PRS Emma07 & Aphrodite

Här är tråden Emma07

Mallar:
Aphrodites mall:


Emma07:s mall

Namn: James Hale
Ålder: Ser ut att vara runt 20-25.
Kön: Man
Ras: Varulv.
Utseende:
I människoform har han ganska bruna ögon. Han kan lätt ändra bara enstaka saker till sin andra form - såsom bara ändra ögonfärgen, klor, tänder eller så.
Hans andra form:


Den form som vanliga varulvar antar, det är ytterst ovanligt att de även kan bli fullt ut vargar. Fullmånen påverkar dem starkt och ovana varulvar kan lätt inte hindra att de förvandlas och löper amok, men James har varit detta i många år och är snarare den som lär andra kontroll. Själv har han inga problem att behålla kontrollen.
Hans tredje form:

Ytterst ovanligt att varulvar kan anta denna formen. Han är då större än en vanlig varg och har även röda ögon.
Personlighet: James blev biten som 15 år och intagen i en flock. I vanliga fall måste man döda sin alfa för att själv bli alfa, men James gjorde inte det utan var en så kallad sann alfa - vilket är extremt ovanligt. Han blev alltså alfa utan att ha besegrat sin utan på grund av sin personlighet i princip. Numera är han alfa för flocken här, och har varit det i några år nu. Han kan kanske uppfattas som något hånfull och kort, men lär man känna honom inser man hur mycket han egentligen bryr sig. Han skulle utan vidare lätt offra sig för sin flock, han bryr sig långt mer om flocken och individerna i den än sig själv. Vanliga varulvar har gula ögon då dem är förvandlade men han har röda eftersom han är alfa. Mer rolla fram!

Jag tar mig friheten att börja

----

Glaset mötte de rödmålade läpparna flera gånger under loppet av kort tid. Det ljusa innehållet i whiskeyglaset försvann mer och mer. När det bara var några klunkar kvar sattes glaset ner på bordet av den ljusa handen med svartmålade naglar. Den tillhörde kvinnan som satt i båset på baren. Kvinnan hade långt, svart hår med lila slingor som var flätat och hängde längst med hennes rygg och slutade vid ländryggen. Hennes guldiga ögon rörde sig för att hon skulle få en så stor uppfattningen om rummet som möjligt. De guldiga ögonen bekräftade hennes status som magiker. Eftersom magiker hade demonblod i sig, så fanns det alltid ett kroppsligt märke som visade att de var just av demonblod. Vissa hade vingar, andra annorlunda färg på sin hud. Men Lorelai, som magikern hette, hade blivit välsignad med enbart guldfärgade ögon. Dessa kroppsliga märkerna kunde människor inte se, men de var däremot synliga för andra raser, som vampyrer, varulvar och demoner.

De guldiga ögonen stannade upp vid dörren av baren, som öppnades. In steg en ung människoman. Lorelai följde honom med blicken och lyfte upp glaset mot sina läppar igen. Hon drack ur innehållet och satte ner det nu tomma glaset på bordet. Hon skakade på huvudet och reste sig upp. Hon drog på sig sin ljusa kappa över den gröna klänningen hon bar och hon rörde sig bort mot ytterdörren. Hennes klackar lät för varje steg och hon klev självsäkert ut genom dörren och upp för trapporna till huvudgatan i staden hon bodde i.

Staden hette Eastville och var ganska stor. Däremot var Eastville omedvetet uppdelat i två områden; området för varulvar och området för magikerfalangen. Varulvarna och magikerna hade länge varit uppdelade, för de kom inte överens. Deras två kulturer var för olika för att kunna gå ihop. Magikerna var väldigt spirituella och använde sig av magi för att ta sig igenom vardagen, medan varulvar gjorde annat. För att vara helt ärlig så hade Lorelai ingen koll på varulvskulturen, hon visste bara om vilka områden hon skulle vara försiktig i. Inte för att det skulle göra någonting om hon blev attackerad, hon var ganska säker på att hon skulle kunna ta hand om en varulv. Men sen var hon ju känd för att vara självsäker, också. Hon var ju trots allt ledare för magikerfalangen, och då var ett självsäkert yttre ett måste.

Klackarna fortsatte att göra ljud ifrån sig när Lorelai gick ner för gatan. Plötsligt såg hon en figur komma springande mot henne. Hon gjorde sig beredd för allt som kunde hända, när hon kände igen mannen när han kom närmare. Det var Eric, en av hennes vänner. Han flåsade när han stannade framför henne. Hans panna var blank av svett och det blonda håret var rufsigt av vindmotståndet.
”Moira, hon är….” han hostade till, men behövde inte säga mer. Lorelai gjorde en rörelse med handen och de båda försvann i ett guldfärgat rökmoln. Sagda rökmoln dök sedan upp framför ett hus och de båda stod nu framför det när röken försvann lika fort som den hade uppkommit.

Lorelai sprang genom grinden och upp för trappan till huset. Hon slängde upp dörren och sprang upp för trappan till andra våningen. Hon öppnade en av dörrarna, och i sovrummet som fanns bakom låg en kvinna i en säng. Kvinnan halvsov, och hennes blonda hår låg utspritt över kuddarna bakom hennes nacke. Lorelai satte sig ner på knä på golvet bredvid sängen och fattade kvinnans hand.
”Moira, lyssna på mig. Lämna oss inte, vi ska lösa det här” sa hon till sin syster. Eller, syster var hon ju egentligen inte, i alla fall inte biologiskt. Lorelai pressade sina läppar mot den kalla handen och mumlade någonting på ett annat språk. Slingor av guldig sand frammanades, och slingrade sig runt Moiras kropp, och lyfte upp den ett par decimeter ovanför madrassen. Slingorna rörde sig runt henne hela tiden, och Lorelai släppte hennes hand.

Lorelai gick ut genom rummet, och sparkade på en stol på vägen. Hon svor och gick in i köket. Hon tog tag i en kopp som stod på köksbordet och slungade den genom rummet. Den vita koppen krossades mot väggen, och ljudet fick henne att vakna till. Hon satte sig ner på köksbordet och skrev ett brev:

Vi har fått samma problem som ni, vi behöver samarbeta. Möt mig vid sjön i skogen klockan 20.
Lorelai Nightlock

Hon stoppade ner det i ett kuvert, och skickade iväg det i ett guldigt rökmoln. Nu var det bara att hoppas att varulvsalfan var villig att samarbeta. Lorelais gräns hade nåtts, och hon var inte glad.

(shit varnar direkt om att jag inte kommer kunna skriva riktigt så långt xD är iväg just nu så mitt blev kort)

James sträckte på stegen ännu lite till. Springandet var ingen direkt utmaning tack vare hans förmågor men det var en möjlighet till att få rensa tankarna lite. Han var långt mer uthållig, starkare, snabbare och smidigare än någon vanlig människa, så springandet här gjorde honom knappt ens andfådd. Han slog av på stegen då han kom fram till huset, stannade till då doften slog emot hans näsborrar. Helvete. Den där lukten hade blivit alltför välbekant det senaste - en doft av wolfsbane och sjukdom. Varulvar var tämligen svåra att ta kål på, men det säkraste kortet var en bra variant av wolfsbane. Enda sättet att hela var att bränna bort det, och såret sedan var inga problem då de hade en helande förmåga. En skicklig varulv kunde också hela en annan.

En timme senare satt han med det där främmande brevet framför sig. Vem var hon? Hur kunde hon ha samma problem? Uppenbarligen var den som förgiftade hans betas någon som ville åt honom men inte direkt döda honom, då de ju inte gått på honom direkt utan hans flock. Vilket gjorde honom långt mer förbannad, han brydde sig långt mer om dem än sig själv.

(Lugnt, oftast bara de första inläggen som blir så långa, men jag kan anpassa mig )

Lorelai lutade sig bakåt i köksstolen en stund innan hon reste sig. Hon gjorde en kopp te och gick upp för trappan igen. Hon ställde upp stolen som hon hade sparkat ner och drog fram den till sängkanten. Hon satte sig på den och de guldiga ögonen betraktade Moira som svävade ovanför sängen. Hennes blonda hår hängde rakt ner och hennes armar låg utmed kroppen. Hennes hud var ljust blå, men hon hade långärmat på sig så det såg man bara på hennes händer och ansikte.

Lorelai och Moira kallade varandra systrar, även om de inte hade något blodsband över huvud taget. Både Lorelai och Moira hade säkerligen halvsyskon någonstans i världen, precis som alla magiker. Demoner var kända för att förföra människor, och barnet som blev en produkt av dem blev i 99% av fallen magiker. Demoner höll sig nästan aldrig till samma människa, vilket resulterade i eventuella halvsyskon. Lorelai och Moira hade hållit ihop längre än Lorelai kunde minnas, och var hennes närmaste vän.

Lorelai slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Hon mumlade någonting på ett annat språk och försökte försvinna in i sig själv. Magiker använde sig ofta av meditation för att lugna ner sig. Efter en stund slog hon upp ögonen och reste sig. Hon lutade sig framåt och placerade sina läppar på Moiras panna. Hon vände på klacken och gick ner för trappan och genom ytterdörren. Eric stod kvar där ute, och Lorelai nickade mot huset.
”Ingen går in” sa hon bara och gick förbi honom. Hon rörde sig bort mot skogen, med klackarnas ekande efter sig. Vid skogens kant tog hon av sig skorna och plockade upp dem med handen. Det var lättare att röra sig i skogen barfota än med klackar. Hon rörde sig genom den tysta, mörka skogen tills hon kom fram till en öppning. Där var det ljusare, för månens ljus reflekterades på sjön som stilla låg där. Lorelai gick fram till vattnet och kände dess svala temperatur mot hennes bara hud. Hon slöt ögonen igen och lyssnade efter ljudet av att någon var i närheten.

(Brukar bli så Är i stallet så försöker men kan inte skriva så långt nu)


James var framåt åtta påväg ut i skogen, glad för att hon åtminstone valt en plats han kände sig så trygg på som i skogen. Han rörde sig tyst ditåt, efter alla år hade han lärt sig hur man gick totalt knäpptyst i skogen och sen hade han väl en extra fallenhet för det dessutom. Han kom ut i gläntan vid sjön och blicken fastnade vid tjejen där. Det var en lugn kväll, månen lyste stor över dem. Det var inte fullmåne förräns nästa dag men den påverkade dem redan lätt, nästa dag skulle han få stanna kvar i huset för att kunna hjälpa de andra ha kvar kontrollen.

(Du kan ju vänta annars så slipper du stressa )

Lorelai stod med vattnet runt fötterna en stund. Hon lyssnade till vinden, till djuren, till gräset. Hon kände jorden under hennes fötter och livet som det hade gett. Som magiker var hon väldigt spirituell, allt liv är heligt och går i cirklar. Hon öppnade de guldiga ögonen och log. Hon hörde inte honom komma, men kände hans närvaro. Han var ju trots allt en varulv, så han hade väl lärt sig att röra sig tyst. Hon vände sig om, fortfarande med fötterna i vattnet. Hon såg mannen stå där, med sitt svarta hår. Han var lika tyst som hon själv. Lorelai hade inte sett honom tidigare, men med tanke på att varulvarna och magikerna höll sig undan från varandra så var det inte så konstigt. Lorelai öppnade munnen för att bryta tystnaden.
”Problemet som ni har fått sprider sig. Inte enbart hos er egna, det påverkar oss nu också, och vi är säkerligen inte de sista” sa hon och tog två steg framåt. Hennes nu blöta fötter rörde vid det mörka gräset, och hon stannade en bit från mannen.
”Jag är Lorelai, hövding över magikerfalangen” sa hon och nickade mot honom. De stod för långt från varandra för att kunna ta i hand. Hennes ögon betraktade honom, och hon hoppades att hennes val att be om samarbete skulle avlöna sig. Lorelai litade inte på varulvar, och de litade antaligen inte på henne. Men just nu befann sig båda i en situation där ett samarbete tyvärr var nödvändigt. Hur mycket Lorelai än inte ville samarbeta så visste hon någonstans att hon var tvungen, det här var en kamp ingen kunde föra ensam.

(haha nej är för taggad på rollet xD)


James betraktade tyst figuren, förstod både på lukten och hennes ögon vad hon var för något. Själv kunde man inte på honom förstå vad han var om han inte visade sin andra ögonfärg eller form eller om man hade extra doftsinne. Han granskade henne uppifrån och ned.
"Vad har ni för problem?", frågade han kort, visste inte ifall de hade samma riktigt och han tvivlade på att wolfsbane var farligt för dem.
"James. Alfan för flocken här", presenterade han sig.

(lol xD)

Lorelai gestikulerade med händerna mot sin hals.
”Gift. Någon förgiftar oss, och vi är medvetna om att ni har samma problem. Det är med stor sannolikhet samma person eller personer som gör det på båda sidor” sa hon och lade bak flätan som hade fallit fram över hennes axel. Lorelai betraktade mannens, som tydligen hette James, aura. Den var vinröd, med svarta partier. Antagligen för att det snart var fullmåne. Hennes blick återvände till James.
”En av mina egna är i fara, och jag vet inte hur många du har på din sida som är i samma situation. Jag kan hjälpa dem att hålla ut längre, fram till dess att vi hittar en lösning” sa hon och hoppades att han skulle nappa på erbjudandet. Var han smart så tackade han ja, och med tanke på att han var alfahanen för gruppen så borde han vara smart. Eller var det enbart styrka som avgjorde en sådan sak? Lorelai visste inte, men hon hoppades ändå att han skulle tänka till.
”Ett samarbete är oundvikligt, om vi ska rädda våra egna” sa hon och mötte hans ögon.

James granskade henne och lyssnade.
"Liknande oss då. Dem förgiftar oss, men vi har inte sån tid på oss som ni. Vi har ungefär två timmar på oss ifrån förgiftningen att bränna ut det innan det nått för långt", sade han, det gick inte längre att bränna ut det senare. Åtminstone inte med den sorten som de använt. Han granskade henne, litade inte på hennes sort men han gjorde allt för sin flock.
"Vad har ni för hake? Jag kan eran sort och ni har alltid någon slags hake", sade han envist.
"Jag har inte bara ansvaret för min flock, de är alla som mina barn och du får förstå att jag inte gör något som riskerar deras liv ytterligare", sade han, sitt eget brydde han sig egentligen inte om i jämförelse med deras.