PRS tippest & Aphrodite

En mix av Divergent och Hunger Games. Ett privat spel mellan Aphrodite och tippest

Distrikt:


Mallar:
Aphrodite


tippest mall:

Namn: Brett Avery
Ålder: 17 också eller?
Falang: Naturbarn
Distrikt: 3
Utseende: En bit över medellängden och en slank, på sommaren ofta lätt solbränd kropp. Mörkbrunt, lite vågigt hår som går ner till käkbenen ungefär. Kastanjebruna ögon och ett ansikte med skarpa drag.
Personlighet: Letar alltid efter förbättringar och är väldigt analytiskt. Tar helst inga förhastade beslut utan vill hellre titta igenom alla detaljer och väga för och emot innan han handlar.
Brett kan se ut som en otrevlig och okänslig person, men det beror oftast på att han inte är värst social av sig och hellre skulle vilja göra något mer intressant.
Bakgrund: När han var 16 år så bytte han falang från De lärda till Naturbarn, eftersom han aldrig riktigt kände att han passade in i den ursprungliga falangen. Han blev snabbt accepterad i den nya falangen och trivdes omedelbart.

Tar mig friheten att börja

----


Lucy slog upp ögonen när solens strålar letade sig genom tältöppningen och till hennes ansikte. Hon gäspade, och satte sig upp i sängen. Tältet som hon bodde i var stort, med bland annat en kamin, bord och stolar. Hon satte sina bara fötter på mattorna som täckte markytan av tältet och reste sig upp. Det långa, röda håret hängde i en trasslig fläta längst med hela ryggen. Hon sträckte på sig och gick med snabba steg över till spegeln som stod på ett bord. Hon satte sig ner på en stol och började lossa lite på sitt hårband för att kunna reda ut sitt långa hår. Hon borstade igenom det, och lockarna lade sig vackert ju fler gånger borsten gick genom håret. Lucy tog ett hårband och flätade noggrant håret innan hon drog på sig den typiska dräkten för Naturbarnen; för kvinnorna var det en ljusgrön klänning med Naturbarnens märke på bröstet; en vit duva som höll en blå blomma i näbben.

Lucy gick ut från tältet och såg sig omkring i Naturbarnens område. Det var inte många tält, eftersom hon bodde ju trots allt i Huvudstaden. Här brydde sig inte många om falangerna, eftersom det var mest ett sätt att hålla distrikten i schack. Vissa huvudstadsbor brydde sig dock, och Lucy var en av dem. Däremot behövde hon inte jobba på samma sätt som andra Naturbarn som levde i distrikten, eftersom huvudstaden tog emot de grödor och kött som jordbrukarna i distrikt 3 odlade fram. Det var orättvist, men så hade det alltid varit, i alla fall så länge som Lucy hade levt. Det gjorde dock inte att hon tyckte om det, snarare motsatsen. Hon förstod inte varför de fick leva i lyx i huvudstaden medan distrikten fick leva dag för dag, i hopp om att de skulle överleva natten.

Lucy gick bort till hagarna som fanns vid Naturbarnens område och klev in. De hästar som stod där lyfte på sina huvuden och hon gick fram till ett vitt sto som hon klappade om. Hon gick bort med stoet till ett stall där Lucy satte på henne ett träns innan hon hoppade upp på ryggen. Rida barbacka gav en underbar frihetskänsla på något sätt. Hon satte de bara hälarna i sidorna på hästen och dundrade ut på ängen i full galopp, med solen i ansiktet och vinden i det flätade håret.

Efter ungefär fyra timmar av djup sömn vaknade Brett Avery till av att hans kamrat, Kian, riste om honom. Han slog upp ögonen och med sina kastanjebruna ögon tittade han först på sin kamrat innan den vandrade iväg, runt om i tältet.
"Hur sent somnade du igår?" Kians röst var redan pigg; vilket skvallrade om hur pass länge han redan varit vaken.
"Sent, typ", svarade Brett sömnigt innan han satte sig upp på den tunna madrassen han tidigare sovit på.
"Uppenbarligen", sa Kian med lätt höjda ögonbryn innan han drog tillbaka sina händer och lät de falla längs sidorna. "Jag har gett dig en timmes sovmorgon och jag har till och med hämtat frukost till dig." Han nickade mot två äpplen och en bit rågbröd som låg bredvid madrassen. Brett, som blivit påmind om sin hunger, tog snabbt ett av äpplena i handen och tog en stor tugga.
"Tack", sa han samtidigt som han smaskade i sig resten av äpplet. Kian himlade lätt med ögonen innan han vände sig för att börja lämna det lilla tältet som de två pojkarna delade på.
"Klä dig snabbt, vi måste jobba", sa han när han redan var halvvägs ute. "Huvudstaden har begärt en större skörd denna veckan." Med de orden var han ute ur tältet och Brett var ännu en gång ensam.

Med tankarna uppfyllda av Huvudstaden och hur illa behandlade distrikten blev utav människorna där så klädde han sig. Han drog på sig de vanliga kläderna; ljusgröna byxor i något kliande tyg och en vit skjorta som var så sliten att den knappt höll ihop längre. Det mörkbruna håret fick hänga precis som det gjort när han vaknade, det spelade inte honom någon större roll.

Brett lämnade tältet, fortfarande sömnig och lite irriterande över nyheten om att en ännu större del av deras skörd skulle gå till Huvudstaden istället för till dem själva. Utanför Bretts och Kians tält fanns flera andra tält; de flesta risiga och ytterst små, medan några få var lite större och i ett okej skick. Han vandrade, med för stora sandaler på fötterna, mot den jordbruksmark som han jobbade på. Väl där smög han till sin plats och påbörjade sitt arbete.

Då han hade tillhört De lärda förut så var livet hos Naturbarnen en stor omställning. De lärda hade definitivt ett lättare liv än Naturbarnen; vilket hans nya falang gärna påminde honom om, även fast de hade varit välkomnande.

Han påbörjade sitt arbete och kände hur solen stekte i ryggen och håret på honom. Det hade blivit en vanekänsla; knappt något han ens längre kände av. Efter lite mer än en halvtimme så släppte han sitt arbete och tittade ut över det stora fältet. Han hade, flera nätter i rad, stannat uppe länge för att skissa på sina planer. Han var en väldigt analyserande person som strävade efter effektivisering; vilket var mycket uppskattat hos De lärda, men lite mindre hos Naturbarnen. Han fick syn på en äldre man, Gregory, med grådassigt hår och solbränd hy; som var arbetsutdelaren på Bretts fält. The man in charge, efter Huvudstaden.
"Gregory!" ropade Brett för att få den bastanta mannens uppmärksamhet. Det fungerade, och Gregory vände inte bara huvudet i hans riktning, utan han gick även dit. Hans ögonbryn var sänkta och hans ansikte var förvridet i en vag, bitter min, precis som det brukade.
"Brett, jobba på", sa han bara kort och tittade på honom under de sänkta, buskiga ögonbrynen. "Vi behöver skörda snabbare. Kom igen."
Brett harklade sig och skakade lätt på huvudet, samtidigt som han lutade sig på krattan som han höll i ena handen.
"Men det är grejen", sa han och försökte låta så lite barnslig och naiv som möjligt; men när en sjuttonåring talade med en man som jobbat på samma ställe i över fyrtio år, så var det svårt. "Jag har hittat ett sätt som skulle göra vårt arbete mer effektivt! Kolla hä-" Gregory höjde ett finger mot honom och skakade barskt på huvudet.
"Du vet att vi inte kan förändra vårt arbetssätt", svarade han, ännu en gång, väldigt kort. "Det är Huvudstadens uppgift. Ta dig dit och tala med dem, visa din fantastiska idé, gör succé!" Gregorys röst var full av ironi vilket fick Brett att hålla käften och påbörja sitt arbete igen. Men skulle det vara en helt knäpp idé att faktiskt ta sig till Huvudstaden för en förändring?

Lucy lyssnade på de dundrande hovarna mot marken, och andades in den friska luften som slog mot hennes ansikte. Hon drog i tyglarna och det vita stoet, Eloise, stannade. Lucy klappade henne på halsen och såg ut mot huvudstaden som nu var en bit bort från henne. Det var en vacker stad, med byggnader som reste sig högt. Det var en väldigt modern stad, med mycket möjligheter för de som bodde där. Det var bra att vara född i huvudstaden, i alla fall om man inte hade ett samvete. Lucy hade aldrig varit ute bland distrikten, men hon kunde bara föreställa sig hur det var där. Hon ville verkligen förändra villkoren för alla som levde i landet, men hon visste att presidenten aldrig skulle gå med på det. Distriktens levnadsvillkor var ett straff för att påminna om att man aldrig skulle sätta sig upp mot presidenten och huvudstaden.

Lucy red bort mot stallet igen och släppte ut Eloise i hagen. Hon hängde upp tränset och gick bort från Naturbarnens område och in till centrum av staden. Där var alla klädda i egna kläder, även om några hade sina falang-kläder på sig. Hon vinkade åt en tjej som hon kände, som hade bytt från Naturbarnen till De Troende, men som likt många andra i huvudstaden inte brydde sig speciellt mycket om falangerna. Tjejen, som hette Lily, kom fram till henne.
”Presidenten vill ha tag på dig” sa Lily när hon kom fram. Lucy rynkade pannan, varför i hela friden ville Presidenten själv träffa henne? Precis när hon skulle öppna munnen och svara henne, så kom det upp två svartklädda män, kläderna som De Modiga hade på sig. De sa ingenting, utan ställde sig på varsin sida av Lucy och började gå, med henne i mitten. Lucy vände sig och tittade förvirrat på Lily, som inte heller verkade hänga med i svängarna.

De två männen eskorterade Lucy till byggnaden som var Presidentens palats. Det var en enorm och vacker byggnad, men Lucy hade bara sett den utifrån. De gick in genom de stora grindarna och in genom portarna. Tillslut stod de framför en mörkbrun dörr, som en av männen knackade på.
”Kom in” hördes en kvinnoröst, och mannen som hade knackat öppnade dörren och föste in Lucy innan han stängde den igen. Lucy harklade sig och Diana Torres, Presidenten av Kilead, (hittade bara på ett random namn xD) tittade upp från sitt skrivbord.
”Ah, Lucy Maddox” sa hon och ställde sig upp. Lucy fattade Presidentens hand, innan hon blev ombedd att sätta sig ner. Lucy gjorde som presidenten sa, och satte sig ner på en av stolarna framför skrivbordet.
”Vi har tagit ett beslut att öka produktionen från Distrikt 3, vilket gör att vi nu behöver ett nytt överhuvud som kan se till att det blir gjort. Jag har fått dig rekommenderad, och ett beslut har tagits” sa Diana, och Lucy tittade lite förvånat på henne. Skulle hon vara ansvarig för Distrikt 3? Hon harklade sig.
”Vad har hänt med David?” frågade hon. Nu när hon tänkte efter så hade hon faktiskt inte sett Distrikts 3:s överhuvud på ett bra tag. Diana undvek frågan och bytte samtalsämne.
”Vi har fått nys om att det talas om förändringar i Distriktet, vilket inte är acceptabelt utan huvudstadens vetskap” sa hon istället, och det högg till i Lucys mage. Det lät så hårt. Hon nickade bara och lyssnade halvt till vad Presidenten sa, innan hon fick skriva på ett papper och sedan gå därifrån. Samma vakter som tidigare eskorterade henne ut till och lämnade henne vid grindarna. Lucy stod kvar en stund, lite förundrad. Hade det kanske tänts en gnista i Distrikt 3?

Brett gjorde sitt arbete halvdant fram tills lunch. Hans huvud var borta i Huvudstaden. I och för sig hade han aldrig hört om någon från distrikten (förutom en del i de Lärda och de Troende) som rest till Huvudstaden men han hade aldrig hört att det var förbjudet att faktiskt göra det. Han skulle förmodligen inte bli så värst omtyckt av folket i Huvudstaden om han en dag bara dök upp där och försökte förändra hela systemet; men sen när hade Brett ens brytt sig om vad andra tyckte?

Han la ifrån sig krattan och torkade bort svetten i pannan med den slitna skjortärmen innan han gick in i ett hyfsat stort, men extremt slitet, tält. Där inne satt hans kollegor och pratade livligt med varandra. Några få åt, men de flesta gjorde inte det. Just vid denna tiden på året så tillät inte skördarna att folket åt allt för mycket. Brett hade ingen mat med sig. Han slog sig ner bredvid Kian och några andra jämngamla killar. Allas ansikten var solbrända och smutsiga av jord.
"Bråkade du med Gregory innan?" frågade en kille, Aidan, nyfiket. Han var nog lite yngre än Brett; det syntes inte på utseendet, men det hördes på nyfikenheten i hans röst.
"Bråk och bråk", svarade Brett med en lätt axelryckning. "Föreslog ett sätt att effektivisera jordbruket på, men han gick inte med på att ens lyssna." Kian vände blicken mot Brett och höjde på ena ögonbrynet. Kian hade alltid varit ett Naturbarn och hyste dessutom stor respekt till Huvudstaden. Regelbrytningar var inte något som kom naturligt för honom.
"Han kan ju ändå inte förändra något", sa Kian och tog en klunk vatten. "Men du får väl dra till Huvudstaden och introducera folket där för dina idéer." Likt Gregory var Kians röst full av ironi och denna gången fick inte det Brett att hålla käften. Han blev irriterad.
"Tänk så gör jag det då?" Bretts röst var trotsig och fångade omedelbart Kians blick igen. Han trodde förmodligen att Brett var helt galen; Huvudstaden var inte en plats för vanligt Distriktsfolk.
"Hur ska du ens komma dit? Vad får dig att tro att de skulle lyssna på dig?" Kian lät som en lärare som försökte motbevisa en elev; Brett hade varit tvungen att genomlida många sådana lärare.
"Vandra, och vi får se", svarade Brett kort och irriterat bara någon sekund innan han reste sig upp och lämnade tältet för att fortsätta arbetet.

Lucy stod utanför grindarna och visste inte riktigt vad hon skulle göra med sin nya roll. Hon visste inte heller varför David helt plötsligt hade försvunnit, och vart han hade tagit vägen. Hon skakade på huvudet och suckade. Hon visste att hon var tvungen att besöka distriktet, men hon visste inte om hon skulle klara av att se hur det verkligen var där ute. Hon hade bara hört berättelser, och de hade inte varit särskilt trevliga. Hon visste några som arbetade i Huvudstaden som ursprungligen kom från distrikten, och de hade varit överlyckliga över att få slippa bo i sitt distrikt.

Lucy begav sig bort mot Naturbarnens område igen och satte sig på sin säng. Hon visste inte alls vad hon skulle göra nu. Det mest logiska var att bege sig till Distrikt 3, så hon bestämde sig för att göra det. Hon visste att överhuvuderna för varje distrikt gillade att dyka upp oväntat, för att då fick man se hur distrikten skötte sig ”på riktigt”. Lucy bestämde sig dock för att göra det lite annorlunda. Hon reste sig upp och tog ett papper och penna. Hon skrev ett brev till borgmästaren i Distrikt 3 om hennes kommande besök, och satte huvudstadens sigill längst ner på pappret. Hon signerade och rullade ihop det. Lucy tog brevet och gick bort till postkontoret, som bestod av 4 stållådor; en för varje distrikt. Hon lade brevet i Distrikt 3:s låda och stängde locket, och brevet skulle strax dyka upp i Distrikt 3. Modernitet var fantastiskt ibland.

Lucy gick tillbaka till sitt tält och tog sin väska. Det skulle ta ett par timmar till Distrikt 3, men med det snabba, moderna tåget så var det ganska skönt. Hon gick bort till tågstationen och hoppade på tåget som stod där. Hon satte sig ner i en av fåtöljerna och väntade på att åka.

Det tog ett tag innan resten av arbetarna kom ut på fältet för att fortsätta slita. Fortfarande blev Bretts arbete gjort halvdant, men han kunde inte hjälpa det faktum att hans tankar vandrade iväg, bort mot Huvudstaden. Denna gången hann han inte fundera lika mycket innan han hörde Gregorys höga, bestämda stämma.
"Överhuvudet från Huvudstaden kommer om några timmar!" trots hans bestämda stämma kunde Brett likväl notera en undangömd, stressad ton. "Gå och städa tältet... Städa överallt! Klä er i hela kläder!" Brett släppte genast krattan. Även fast han ofta var motvillig till att göra vad Gregory sa åt honom så förstod även han att ett besök från Huvudstaden var allvarligt.

Både han och Kian sprang iväg till deras tält och städade snabbt upp utsidan så att det såg prydligt (eller så prydligt det kunde se ut i distriktet) ut. Kian drog av sig sin skjorta för att byta ut mot en ny och hel, men Brett hade inte lyckats tjäna ihop tillräckligt med pengar till en ny skjorta ännu. Han hade spenderat för mycket pengar på penna och papper det senaste; men han behövde sådana saker för att kunna skissa på sina idéer. Han visste att han säkerligen skulle få skit av Gregory för att han bar en lasig skjorta men han kunde ändå inte göra något åt det, så han återvände till fältet och fortsatte arbeta, i väntan på överhuvudet. De andra återvände så småningom också och alla arbetade mer effektivt än de brukade; ingen ville få problem med Huvudstaden.

Det var ganska skönt att sitta på tåget och se världen susa förbi fönstret. Det var bara Lucy i vagnen, det var inte många som åkte fram och tillbaka till distrikten. Tåget hade mest byggts för huvudstadens skull. Enda gången som distriktsbor åkte till huvudstaden var för att de hade blivit erbjudna jobb, eller om de av någon anledning ville träffa Presidenten. Inte för att många hade gjort det, men det var ändå några. Det krävdes dock tålamod för att få ett möte med Presidenten, att det blev så spontant som det hade blivit för Lucy (i alla fall för henne, Presidenten verkade ha planerat det långt innan) hörde inte till det vanliga.

Tåget stannade och Lucy tittade ut genom fönstret. Distrikt 3 hade stora fält och ängar, men de var inte alls lika inbjudande som huvudstadens. Lucy reste sig upp och gick ut på perrongen, och hennes bara fötter kände hur varm asfalten var från solens värmande strålar. Väl där mötte hon borgmästaren av Distrikt 3, en man som verkade väldigt vänlig. Han visade henne runt litegrann och de gick tillsammans bort till arbetsplatsen, och där fick Lucy en smärre chock. Människorna slet och jobbade så svetten lackade. Hon fick tillbaka klumpen i magen, det var faktiskt värre än vad hon hade förväntat sig. Lucy kände sig otroligt malplacerad, hon passade verkligen inte som överhuvud. Hon hade ingen aning om vad Presidenten tänkte med detta. Borgmästaren harklade sig.
”Arbetare! Jag behöver en frivillig som visar Miss Maddox runt i Distriktet!” sa han och Lucys klump i magen växte sig större. Vissa blickar som hon fick av arbetarna var inte speciellt trevliga, de ville verkligen inte ha henne här.

Ingen av arbetarna vågade ta en paus och Gregory höll ett vakande öga över alla. Han var mer noggrann än vanligt, vilket verkligen sa något. Folket från Huvudstaden var för Naturbarnen skrämmande; en skillnad från de Lärda, där många såg upp till Huvudstaden. Det hade Brett också gjort, men i och med falangbytet ändrades hans åsikt drastiskt.

Någon timme senare avbröts arbetet av borgmästaren och överhuvudet från Huvudstaden. Brett rynkade lite på pannan när han såg att det var ett nytt överhuvud. Först tittade han ogillande mot hennes håll men snabbt insåg han vilket möjlighet som han presenterades inför: han kunde försöka förändra systemet.
"Jag kan göra det", ropade han och räckte halvt upp handen. Borgmästaren log stelt mot honom och hoppades förmodligen att någon annan, mer acceptabelt klädd, skulle erbjuda sig. Men det hände inte och borgmästaren nickade mot Brett som gick fram mot Miss Maddox.
"Brett Avery", hälsade han artigt och räckte fram handen mot henne samtidigt som han granskade hennes ansikte. Det syntes tydligt att hon var från Huvudstaden; det var något med deras ansiktsdrag där, som var olika Distriktens.