas Kammare samma jul för då hade jag läst ut De Vises Sten (1 månad och 1 vecka mellan födelsedag och julafton).

På mitt kalas till min elfte födelsedag bjöd mamma och pappa mig och mina kompisar att se Harry Potter och De Vises Sten på premiären (2001). Jag såg sönder videobandet med Hemligheternas Kammare. Det blev alldeles hackigt.

Jag fick köpa en ny De Vises Sten för ryggen och några av sidorna i boken föll av... Trycket på framsidan och ryggen på Flammande Bägaren syns inte längre.

Väntan på den femte boken var nog något av det svåraste i mitt liv. Flammande Bägaren kom ut på svenska 2000. Fenixorden kom tre år senare (har jag för mig). Under tiden däremellan var den period då hela samhället hade Potter-mani och det var då jag hade min koffert, min trollstav, min mantel och min hatt. Jag satt klistrad till internet och hogwarts.nu och sparade alla rykten och all info jag kunde hitta på papper och sedan i en pärm med Harry-tryck. Under den här perioden kunde man också köpa chokladgrodor, bertie botts bönor, lakritsstavar och kittelkakor på Ica ^^ Jag har en stor samling med samlarkort, liknande Pokémon-korten som det också fanns massor av då.

Jag minns att under lektionstid i åttan satt jag och min lika besatta kompis och viskade rykten till varandra om vad som skulle vara med i femte boken. När jag äntligen fick lägga vantarna på den 1000-sidor långa Fenixorden slukade jag den på två dagar.

Halvblodsprinsen blev den första boken jag läste på engelska. Jag köpte den under min språkresa i England 2005. Jag satt uppe och läste den till långt in på natten och kunde inte tro att jag läst rätt på slutet. Fick läsa om det två gånger för att fatta. Sen höll jag på att explodera för jag hade ingen att prata om det med. Är dock ganska stolt över att min engelska upplaga av Halvblodsprinsen är en första upplaga, trots att jag inte köade.

Köade gjorde jag däremot till Dödsrelikerna. Detta var under gymnasiet och jag stod i Malmö utanför Hamrelius med min bästa vän. Dagen därpå hade jag läst ut boken och kunde inte riktigt fatta att det var över. Då tröstade jag mig med att filmerna fortfarande fanns kvar.

Nu sitter jag hör och om fyra timmar kommer jag återigen inte kunna fatta att det är över. Det jag kan trösta mig med nu är att åtminstone Wizarding World finns kvar. Den ska jag besöka någon gång. Vänta bara!

En stor del av mitt hjärta är för alltid tilldelad JK och Harry Potter.

Wow, jag tycker att det här var oerhört fint skrivet. Det var inte alls "cheesy" som du så enkelt kallade det. x)

Jag minns mycket, men det jag minns mest av allt är att HP alltid har funnits vid min sida när saker inte har känts så bra. Den magiska världen, alla de underbara och modiga karaktärerna, Hogwarts... ALLT fick mig att fortsätta kämpa, även om jag egentligen bara ville ge upp och flyta iväg med strömmen. Jag har fått tillbaka så mycket energi och kraft tack vare dem, och börjat se en anledning till att kliva upp ur sängen på morgonen. Dessutom har jag träffat och pratat med många underbara fans som gör livet ännu roligare och värt att leva för.

Hoppas verkligen att J.K Rowling förstår hur mycket hon har lyft och och hjälpt hundra-tusentals människor i världen. ♥

Long live Harry Potter!

Mitt allra starkaste minne var när min mamma läste den första boken för min syster. Jag var runt 4. Jag kommer ihåg när de läste kapitlet då Hagrid kommer med brevet till Harry och jag blev så förvirrad för jag kunde aldrig fatta om det var Harry eller Hagrid de pratade om för de hade ju så lika namn.

Jag minns hur jag alltid brukade lägga händerna framför ögonen varje gång de spelade schack i den första filmen och när Voldemort flög igenom Harry.

Jag minns när min pappa läste den andra boken för mig och vi läste nästan hela boken på en natt för det var så väldigt spännande.

Och jag minns när vi köpt den sista boken och det första jag läste var epilogen, eller i alla fall delar av den.

Jag minns hur glad jag blev när min syster tog mig till bion för att se den tredje filmen. Första gången jag var tillräckligt gammal för att få se dem på bio.

Jag minns hur besviken jag blev när jag såg den fjärde filmen och såg att Fleur var smal. Jag hade alltid föreställt mig henne lite mullig och med en svart klänning.

Jag minns min allra första Hoggy-träff och hur snälla alla var mot mig för jag var den yngsta.

Harry Potter har verkligen gett mig så mycket.

Oj, tack så mycket!

Jag kommer ihåg att när jag var liten kollade jag, min syster och bror på Harry Potter och de vises sten, jag älskade när dom spelade quidditch, jag kommer ihåg att jag kollade på när storebror spelade harry potter och de vises sten på datorn, jag har en plånbok med harry som flyger och fångar kvicken som jag haft hur länge som helst, jag kommer ihåg att jag tittade på någon video som hette harry potter american idol och tyckte draco var såå snygg X''D, jag kommer ihåg att jag tomtenissenoch en tjej som inte har mugglis lekte typ harry potter i skogen, jag kommer ihåg när jag började läsa hp (iofs var det inte så länge sen, men men) och jag blev så uppslukad och läste dag ut, dag in, varje ledig tid jag hade, varje rast, läste jag, jag kommer ihåg när jag inte visste vem Luna Lovegood var xD Jag kommer ihåg mitt, puffis och Pixies hppp (harrypotterpyjamasparty), när jag och puffis såg harry potter och dödsrelikerna del 1 och jag kommer ihåg när jag, puffis och Pixie gick på marknaden och jag totalt älskade hp-lustiga huset.

Några av minnena var inte så länge sen som det hände och det där blev VÄLDIGT rörigt xD
Men i alla fall, harry potter tar aldrig slut, det kommer alltid finnas i våra hjärtan, vi har böckerna, vi har filmerna, vi har pottermore, vi har minnena, vi kommer få fler minnen, och ja, aldrig, aldrig, kommer harry potter ta slut.