Spring innan de tar dig (PRS)

Frickin' stal titeln också, den är bra xD

Länk till originalrollet där story & karaktärer kommer ifrån:
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=43877&page=#p3302988

Vildvittra, ska jag klistra in mallarna här och vill du börja från samma början som det rollspelet?

Namn: Tasha (Natasha) Stone
Ålder: 20 år
Kön: Kvinnligt
Utseende:

Dock med klargröna, nästan lysande ögon.
Hennes ögon blev så efter att ha, av misstag fått i sig en av de genmanipulerades drycker. Detta gjorde att hon kunde se i mörkret.
Utrustning/vapen: Dolkar, knivar, kan hantera de flesta vapen.
Samt en ryggsäck med diverse förnödenheter.
Övrigt: Tashas mor Belinda var en av de som var med att skapa de genmanipulerade.
Hon var en av de som framdrev forskningen och Thasas var alltid med henne enda sedan barnsben.
Då hon blev äldre fick hon gå i skola med dem, lära sig försvar och strid. Även om hon inte var lika skicklig fick hon vara med för att hon tyckte det var kul.
Hon ville alltid vara lika dem och beundrade dem genmanipulerade, men hon kom aldrig upp i deras klass hur mycket hon än drev sig.
Hon hjälpte även modern med forskningen.
Efter krigets slut har både hon och hennes mor varit på flykt från regeringen och de som ville döda de genmanipulerade. Tasha och hennes mor ville inte det och eftersom de båda visste saker som kunde hjälpa regeringen med detta levde de på flykt.
Dessvärre lyckades de döda Tashas mor och Tasha har sedan dess levt själv. Hon är välkänd och efterlys för att bli infångad. Hon finns på diverse affischer i hela landet och det finns en belöning för att få henne infångad.
Att de råkat döda hennes mor var en miss då de ville ha dem båda levande.
Hon är rädd för åska.

Namn: Dakota Binns
Ålder: 25
Kön: Man
Utseende: 1|2|3
Han är mellan 180-185 cm lång och har nyligen blivit mer muskulös och bredare byggd. Hans kläder är trasiga men är synligt av bättre kvalité och bättre material än andra genmanipulerade.
Utrustning/vapen: Dakota har ett nummer av olika saker som inte hör till det vanliga t.ex. hans fiol som han använder fritt och andra objekt riktade mot förströelse. Han har i vapenväg väldigt lite, han har tre mindre dolkar och en täljkniv. Han har även vässat stråken till fiolen för nödsituationer men det är inget effektivt vapen precis som hans tomma pistol. Han har några extra ombyten kläder och några camping-föremål.
Övrigt: Dakotas bakgrund i kriget var mer riktat till efter strider var över, han var den som de högt uppsatta för att få ut bekännelser eller annan information och på grund av detta har han aldrig haft samma behov av vapen och dylikt. Istället lärde han säg saker som att spela fiol, schack och måleri. Hans förmåga går ut på en sorts hypnos vilket han får hända genom ögonkontakt och ord, hans förmåga fungerar bäst på människor men genmanipulerade faller också offer för den. Dakota försöker att inte använda den efter kriget är över och han är eftersökt på grund av sin förmåga.

Det åskade Tasha fingrar på sin silverring som hon bär på ena fingret. Hon snurrar den runt, runt, ett tecken på hur nervös hon faktiskt var. Hon skulle inte visa sina känslor, inte de svagare då de kunde användas mot henne. Det var sällan något skrämde henne med, hon brukade oftast vara samlad i ett kallt lugn. Men så var det åska, det enda eller bland det enda som satte riktig skräck i henne. Bland de enda som kunde sätta henne helt ur spel och få henne darrande att krypa ihop.
Hon hörde mullret på avstånd och med mörkret kom även regnet. Först några droppar och sedan var det som om himmelen öppnade sig, hällregn var över henne på några minuter och hon behövde skydd. Nu var det inte för regnet utan för åskan som kom allt närmre, som skulle få henne ur spel.
Hon visste att alltför många ville åt henne, antingen ta henne tillfånga eller döda henne. Regeringen ville ha henne infångad och stora affischer med hittelön fanns uppsatta åt befolkningen. Hon gissade att de genmanipulerade ville se henne död. Vad gjorde det att hennes mor och hon var en av de som ville hjälpa dem, ge dem mänskliga rättigheter? Vad hjälpte det att hon varit som en av dem? Gått i deras skola, varit deras kamrat? Även om de utvecklats mycket snabbare än henne och var mycket bättre hade det ändå varit så.
Nej, inget av det spelade någon roll då hon bar på information som enklare skulle få död på dem, självfallet ville de begrava den informationen med henne.
Tasha kröp ihop i diket där hon något sånär hade gömt sig, det blev kallare, blötare, mörkare och där kom den första åskknallen och Tasha kröp ihop.

Dakota gick bland den raserade byn som antagligen fallit offer för kriget några gånger om. Den tycktes nästintill helt övergiven men han tyckte sig skymta någon figur här och där men då ingen hade betett sig fientligt emot honom hade Dakota fortsatt genom byn. Han hade även spenderat någon dag gömd i en av ruinerna, men såsom många andra genmanipulerade behövde han fortsätta röra sig för att undvika att bli tillfångatagen. Därmed hade han av någon anledning börjat gå utan mål genom det lilla glömda samhället. Han stannade till närmare utkanten av byn och tog sin fiol ut ur sin väska då åskvädret närmade sig. Det var nästintill bara under mer ruskiga oväder som han vågade spela på sin fiol numera men i den här byn hade han gått runt och dragit ned de affischer som eftersökte honom.

Dakota placerade sig själv lutad mot en vägg och satte stråken mot fiolsträngarna och började dra. En något kuslig men vacker melodi börjar spridas genom luften även om det till största del försvinner i den slumpmässiga åskan och det regn som också föll tungt över honom. Han var något skyddad av det sluttande taket ovanför honom men inte tillräckligt för att skydda honom helt. Han fortsatte spela och kände sig ovanligt lugnt för första gången på länge trots att den mullrande åskan brukade ge honom mardrömmar och extrem rädsla för inte så länge sedan.

Tasha kvider till vid ytterligare en åskknall och kryper ihop. Hon avskydde detta, hur åskan slog ut henne helt. Skulle någon komma nu skulle hon med lätthet bli fast. Men de hade inte fått fast henne och hon hade varit på flykt länge nu. Hon hade kommit undan eller dödat de soldater som var efter henne.
När knallen tystnade hörde hon svaga toner av något. Ett instrument men vad det var visste hon inte, det lät som en spökmelodi och i detta väder trodde hon det. Tonerna ljöd och Tasha var säker på att det var spöken även om hon egentligen inte trodde att de fanns. Men vem skulle spela på fiol i dessa tider? På något sätt var det ändå lugnande, otroligt lugnande. Vid nästa knall andades hon häftigt till, men det kändes inte så hemskt som förr.

Dakota fann sig själv med byggande självförtroende och han började röra sig från sin originella punkt skyddad under taket. Han visste inte om någon kunde höra hans fiol men han ville inte känna sig rädd eller förföljd just nu, så han bara fortsatte gå och fortsatte spela. Han hamnade till slut i närheten av några diken och Dakota misstänkte att dessa diken var grävda för krigets skull vilket är varför han avbröt sin melodi någon abrupt och lade undan sin fiol igen. Efter att han hade packat ned fiolen gick han till ett av dikena och började, utan att titta alltför noga, efter kvarvarande kroppar. Han tenderade att göra detta då han ansåg att även de bortglömda borde få en begravning.
Tack och lov så brukade han inte hitta några men den här gången tyckte han sig se en form i mörkret och då han insåg att det kan vara en fientlig person blev han genast försiktigare.

”Hallå?” Sa han försiktigt och direkt efter kom en våldsamt högljudd åskknall. Några sekunder efter kom blixten vilket betyder att blixten inte är här än i alla fall.

Tasha kunde se mannen med fiolen som närmade sig, han var inte en soldat i alla fall. Det betydde att han antingen var människa eller genmanipulerad, troligen det senare då inte en människa skulle befinna sig här ute. Hon kunde se honom, tack vare hennes syn som hon likt katten kunde se i mörkret.
Tasha skrek till, men inte till mannen utan till åskan och senare blixten. Hon försökte andas lugnare, mannen hade fått syn på henne.
"Hej" svarade Tasha med svagt darrande röst. Hon hoppades att han inte skulle känna igen henne, istället ta henne för en genmanipulerad. Om han kände igen henne hoppades hon att han skulle döda henne direkt, inte ge henne till regeringen.
"Du spelar fint." fortsätter hon.

När den unga kvinnan skrek till hoppade Dakota högt av det plötsliga ljudet. Han hade inte förväntat sig det så han hade tagit något steg tillbaka innan han hörde att hon talade med honom. Därmed gick han tillbaka till sin originella position och insåg att trots mörkret vet han vem hon är. Frågan var snarare från var och vad han gjorde under deras möte, träffades de under träning? Träffade han henne under ett av hans förhör borde han försöka röra sig bortåt så snart han kan då han brukligen inte har fått representera sig som något annat än ett verktyg för regeringen.
”Tack så mycket”, svarar han på komplimangen med ett nervöst leende. ”Om ni undrar om jag är här från regeringen kan jag lätta på trycket för det är jag inte och jag hoppas att ni inte är det”, säger han och försöker vara så artig han kan.

Tasha ler snett åt honom, försöker lugna sig då åskan åter lugnat sig.
”Nej, verkligen inte. Att tillhöra regeringen är det sista jag skulle göra.” svarar hon och studerar mannen. Hon försöker tänka vem han var. Hon hade trots allt träffat många genmanipulerade då hon varit med dem från liten ålder. Åskvädret tycktes dra över dem och regnet verkade bli lugnare. Tasha frös av töregnet då hon var genomvåt och mörkret och nattkylan började komma. Det var sensommar och natten var kyligare än förr. Sakta reste hon sig upp och tog sig ur fiket hon fann sin sittande position i underläge särskilt mot en som inte var människa.
”Ditt fiolspelande var lugnande.” fortsatte hon och studerade honom uppifrån och ner. Hennes mörkerseende var bra här då han säkerligen såg henne halvbra i mörkret. Hon var beredd på att fly, beredd på att slåss. Men allra helst ville hon få värme, mat, kunna byta om och sova.