[PRS] Ruby and yehet

Rollspel mellan mig och krambjörn

Kort bakgrund:
På en forskningsanläggning i USA bedrev man under flera år ett forskningsprojekt. Men något gick väldigt fel och ett virus spreds över världen. Majoriteten blev väldigt sjuka och dog kort där efter. Men en del finns fortfarande kvar. Medan de kämpar för överlevnad är det något som inte stämmer...

Tog mig friheten att skapa en mini-Mall:


Min karaktär:

Du börjar

Annie ligger där, halvt om halvt redan död. Den nätta kroppen är alldeles likblek, sista familjemedlemmen till Elijah. Fy fan. Att leva utan fyra personer som han spenderat sitt liv med de senaste arton åren är en helt avskyvärd tanke. Med en eftersläntad suck ställer han sig upp från pallen, benen och armarna är alldeles slöa och det verkar som att han knappt ska kunna ta ett steg.. men det gör han. Och ett till, ett till. Stegen blir ännu snabbare. Elijah har inte varit ute ut huset på väldigt länge, pågrund av skräcken för det smittsamma viruset. Men nu? Vem bryr sig om han blir smittad eller inte, med sin lillasyster död, storebror borta, och föräldrarna begravda finns det inget han kan göra. Inget att riktigt leva för. Visserligen älskar han sina vänner.. men alla har varit skräckslagna de senaste månaderna, och hållit sig borta från mänsklig kontakt. Elijahs smala, välformade ben rör sig snabbt över gräsplatten, in i skogen. Även om han inte tränat på länge håller konditionen långt.

Robin lyfte upp kroppen och bar undan den från vägen. Han placerade den i en buske och suckade. De hade mist ytterligare en. Om de alla var infekterade? Det visste de inte, men det verkade inte påverkas av om man hade rört vid de som var eller inte. En del bara föll ihop, andra verkade det ta ett par dagar för. Ingen visste varför. Men vad han visste var att det var bäst att hålla ihop så många som de gick. För ju fler de var, desto starkade var de.

"Robin" sa en man bakom honom. Han vände sig om. Det var Jonathan, en man han hade hittat i den gamla skolan i sin hemstad. Lång och ranglig man som saknade ett par tänder i munnen. "De har hittat ett ställe vi kan stanna på över natten" sa han och Robin nickade. "Perfekt. Vi behöver vatten. Kom så hämtar vi hinkar och några fler så kan vi samla. Hur går det med Annie?"
Jonathan log brett så att hålen syntes tydligt. "Bara bra. Än så länge verkar bebis ligga stilla därinne"

Under kvällskvisten har han förlorat henne, lillasystern Annie är död, endast tolv år gammal. Helt jävla sjukt, att en sjukdom tagit död på ett sånt älskvärt barn. Nej, ingenting är rättvist i landsbyggnaden, framförallt inte när de i huvudstaden verkar ha isolerat sig, och tvingar bott varenda människa som vill söka skydd. Det var det som hade smittat Annie, när de var påväg till det enda skyddet i landet blev hon smittad. Botningsmedel verkar ingen ha hittat. Hur många kam ha dött nu? Många miljoner, det är åtminstone helt säkert. Elijah drar åt sig en kvist där de går, ryggsäckar fyllda till brädden över ryggarna.
"Du kan inte ge upp förrän du fått tag på din storebror, inte sant?" Påpekar Adam och slänger en arm om sin väns axlar, vill trösta men också rycka upp honom. Om man låter sig endast se det negativa i såna här stunder, kan man lika gärna bara dö på direkten. " Det är inte långt kvar nu, men jag hörde att det ska vara ett fint ställe, med mycket folk. Kanske din bror är där någonstans?"

Robin såg sig omkring. Han tyckte sig höra ljudet av ett vattenfall. Gruppen människor han hade fått med sig småpratade lågt.
"Sshh" sa han och det blev knäpptyst. "Hör ni?" frågade han och de andra lyssnade.
"Det låter som ett vattenfall" viskade Astrid och började följa ljudet. Astrid var en bra spårare, det visste Robin, så han lät henne ta tätten medan de övriga följde efter. Ett vattenfall skulle betyda rent vatten, något det var svårt att få tag på i den här delen av landet.

De kom fram till vattenfallet. Några visslade av förundran.
"Samla på er så mycket som möjligt" sa Robin och började fylla en av sina dunkar med vatten. "Det är rent. Vi kan återkomma i morgon med resterande dunkar"

När dunkarna var fyllda begav de sig tillbaka mot lägret. Vilket visade sig vara en gammal kyrka.

"Om han var där skulle det vara ett mirakel," påpekar Elijah med blicken nerborrad i marken. Nej det leder ingenstans att deppa, han måste ta sig i kragen och försöka fortsätta. De kan inte tillåta hela mänskligheten att dö ut, vilket den mycket väl kan göra om det fortsätter åt det här hållet. Jävligt bittert att tänka på det så. "Han ligger nog död i ett dike någonstans." Adam sneglar mot sin vän, osäker på vad han ska säga. Kanske Elijah borde hålla käften, vem skulle vilja lyssna på all deprimerande struntprat? Inte Adam iallafall, han är alldeles för skör och osäker för det. Elijah måste påminna sig om det flera gånger, men han vill ha någon att prata med, berätta allting för. Alla tankar, känslor, även om det är svårt att sätta ord på dem.
"Säg inte så, det finns fortfarande lite hopp kvar, eller hur?" frågar den äldre killen med en nervös blick. Visserligen ser han väldigt självsäker och stark ut, men inombords är han precis lika mycket hundvalp som Elijahs söta utseende.
"Du har rätt, det finns hopp kvar." påpekar han med en liten nick, ja nu får han ta sig i kragen och rycka upp sig. Inte för sin egna skull, utan alla andras. Adams blick skiner upp, medan ögonen glider över platsen, en gammal, övergiven kyrka. Antagligen har munkar bott där, väldigt fascinerande.
"Robin!" utbrister nittonåringen glatt och skuttar fram till sin gamla skolkamrat. Jaha ja.