Hungerspelen (PRS)

Privat rollspel med Ruby Black

Mall:



-----------

De gröna ögonen studerade naturen utanför fönstret. Världen swishade förbi och fortsatte röra sig som vanlig, även om allt inte var som vanligt. I alla fall inte för Samantha Winter. Reaping Day hade kommit och gått, men det hade inte gått som vanligt. Vanligtvis lämnade Samantha Reaping Day tillsammans med sin mamma för att sedan tvingas att titta på de hemska spelen som en gång hade tagit hennes syster. Den här gången hade det inte gått som vanligt; den 18 åriga, blonda tjejen hade blivit utropad som Distrikt 4:s kvinnliga tribut. Ett sus hade gått genom publiken, tvillingsystern till den tappert kämpande Julia Winters från fem år tidigare hade blivit utvald. Samantha kunde inte låta bli att undra om det var slumpen, eller helt enkelt riggat. Timmen hon hade fått tillsammans med sin mamma hade gått relativt bra, mamman hade lyckats hålla ihop det och hade bara börjat gråta när de skulle skiljas åt, och där hade även Samantha svårt att hålla inne tårarna. En av hennes närmaste vänner hade lovat att ta hand om hennes mamma, oavsett vad som hände i framtiden.

Samanthas manliga motsvarighet Sean hade fått panik. Det var inte så konstigt, han var bara tolv år. Han hade ingen som hade tagit hans plats, och hans hand hade darrat när Samantha skakade den. Sedan sekunden de steg på tåget hade han försvunnit in i sitt rum och inte kommit ut sedan dess, hur mycket Finnick Odair, deras mentor, än försökte. Samantha klandrade honom inte, men han skulle bli ett lätt byte, speciellt för karriäristerna. Samantha undrade hur Julia hade reagerat när hon hade suttit i tåget, hon hade ju bara varit ett år äldre än vad Sean var.

”Du är väldigt lik henne, om jag får säga det”. Rösten fick Samantha att hoppa till. Framför henne hade Finnick satt sig. Han hade ett litet leende på läpparna. Det var inte så konstigt att de var lika, enäggstvillingar hade en tendens att göra det.
”Julia såg lika bestämd ut som du gör just nu när vi åkte från Distriktet. Det är till din fördel” sa han och Samantha mötte hans ögon. Hon visste inte vad hon skulle svara, hon tyckte inte om att prata om Julia, i alla fall inte med främlingar. Men det är klart, Finnick hade ju inte varit en främling för hennes syster, han hade varit med henne ända in i slutet.

Finnick verkade vara okej med att hon inte svarade, så han riktade in henne på ett annat spår.
”Vi är alldeles snart framme, och då ska ni få träffa de andra” sa han och reste sig upp. Han vände sig om och gick ut. Samantha var ensam igen. Hon drog bak en blond lock som hade fallit fram och tittade på de enorma byggnader som nu var utanför fönstret. De hade kommit fram till Huvudstaden, staden som firade dagen 23 ungdomar miste livet och en överlevande stod som vinnare.

-----------------------
Emil la händerna på sin storasysters kinder och såg in i hennes ögon.
"Hör du mig?" undrade han. Hennes blick vandrade omkring. "Astrid" sa han och hennes blick fästes på honom. Han log försiktigt. Systern hade under längre tid blivit mer och mer frånvarande. Han önskade att hon inte skulle behöva vara så, att hon inte skulle behöva få bort minnena. Snart skulle också han behöva utstå minnena. Det ryckte i hennes mungipor.
"Astrid, lyssna på mig nu" sa han och mötte hennes blick. "Jag måste åka alldeles strax. Till huvudstaden. Förstår du? Jag kommer att uppleva samma sak som du, och när jag är tillbaka kan vi stötta varandra. Förstår du? Du kommer inte längre vara ensam i dina tankar och jag vill att du försöker bli bättre medan jag är borta, okej? Jag kan inte hjälpa dig på samma sätt. Men farmor kommer att vara här, Simon kommer förbi varje dag och hjälper er. Men lova att inte skrämma upp ungarna, det räcker med att det är jag som åker"
Astrid nickade. Hur mycket hon hade förstått visste han inte, men det gjorde egentligen detsamma. Han kysste hennes panna och gick sedan till den gamla damen som stod en bit bort.

"Farmor" sa Emil och slog armarna om henne. Han hade sett tårarna i hennes ögon. "Va inte orolig. Jag kommer tillbaka. Och då hjälper jag dig igen. Simon kommer komma varje dag under tiden. Uni likaså. Försök vara stark för ungarna, okej?"
Farmodern skrattade lågt.
"Det är så fruktansvärt. Först måste Astrid kämpa. När hon till sist vinner, måste vi hjälpa henne att inte bli helt galen. Sedan måste plötsligt även du kämpa... Det är inte rättvist. Kommer också Elsa, Julia och John också behöva kämpa en dag? De har ingen rätt att utsätta 24 ungdomar varje år för fara. Det är inte rätt att 23 av dem ska dö och den sista hyllas som en vinnare. Det är inte rättvist Emil, det är inte rättvist!"

Emil strök handen över hennes hår. "Nej jag vet. Men jag ska kämpa farmor, jag ska kämpa och jag ska vinna. Jag kommer tillbaka"

En man kom fram till dem. "Det är dags att åka nu" Emil nickade och såg på sina syskon under ett kort ögonblick innan han snabbt kysste sin farmors kind och följde med mannen.

Tågresan var bekväm. En man som hette Beetee satt bredvid honom. "Det är beklagligt det här" sa han och la en hand på Emils. "Men vi får göra det bästa av situationen. När vi kommer till huvudstaden kommer ni att få träffa de övriga deltagarna och tränas". Emil nickade och hans blick landade på flickan som satt framför honom. Hon var väldigt liten. Hon gick i samma klass som hans lillasyster Elsa, tretton år gammal. Tretton år och hon hade anmält sig frivilligt. Tagit någon annans plats. Hon hade tagit en artonårig flickas plats. Varför? Det visste han inte.

Samantha tittade på listan med namnen på alla dragna tributer från de olika distrikten. Det var ett namn som fångade hennes uppmärksamhet, precis som det hade gjort under dragningarna som hade visats på TV. Doe Raine. Det efternamnet skulle Samantha aldrig glömma. Astrid Doe Raine var tjejen som vann Hungerspelen året som Julia var med. Det var Julia, Astrid och en annan tjej som var med i slutet, och Astrid hade stått som vinnare. Det hade alltså varit två personer mellan Julia och chansen att överleva, men hon hade förlorat. Samantha hade stått tillsammans med sin mamma på ena plattformen för familjerna till de fallna tributerna när Astrid hade åkt runt på sin Vinnarturnering i Distrikten. Nu skulle Samantha alltså möta hennes bror i Spelen. Hon såg inte fram emot det alls.

”Samantha? Vi är framme” hörde hon Finnicks röst och hon vände uppmärksamheten till honom. Sean hade kommit ut ur sitt rum, och hans ögon var röda och svullna från gråt. Det var inte ett bra första intryck i Huvudstaden. Samantha själv satte på sitt bästa pokerface. Hon hade redan en fördel att vara tvillingsystern till den tappra Julia Winter, hon hade varit en av Huvudstadens favoriter och hade haft höga betting-odds. Att få en kopia av henne var tydligen spännande för Huvudstaden, hur spännande det nu var att döda ytterligare ett barn och göra hennes mor barnlös.

Samantha steg ut ur tåget och möttes av ett hav av människor. De jublade och visslade, och var spända på tributernas ankomst.
Kom igen nu, nu måste du göra dem tillfreds, tänkte Samantha och höjde handen och vinkade.

Samantha och Sean forslades bort till träningscentret med alla lägenheter. I entrén hade andra ungdomar redan kommit, från Distrikt 1 och 5. Samantha tittade på dem, och de tittade tillbaka. De sa ingenting, men varför skulle man vilja skapa en vänskapsrelation med någon som man skulle döda eller bli dödad av?

Emil la ena armen om den lilla flickan när de skulle kliva av tåget. Under tågresan hade hon blivit mer och mer skärrad över vad som väntade. Hade hon inte förstått vad hon gav sig in på när hon anmält sig frivillig? Flickan, vars namn var June, tittade upp på honom och log svagt. Även om hon troligen ville verka stark och inte svag, så lät hon armen ligga kvar.

De steg av tåget till folkets jubel. "Le och vinka" viskade Emil till June och höjde sin hand mot folket. Han kunde höra hur hans efternamn ropades gång på gång. Han var brodern till en vinnare. Han var av samma kött och blod som den vinnare som de alla älskade. June däremot, var relativt okänd för huvudstaden. Men att en så ung person offrat sig för en äldre, verkade ha gett en hel del skvaller och spekulationer. Varför hade hon offrat sig?

Emil och June anlände till träningscentret. Emil hade fortfarande en beskyddade arm kring Junes axlar. Han såg ner på henne. "Vi kommer bo på våning tre" sa han och såg sig sedan omkring. Hans blick landade plötsligt på ett bekant ansikte. Gröna ögon, blont hår. Hon var en exakt kopia av den yngsta spelaren under hans systers år. Hade de sammarbetat? Det mindes han inte, men tjejen en bit bort var verkligen lik, vad var det hon hette nu igen? Julia. Juste. Hon hette Julia Winter. Det här måste då vara hennes syster, troligen tvillingsyster.

Samantha försökte småprata med Sean, men han hade stängt av sig helt. Han stirrade rakt fram i tomma intet och stod blickstilla. Samantha gav upp och reagerade när en av tributerna från distrikt 1 närmade sig. Samantha kände igen henne från Reaping Day videon, hon hade anmält sig som frivillig, som de flesta från karriärsdistrikten. Distrikt 4 var ju också känt som ett karriärsdistrikt, men inte lika hårt och stort som Distrikt 1 och 2. Det var ju ingen som hade anmält sig frivillig för varken Samantha eller Sean.
”Du har Hungerspelen i blodet, jag tror vi kommer bli bra vänner” sa tjejen och sträckte fram sin hand. Hon log ett brett leende. Visst, Samantha var vältränad, men det var absolut inte för att kunna delta i Spelen, hennes styrka och muskler kom från arbete.

Samantha kände inte för att konspirera tillsammans med karriärister, men samtidigt visste hon att hon behövde mingla runt och göra sig känd. Frågan var bara hur hon ville verka inför de andra. Hon fattade tjejens hand, som presenterade sig som Gloria, innan hon log ett leende och gick bort till sin manliga tribut. De började prata och Samantha såg hur Gloria nickade och kastade en blick bakåt mot henne. Hon suckade och såg hur fler och fler kom in i entrén. Hennes blick fastnade på en kille, killen vars efternamn hon aldrig skulle kunna glömma.

Samanthas sinne försvann bort till ögonblicket hon såg sin systers ögon slockna. Julia hade halvvägs genom Spelen stött på Astrid, och de hade tillsammans valt att fortsätta tillsammans, för att hålla varandras ryggar. När de bara var tre kvar, valde de två att skiljas åt, för att inte behöva göra det sedan när det bara var de två kvar. Strax därefter stötte Julia på Isabella, den tredje tributen, från Distrikt 5. En kamp utfördes, och Julia hade övertaget först, fram tills det att Isabella lyckades skalla henne i ansiktet och stack en kniv i hennes hals. Isabella hade inte ens avslutat det, utan lämnade Julia till en plågsam död. Sekunden Julia slutade andas och kanonen hördes, var sekunden som Samanthas mamma föll in i dimman och aldrig repade sig.

Samantha slet blicken från killen och vände sig till Sean istället, men det var lönlöst. Han var fortfarande lika stel och brydde sig inte om något eller någon.

"Är tanken att vi ska småprata med övriga?" undrade June och såg upp på Emil. Han ryckte på axlarna.
"Skulle nog säga att det är frivilligt, men det beror väll på om man vill försöka samarbeta med någon redan från start eller om man tänker ge sig ut på egen hand. Det är sponsorerna som är viktiga att charma, inte övriga deltagare". June nickade och såg sig omkring.
"Följer du med?" frågade hon och drog lite i hans arm. Emil nickade. "Okej?" sa han och de började mingla bland övriga deltagare.

"Doe Raine" ropade någon en bit bort. Emil tittade upp och fick syn på den manliga tributen från distrikt 12. Emil höjde handen och gick mot honom.
"Blake" sa killen och skakade hans hand. "John Blake, trevligt att träffas" Emil log lätt och presenterade sig själv och June som fortfarande gick vid hans sida.
"Clarke är därborta" förklarade John och pekade en bit bort. Emil nickade.
"Du, din syster var väldigt duktig när hon var med. En av de huvudstadens populäraste älsklingar. Noterat att hon inte följt med hit. Någon speciell anledning?" Emil stelnade för ett kort ögonblick. Hans syster hade inte synts till i några evenemang det senaste året och det hade varit mycket spekulationer kring det.
"Hon kommer senare" svarade Emil kort och såg sig omkring. "Du får ursäkta, vi ska mingla vidare"

June hade fått syn på en av de yngre deltagarna lite längre bort och gick ditåt. Det var inte förrän de var alldeles intill som Emil insåg vem det var som stod bredvid. Samantha Winter.

Samantha drog handen genom de långa lockarna och suckade. Hon orkade inte gå runt och vara social, inte med de andra deltagarna. Det var sponsorerna hon ville träffa. Hon hade en fördel, men det hade också vissa andra, till exempel Doe Raine. Att vara syskon till en vinnare stod högre än att vara syskon till en som förlorade. Samantha kastade en blick på Sean, som nu faktiskt hade börjat prata. En flicka i hans egen ålder hade gått upp till honom, och han hade öppnat munnen och svarat henne. Det var kanske lättare att prata med någon som var i samma ålder. Samantha studerade flickan, det var tributen från Distrikt 3. Doe Raines kvinnliga motsvarighet.

Samantha vred på huvudet för att se sig omkring och insåg att han stod precis bredvid henne. Hon tittade på honom och undrade om hon skulle säga någonting. Hon kunde ju inte precis titta bort igen, det skulle vara pinsamt. Hon var tvungen att vara stark, om inte för sig själv så i alla fall för Julia.
”Oddsen verkar inte vara gynnsamma för våra familjer” sa hon och höjde ett ögonbryn. Det var kanske egentligen dumt sagt, men Samantha hade en känsla av att Doe Raine, precis som hon själv, inte tyckte om Spelen. Det var ju inte så svårt att gissa sig till, de enda som egentligen gillade Spelen på något plan var ju karriäristerna. Plus att det var ju faktiskt sant; med tanke på hur många namn som låg i den där skålen så hade två dragits från samma familj inom relativt kort tid, vilket var ett stort tecken på att oddsen verkligen var emot dem.

Emil skrattade till. "Nej, de är visst inte det" Han rättade till klockan på vänstra handleden och såg på henne.
Emil var inte helt säker på ifall han kunde uttrycka sitt missnöje över spelen inför henne. Men samtidigt visste han att de som förlorat sina barn i spelen ofta var väldigt upprörda över spelens existens. Det blev liksom plötsligt så mycket närmare än själv. Emil såg hur June drog med sig pojken från Distrikt 4. När de var utom hörhåll sa han:

"Jag beklagar verkligen ödet för din syster. Min syster har berättat lite om henne, och hon förtjänade det verkligen inte" Han såg sig lite omkring.
"Ingen förtjänar det här"

Samantha ryckte irriterat på huvudet när killen nämnde Julia.
"Tack. Jag vet att Julia hade velat att din syster vann om hon inte gjorde det" sa hon och tittade på honom. Hon undrade lite varför hans syster inte var med honom; hon var ju trots allt den senaste vinnaren från Distrikt 3, borde inte hon vara hans mentor? Eller det kanske var annorlunda om det var syskon man var mentor för, det kanske inte var tillåtet eftersom man inte var objektiv. Samantha undrade svagt vad systern hade berättat om Julia, något som kanske inte hade synts på TV, något Samantha aldrig skulle få reda på.

Samantha nickade.
"Verkligen, ingen förtjänar det här" mumlade hon och såg sig omkring bland de 24 ungdomarna. Om några veckor skulle en av de stå som vinnare, och Samantha var säker på att det skulle vara hon. Det var tvunget, för hennes familjs överlevnad.

Emil nickade lätt. Kanske hade tjejen samma åsikt som honom själv. Det verkade nästan som det. Skulle han försöka få fram mer under de kommande dagarna? Men vad skulle det spela för roll om de båda ändå skulle in i arenan och antingen döda eller bli dödad? De kunde inte förändra något? Eller kunde dem? Hans blick landade på June som stod och pratade med Samanthas manliga motsvarighet.

"Speciellt inte dem. Deras liv har knappt ens börjat. Hon anmälde sig frivilligt. Såg du det? För en äldre tjejs skull" sa han lågt och vinkade lite mot en kameraman som passerade dem. Han log mot kameran.