PRS yehet/Aphrodite

Är är tråden krambjörn, vilket språk vill du köra på?

Mallar:

Lorelai satt på sin säng och tittade på den digatala klockan som stod på hennes nattduksbord. Siffrorna ändrades och klockan slog nu 09.00. Hennes amberfärgade ögon flyttades till datumet som stod strax efter klockans siffror. Det var idag två veckor kvar till skolstart – vilket gjorde att det numera var godkänt för Lorelai att tala om sin skola, Hogwarts. Lorelais föräldrar var mugglare, och de hade hamnat i någon form av chock när de fick reda på att deras äldsta dotter var en häxa. Mamman hade återhämtat sig och accepterat situationen, men hennes pappa hade inte gjort det, trots att det nu var 6 år sedan. Han hade direkt satt upp regler; Lorelai fick inte lov att tala om sin skola, nödvändiga inköp eller sina krafter förrän två veckor innan skolstart, och alla hennes skoltillbehör var inlåsta i förrådet under sommarloven. Hon behövde även betala sina skolsaker själv, vilket gjorde att hon alltid jobbade hårt under somrarna för att få ihop pengar. Hennes mamma var schysst nog att sticka till henne lite pengar ibland, men det mesta hade hon tjänat ihop själv.

Lorelai satte de bara fötterna på trägolvet och gick ut i korridoren. Hon gick bort till badrummet och gjorde sig iordning. Hon satte upp det långa, blonda håret i en hög hästsvans och drog på sig ett par jeans och en topp. Hon kunde inte längta mer efter att ha på sig trollkarlskläder igen. Hon kastade en blick i spegeln innan hon vände om och gick ut ur badrummet. Hon gick ner för trappan och ut i vardagsrummet, där hennes föräldrar satt och drack kaffe. Hennes mamma tittade upp och log.
”Jag tänkte åka iväg och köpa saker inför skolan” sa hon och hennes mamma nickade.
”Lycka till” sa hon med ett leende och Lorelais pappa tittade upp. Lorelai slog ner blicken i golvet och vände om. Hon gick ut genom dörren och började gå bort mot tunnelbanan.

Hon småsprang upp för rulltrapporna, och hon var äntligen ute på gatan. Hon gick bort mot puben som hon visste hade den hemliga gången till Diagongränden. Hon hälsade på Tom, som stod bakom baren och torkade glas. Hon gick ut genom bakdörren och stod framför en stor tegelmur. Hon tryckte på de tegelstenar som behövdes, och äntligen öppnades porten till trollkarlsvärlden. Lorelai log för sig själv när hon knöt handen runt sin väska och steg in i världen som hon älskade något oerhört.

Saknaden för skolan har ökat drastiskt de senaste veckorna. Säkerligen har sommarlovet flyt på med glass, bad och solbränna, men Larissa har inte fått träffa sina vänner en endaste gång under lovet. Weasley familjen har åkt till Rumänien för att hälsa på deras äldsta son Charlie. Och den sextonåriga Hufflepuffeleven ångrar sitt val att stanna hemma något otroligt mycket nu i efterhand. Nåja, man får helt enkelt lära sig efter sina misstag. Med solglasögonen uppe på näsryggen och klubban i mun, sätter hon sig upp i gräset medan vinden fläktar. En riktig härligt sommar har det varit, även om det inte funnits något värst mycket att sysselsätta sig med.

De solbrända benen rör sig mot villan strax intill stranden med sandalerna i handen. Kanske det är dags att göra iordning alla skolböcker i tid. På så sätt behöver hon inte stressa upp modern, som alltid är lite för omtänksam.
"Mamma! Vad säger du om att fixa skolböcker? Justin behöver definitivt en ny skoluniform." lillebrodern kikar ut genom springan till hans dörr med höjda ögonbryn. Jo, det är inte bara att fjortonåringen växer som sjutton på längden, utan på något sätt lyckas han slita sönder alla sina. Underligt.
"Är du inte avundsjuk Isa? Att jag blivit så lång och du forfarande ser ut att vara fem?" retas Justin som skuttar in i köket för att försöka få tag på en nybakad muffin. I farten får han ett hårt slag i bakhuvudet av sin syster. Förväntat.
"Hmh, jag har iallafall en hjärna. Vilket vissa andra i den här familjen inte verkar ha."

Föräldrarna som är alldeles för utmattade bestämmer sig för att låta de två ungdomarna gå och strosa runt själva. Vilket Larissa blir ytterst glad över, då kan hon smuggla med sig lite godis utan moderns eller faderns vetande.

Lorelai njöt av alla människor som gick förbi henne i Diagongränden; människor som var som hon. Här behövde hon inte vara rädd för att få en arg kommentar eller en örfil för att ha råkat nämna ordet magi. Hon kunde inte längta mer till sin 17-årsdag, när hon äntligen skulle bli myndig enligt trollkarlsvärlden. Det första hon skulle göra var att flytta hemifrån. Hennes stora dröm var att bli Auror, och hon kämpade hårt med betygen för att kunna genomföra den drömmen.

Hennes amberfärgade ögon föll på skylten till butiken hon köpte de flesta av sina saker på; second-hand butiken i Diagongränden. Den hade alltid haft det som hon behövde, till mycket billigare pris än samma saker i nytt skick. Tyvärr hade hon inte kunnat göra det helt friktionsfritt, eftersom det fanns några elever på Hogwarts som tyckte om att göra narr av henne för två saker; framförallt att hon var mugglarfödd men också för att hon inte hade råd med att köpa saker nytt, att hon alltid hade skamfilade böcker. Inte för att hon brydde sig, men det var inte det lättaste ändå.

Lorelai klev in i butiken och tittade på listan i handen. Som tur var behövde hon inte så många nya böcker i år, så hon behövde inte lägga alla sina pengar på skolsaker. Hon tog ner de böcker som hon behövdes och köpte en ny slips i Ravenclaws färger. Hon betalade och stoppade ner allt i en påse. Hon klev ut genom dörren igen och möttes av en kille som gick i hennes klass, men hans elevhem var Gryffindor. Han hette Tyler, och hade ett flin i ansiktet.
”Det måste vara jobbigt att vara fattig, att de ens tar in fattiglappar på Hogwarts är ett under” sa han och Lorelai himlade med ögonen.
”Det är ett under att de tar in puckon också” sa hon och mötte hans blick innan hon trängde sig förbi honom innan han hann fatta vad hon hade sagt.

Plötsligt kände hon hur påsen hon hade i handen rycktes loss från henne och svävade över huvudet på henne. Hon vände sig om och såg på Tyler, som skrattade med trollstaven riktad mot henne.
”Ingen kallar mig pucko” sa han och snärtade till med trollstaven; slipsen och böckerna föll ur påsen över henne. Han skrattade och försvann. Lorelai suckade och satte sig ner på huk för att samla ihop sakerna som nu låg på kullerstenen.

"Varför måste du vara så oerhört långsam för!" stönar Larissa irriterat och griper tag om sin lillebrors arm. Med all sin kraft försöker hon dra med spinkiga fjortonåringen till näsa butik, men förgäves. Även om Justin må se väldigt lång och tanig ut, är han faktiskt lång och väldigt stark. All dess mängd Quidditch träning, hon kan inte hindra sig själv från att bli avundsjuk över detta faktum.

Efter en stund med många ja och men's får den sextonåriga hufflepuffeleven tillslut med sin bror, bort från affären som är alldeles proppfull med de nyaste, och snabbaste kvastarna. Såklart vill en viss Justin få sina händer på dessa kvastar, men det kommer aldrig att hända. Särskilt inte med föräldrarnas ständigt vaktande ögon. Nej, en Nimbus, - någonting,- har de inte råd med. Larissa tar aldrig sin tid till att försöka lära sig de olika namnen.
"Vet du vart bilarna kör fortast?" frågar Justin och kikar över folkmassans huvudet.
"Men herregud Justin, sluta upp med dina dumma ordvitsar nu på direkten. Hur har du ens några vänner?" frågar Larissa utmattat, en grimas trädd över ansiktet.
"Gaza." förklarar lillebrodern nonchalant, åt en syster som inte lyssnar överhuvudtaget. Nej, hennes ögon är fäst på en bekant skepnad lite längre bort framför en liten second-hand butik. Benen rör sig mot gestalten utan hjärnans godkännande.

Larissa hukar sig ner mot marken för att hjälpa till med att plocka ihop böckerna som ligger utspridda på den smutsiga vägen. Den där Tyler, alltid lika avskyvärd. Spelar inte direkt vem han spelar spratt på, han har alltid fel i vilket fall som helst.

Lorelai blev förundrad hur långt böckerna hade spridit sig med tanke på att de hade fallit rakt ner. Hon försökte fokusera på det istället för idioten Tyler, som hon tyvärr inte hade fått tag på. Hon hade gärna gett igen, men det fick bli en annan gång. Hon hade en känsla av att det skulle komma tillfällen att göra det när skolan väl började. Hon tittade upp snabbt och henens amberfärgade blick fastnade i fönstret på butiken på andra sidan gatan; där stod kvastar snyggt uppradade. Lorelai hade alltid drömt om att traska in i butiken och köpa sin egen kvast, men hon hade fått lägga sina pengar på annat, tyvärr.

Hon återvände till att plocka upp sina böcker när hon såg en hand sträcka sig och plocka upp den sista boken. Lorelai tittade förvånat upp och mötte ett par mörkbruna ögon som hon kände igen mycket väl. Plötsligt kom minnen tillbaka till henne, minnen hon inte hade funderat över på flera år. Ögonen tillhörde Larissa Santos, en Hufflepuffelev som Lorelai hade varit vän med innan hon ens visste att Trollkarlsvärlden existerade. De hade umgåtts mycket med varandras familjer, men dagen då Lorelai hade fyllt elva år så hade de plötsligt slutat; Lorelai misstänkte att hennes pappa hade ett finger med i det spelet, speciellt eftersom Lorelai sedan hade upptäckt att Larissa själv var en häxa när hon satte sin fot på Hogwarts.

Lorelai harklade sig, och reste sig samtidigt som hon tog boken från Larissa.
”Tack” sa hon och stoppade ner boken i väskan. Det var inte ofta Lorelai såg Larissa i skolan, Hufflepuff och Ravenclaw hade inte haft jättemycket lektioner tillsammans och det verkade som om de hade valt olika ämnen att läsa. Tanken att de kunde råka på varandra utanför skolan hade varit helt otänkbart i Lorelais huvud, framförallt eftersom de bokstavligt talat bodde i två olika världar. Lorelai mötte Larissas ögon igen.
”Är allt bra med dig?” frågade hon och ville nästan slå till sig själv. Hur stel var inte den frågan, på en skala?

Frågan kan man minst sagt säga förvånar Larissa, såpass att ögonbrynen åker upp i pannan.
"För all del." Säger hon aningen roat av täckningen innan hon tycker på axlarna. Jadu, hur mår hon? Sextonåringen hade kommit hit endast i avsikt att rätta till Tylers dumma och elaka vanor, inte för att påbörja en konversation.

Dock uppskattar hon frågan, även om det är stel och sammanknipen, att tala sanning är nog ingenting Lorelai, den gamla barndomsvännen från ravenclaw, vill att hon ska göra.
"Jodå, allt är fint fint." Svarar Larissa och låter blicken leta sig efter Justin, som gått tillbaka till kvastbutiken när han inte har en irriterande storasyster efter sig. "Åh herregud, bortsett från att Justin är en lika stor knäppskalle som innan, " lägger hon till och skakar på huvudet.

Blicken glider tillbaka mot vännen hon inte hört någonting av, föräldrarna hade från ingenstans klippt bandet mellan familjerna. Och som den dumma flicka Larissa är hade hon inte frågat om anledningen
"Hur är det med dig då?"

Lorelai log och tittade bort mot Justin, Larissas bror. Han hade varit 9 när bandet mellan de båda familjerna bröts, och Lorelai hade knappt sett honom sedan dess. Enda gången hon såg honom var de gånger Ravenclaw spelade Quidditch mot Hufflepuff (gissar att han också går där?), eftersom han var med i Hufflepuffs Quidditchlag. Han var en skicklig Quidditchspelare, men det var Lorelai också. Hon hade förvånats över trollkarlssporten, men hade kastat sig in i det direkt och funnit något som hon älskade nästan mer än trollkarlsvärlden.

Lorelais fråga studsade tillbaka, och hon funderade i två sekunder. Det var ju egentligen en artighetsfråga, som det alltid fanns ett standardsvar till. Ja, jag mår bra, skulle man säga och så var det med det. Så frågan var nästan alltid onödig att ställa från början.
”Jo det är bra, det ska bli kul att skolan börjar snart igen” sa hon med ett leende. Typiskt Ravenclaw-svar, tänkte hon och tog ett hårdare grepp om sin väska. Blicken fördes över till Justin igen, som hade gått in i kvastbutiken som hon trånade efter något otroligt. Hon hade ju pengar till en av kvastarna, men då skulle hon inte ha råd med några skolprylar till året därpå.

Hon slängde bak flätan på ryggen och la upp väskan på axeln. Nu började det bli lite stelt igen, så Lorelai nickade inåt, mot Diagongränden.
”Jag ska hitåt” sa hon och log, ”tack för hjälpen igen”, la hon till och gestikulerade mot väskan på axeln.