prs yehet & kkaebsong

kkaebsong här finner du tråden, let the adventure begin.

Mall:
Namn:
Ålder:
Elevhem:
Blodstatus:
Utseende:
Familj:
Bakgrund:
Personlighet:
Övrigt:

Min mall:

Här kommer då min min mall. :p

Den senaste månaden har Joshua räknat ner till dagen det är dags att lämna den krävande älskade modern. Han har både sett fram emot det, men har även lidit av en gnagande känsla i magen som inte verkar vilja försvinna. Stannat uppe under långa nätter, stirrat ut genom fönstret med en trött, grå fluffig katt liggandes över magen.

Men nu är han framme, och möts av bekanta ansikten som får de oroliga tankarna att försvinna för en kort stund. Joshua lutar kinden mot handflatan låter blicken glida över första årseleverna som kommer gående in i den stora salen. Tänka sig att han varit så där liten, helt imponerad av omgivningen, livrädd för alla nya människor. Det var ett långt tag sedan.
"Gryffindor!" hör han hatten brista ut i hög ton, bordet börjar genast att applådera åt sin nya första årselev. Pojken har ett brett leende över sitt ansikte, nöjd med sitt elevhem medan han hoppar ner från den korta trappan fram mot bordet. Så fortsätter kvällen, applåder och nya elever som Joshua kommer behöva hjälpa på ett eller ett annat sätt. Nya första års mobbare, sitter lite här och var i de olika borden. Grupper som bildas med mål att trycka ner.

När Joshua sagt sina välkomnanden och svarat på ett par frågor med de andra äldre, låter han sin blick glida till Slytherin bordet. Hans största problem är väl dem, precis som alla andra år. Ögonen fastnar i ögonkontakt med Zhiao, den långa, sjunde årseleven som Joshua blivit livrädd för sitt första år. Blicken granskar de skarpa ansiktsdragen, tycker att det är synd att en så snygg kille är så olidligt elak. Från vad han sett, påminner han sig själv om, han kanske är en ängel mot sina vänner. Joshua sliter loss blicken och ser på sina alltid lika glada vänner, positivt sett så har han flera vänliga kamrater runt omkring sig.
"Undrar hur gammal han är så här dags, han var över hundra för länge sen." viskar Lee till tvillingarna när Dumbledore kliver upp.
"Har för mig att han är hundrafemtio någonting," svarar Fred som sträcker på sig över Georges huvud för att kunna se. "Gud, samma gama rappakalja." Dumbledore går igenom den långa listan av regler för de nya eleverna, vilket kan bli rätt tröttsamt när de hört dem mer än ett par gånger.
"Ni får ju aldrig in det Fred," påpekar Joshua, syftandes på tvillingarnas eviga humor som inte har några gränser eller regler. Konversationen forsätter, tills han slutligen säger något som fångar allas uppmärksamhet.
"Det här året kommer vi att ha gäster på Hogwarts." påbörjar han.

Tal av olika slag hade aldrig intresserat Xie Zihao speciellt mycket. För att vara helt ärlig var han inte speciellt angelägen att lyssna på andra människor överhuvudtaget, då han sällan brydde sig speciellt mycket. Kanske var det för att han helt enkelt var en dålig person eller möjligen berodde det eventuellt på hans komplett odugliga koncentrations förmåga. Att sitta och lyssna på Dumbledores gränslösa pladder var i alla fall någonting han helt enkelt inte hade uppmärksamhet nog till att göra. Istället lade han armarna i kors och började gnaga på insidan av sin kind - en ytterst dålig vana. Hade han haft bättre självkontroll var chansen stor att han kunnat förhindra beteendet i fråga, men Heter man Zihao är det inte mycket av ett alternativ. Det var först när Dumbledore nämnde någonting om gäster som han kvicknade till och lyfte blicken.

”I år kommer Hogwarts att hålla i Turneringen i Magisk Trekamp”, fortsatte rektorn och ett sorl spred sig genast eleverna sinsemellan. Vid Slytherins bord var reaktionen mer än överdriven. Flera elever lutade sig över bordet för att prata med kompisar flera platser bort medan andra upphetsat pratade med sina bordsgrannar. Men kaoset var kortlivat, då alla genast tystnade när Dumbledore höjde en hand framför sig.

”Det betyder alltså att Hogwarts kommer att bli hem till ytterligare två skolor; Durmstrang uppifrån norr och Beauxbatons från Frankrike.”

Återigen bröt alla elever ut i prat. Nåja, nästan alla åtminstone. Zihao hade tappat koncentrationen redan efter rektorns första ord. Som om han brydde sig om någon fånig tävling eller ännu mindre om att de skulle få gäster från utlandet. Han blickade uttråkat ut över de andra elevhemmens bord och drog lite på munnen, vilket på något sätt fick honom att se ännu mer elak ut. Joshua Lewis, mugglarfödd, skör, patetisk. Weasley tvillingarna, irriterande blodsförrädare. Om det var någonting han verkligen hade en talang för så var det att terrorisera Joshua.

”Vad glor du på?” frågade Andrew Welch, en annan sjunde års elev från Slytherin som Zihao åtminstone på gränsen till tålde.
”Får jag inte titta på vad jag vill?” kontrade Zihao och höjde på ett ögonbryn. ”Är du lite avundsjuk kanske?”
Andrews ögon smalnade och han knep ihop munnen. ”Nej, jag var bara nyfiken”, muttrade han surt.
”Tja, om det nu är så viktigt för dig så kollade jag bara på mesen därborta, planerar nästa anfall du vet.”

Återigen lät han de nästintill svarta ögonen fastna på Joshua, totalt ovetande om rektorn hade börjat tala igen eller ej. Det var någonting med personen han förtryckte som fick honom att börja undra - undra varför han egentligen höll på på det sätt han gjorde. Så hade det å andra sidan allting varit. Han hade alltid ifrågasatt sig själv, även om det inte var till någon nytta i slutändan.

Hungrig och trött lutar Joshua sitt huvud mot Liljahs axel, med slutna ögon gäspar han tyst. Det verkar ta längre tid för maten att dyka upp än vanligt, magen knyter sig i väntan på föda, inte fått något i sig sen imorse. Joshuas aptit går i vågor, i vissa fall gnyr magen för mat och han kan proppa i sig i princip allt, medan han ibland lyckas hålla mat ifrån sig en hel vecka. Kompletteringar. Liljah är van att ha sin väns kind mot sin axel, det är lite som en vana, att Joshua lutar sig mot bästa närmaste kandidat. Som en liten hundvalp, kräver uppmärksamhet då och då. De andra i umgänget viskar med varandra, men allt låter så främmande, han kan inte riktigt urskilja vem som säger vad. Vad som pågår längre fram. Det är inte förrän dörrarna öppnas som ögonen långsamt öppnas upp.

Damerna från Beauxbaton kommer in skuttande först, får flera killars munnar att hänga ner till golvet. Joshua finner det skrattretande hur Weasley tvillingarna sträcker på sig för att få en bättre titt, samma sak med deras yngre bror Ron. Joshua studerade franska rätt länge tillsammans med sin mamma, som alltid varit språkberoende. Liljah höjer på ögonbrynen mot killarna på andra sidan bordet, himlar med ögonen.
"Önska jag hade en kamera," viskar Joshua till henne.
"Det behövs inte, vi kan driva med dem i vilket fall som helst. De kommer aldrig få glömma bort det."

Näst upp är Durmstrang, och helt ärligt är hela introt lite för dramatisk I Joshuas ögon. Flammorna, de starka rösterna och maskulina rörelserna, han har lust att lägga krokben på en ut av dem för att se vad som skulle hända. Men han håller sig. Weasley gillar ju Krum. Varför kan de inte bara ta fram maten nu? Den hungriga magen skriker, men den kan inte jämföras med känslan av den brännande blicken. Utan att riktigt tänka sig för möter han de svarta ögonen än en gång, Joshua får nästan lust att skrika på honom och fråga om hans ögon fastnat i huvudet på honom. Efter Dumbledore pratat ännu lite till, slår sig de nya eleverna ner på tomma platser och maten dyker upp. Men nu har han helt glömt bort hungern.

När Zihao och Joshuas blickar åter möttes lutade han huvudet i handen och fuktade läpparna, utan att vika undan med blicken. Han visste mycket väl att hans beteende var både olustigt och troligen även på gränsen till obehagligt, men det brydde han sig knappast om, inte ens för en sekund. Istället för att ha kollat på eleverna från Durmstrang och Beauxbatons små fjantiga shower hade han gladligen suttit och glott på samma punkt mellan Joshuas ögon, bara för att visste att det skulle resultera i någon slags reaktion. Kanske inte om han gjort som en vanlig person och viktit undan med blicken efter ett slag, men han visste bättre än så.

"Du vet att du ser ut ungefär som en varg som gör sig redo att sätta tänderna i ett lamm, eller hur?" påpekade Andrew som hade börjat fylla sin tallrik med mat. När han inte fick något svar himlade han med ögonen och slog till Zihao i bakhuvudet, lite väl hårt.
"Om du rör vid mitt nytvättade hår igen kanske det är dig jag sätter tänderna i", sade han, tvär allvarlig, och övergick till att studera de olika maträtterna som dykt upp från tomma intet.
"Det är fan kusligt, hur du kan sitta och glo på den där mesen när en hel drös med tjejer dansar omkring mitt framför näsan på dig", fortsatte Andrew som om han inte hört ett ord av varningen han nyss fått.

Zihao gav sin bordsgranne en mer än giftig blick innan han tog för sig av kycklinglåren som stod snett till vänster om honom. Ibland var han otroligt tacksam över sin längd, då han utan poblem kunde nå all mat inom ett realitsikt avstånd. Förstaårseleverna hade det betydligt mycket mer besvärligt, vissa fick till och med ställa sig upp för att komma åt fatet med maträtten de önskade ta för sig av. Han plockade upp ett kycklingben med ena handen och drog loss ett köttstycke som han sedan satt och tuggade på en bra stund, lätt fundersam. Över vad visste han inte riktigt, men det var någonting i hans undermedvetna som besvärade honom så pass att han helt enkelt var tvungen att sitta och tugga i mer än en halv minut.

Efter att alla faten var renskrapade fylldes borden med desserter av olika slag. Några kände han igen men det fanns ett antal fat med efterrätter på sig som han aldrig sett förut i hela sitt liv. Han ville inte ha någon dum dessert, inte efter att ha proppat i sig tretton kycklingben. Nej, allt han ville var att slinka ner i fängelsehålorna till sin sovsal och gräva ner sig under det tjocka täcket i sängen som han visste stod nybäddad och varm någonstans under dem.

I en drös av ljud och rörelse känner Joshua sig som fastklistrad, utstirrad av en enda människa, som han egentligen avskyr mer än någon annan. Han och hans umgänge. Det går som kalla kårar över ryggraden, håret växer av obehag i nacken. Även på långt håll känns det som att Zihao står nerböjd över honom med det välkända hånleendet över läpparna. Som många gånger innan borrar Joshua in naglarna i handflatan, hårt tills huden spricker. Det svider, men han har blivit van vid det, han drar ner de långa ärmarna över händerna. Hjärnan vill hålla ut, försöka hålla fast blicken tills den andre viker undan, men han vet att det inte kommer hända. Det är som att resten av salen ligger i en dimma, det enda han kan fokusera på är killen vid andra sidan rummet.

Joshua tvingar tillslut bort blicken, låter den ta in all mat framför sig. Hungern har lagt sig, men han vet mer än väl att den kommer komma tillbaka in på natten, lämna honom sömnlös. Han bestämmer sig för något lätt, och skär upp en bit stek och njurpaj, en standard maträtt som alltid finns på borden. Det är lite som att smaken gått bort, som att smaklökarna gått och gömt sig efter ögonkontakten. Han kan inte njuta av pajen som han skulle ha gjort annars, som han sett fram emot.

Han känner hur någon petar till honom i midjan, ser upp på Samuel som trycker i sig kycklingben efter kycklingben.
"Så vad tycker du, ska man ge den där trekampen en chans?" frågar han mellan tuggorna, Joshua kan bara grimasera åt sin bror. Samuel har alltid varit överbeskyddande, slängt blickar mot de elaka grabbarna mer än ofta. Men Joshua har alltid övertalat honom att allt är fint fint, vilket det definitivt inte är i hans ögon. Under de senaste åren har han dock lärt sig att hans lillebror kan ta hand om sig själv, även om han inte gjort ett bra jobb att visa det.
"Att det ens är något du funderar över gör mig orolig," svarar han och tar en klunk av juicen. "Om du inte dör i den tävlingen, kommer mamma definitivt att strypa dig."

Tröttheten kröp sig närmare och närmare inpå Zihao som halvt desperat fick kämpa för att inte somna vid bordet. Om han gjorde det var han helt hundra på att någon skulle hinna färga hans hår grönt eller något liknande, vilket han självfallet inte ville. Men trots sina försök att hålla ögonlocken öppna, lät han övertala sig själv att stänga dem för bara några sekunder. Dock blev de där oskyldiga sekunderna snabbt omvandlade till minuter som inte tog någon hänsyn till om han låg och dreglade över bordet eller inte.

”Usch, du är verkligen vidrig ibland”, ljöd en hånande röst avlägset, snett bakom honom.
”Jag vet, men jag bryr mig faktiskt inte”, mumlade Zihao utan att röra sig ur fläcken. ”Och det är faktiskt inte mitt fel att den här jävla middagen varar i femtioelva evigheter”, fortsatte han sömndrucket och gäspade där han bekvämt halv låg över bordet med armarna under sig.
”Det ger dig väl ändå ingen rätt att dregla över ett bord som inte direkt är din personliga ägodel?” Undrade personen med en retsam underton.

Zihao öppnade ögonen en aning och kisade irriterat på personen som insisterade på att störa honom. Självklart var det ingen annan än Xavier Graham, en extremt högdragen idiot i årskursen under honom. Även om de tillhörde samma elevhem så tvärt avskydde de varandra. Som tur var hade Zihao åtminstone övertaget, då han var både äldre, mer begåvad och åtminstone femton centimeter längre. Det var just därför som han nonchalant ryckte på axlarna och slöt ögonen igen.

”Ser det verkligen ut som att jag bryr mig?” Upprepade han lojt. ”Gå och stör någon från Hufflepuff eller något, om du inte vill att jag ska ge dig en prydlig blåtira igen.”

För att vara sjutton år var han lite väl barnslig enligt de flesta, inkluderat båda föräldrarna och även sin perfekta lillebror. Av någon anledning hade det alltid varit lättare för honom att använda våld istället för ord. Även om de bott i England i över nio år hade Zihao fortfarande en brytning och föredrog alltid mandarin över engelska. Men det var inte mycket att göra åt saken. Till hans försvar så verkade det i alla fall som att Xavier tog hans lilla hot på allvar och lämnade honom ifred, då han faktiskt gett honom en blåtira en gång dessförinnan.

Det är lite som att han är i en dvala, vaken men borta. I huvudet ligger han i sin säng, stirrandes upp i taket med lurvbollen över sin mage, det är Joshuas absoluta favoritställe. Tillskillnad från hemma kommer han dela rum med fyra lika utmattade sextonåringar som antingen kommer att skrika tills de somnar, eller däcka så fort de kommer i kontakt med sängen. Och snarka så att grannarna knackar på. Joshua undrar vad han skulle föredra, snarkandes eller uppspelta.

Han känner hur någon knäpper med fingret mot hans panna, och kommer därefter lite mer till medvetandet.
"Vad?" mumlar han med en gäspning hotandes att komma upp. Joshua blänger mot Lee som flinar roat mot honom.
"Verkar som att Josh här är lite sömnig," retas han, klappar honom på huvudet med ett nöjt leende på läpparna.
"Som att du inte är det," skjuter Joshua tillbaka, han har nämligen lärt sig att Jordan oftast blir lite för flummig i sin trötthet, vilket han definitivt är nu.

"Ska vi kanske gå och presentera oss för damerna där borta?" frågar George medan han vickar på ögonbrynen när de rör sig ut från stora salen.
"Du kommer bara skämma ut dig ännu mer, gör det inte," protesterar Julian som tar ett hårt tag i tvillingarnas kappor, tvingar med deras tröga kroppar upp för första trappsteget innan de drar sig loss för att gå själva. Joshua trippar snabbt upp efter sina rumskompisar, hälsar på tavlorna han går förbi. Även om han blivit van vid förtryckarna så vill han helst hålla sig borta från dem så gott det går. Plus är sällskap med sina vänner lite lugnande, han känner en viss säkerhet med folk runt omkring sig.

Även om han mer än gärna somnat om igen, insåg han att det kanske inte var den mest geniala ideén. Festmåltiden började lida mot sitt slut och tanken på att sova i en varm, mjuk säng översteg ideén om det hårda, smutsiga bordet med milslängder. Zihao hade en tendens att somna lite här och var, då han nästan jämt och ständigt var trött. En gång hade han till och med lyckats somna i en av de tusentals trapporna i skolan. Där hade han omedvetandes suttit och sussat tills dess att en mycket vresig Minerva McGonagall praktiskt taget snubblat över honom och tappat högen med böcker hon burit på.

Efter att ha suttit och stirrat blankt framför sig på tok för länge, på grund av överflödet med tankar, tappade Andrew tålamodet och började släpa honom mot utgången. På vägen ut mot trapporna stötte de på ytterligare två sjundeårselever från Slytherin som de delade sovsal med. Jayden Brooks, en ytterst irriterande själ med klarblåa ögon och blont, spretigt hår, lade en arm om axlarna på Zihao. Anthony James, den andra slagmannen i Slytherings lag, himlade med ögonen och skakade på huvudet samtidigt som han slöt upp vid Andrews sida.

"Kan någon, ett, förklara för mig varför Zihao alltid beter sig som om han är fem år istället för sjutton och två, varför Jayden har tagit på sig rollen som hans andra mamma?" Frågade han och lossade på sin slips som dittills nästintill strypt honom.
"Jag har frågat mig samma sak i sju år, det är ingen idé att ifrågasätta deras konstiga relation", påpekade Andrew och klappade Anthony tafatt på axeln.

Tillsammans började de röra sig mot trapporna som ledde ner mot fängelsehålorna. Men de kom inte mycket längre än ett fåtal meter innan Zihao tvärt stannade till så pass pltsligt att, en redan, irriterad Anthony gick rakt in i honom.

"Vad i helvete? Har du glömt bort hur man går som en vanlig person eller?" utbrast han men tystnade genast när han insåg att Zihaos ögon, minst sagt, börjat glittra elakt.
"Lewis", tjöt han och började hoppa på stället, likt en exhalterad femåring. "Saknat mig? För jag har saknat dig", fortsatte han upphetsat och hans tre kompanjoner utbytte blickar sinsemellan som tydligt sade: "vilken jävel har lyckats hälla sprit i Zihaos bägare?"