Hope begins in the dark [PRIVAT lilla.jag & parkinson123]

Rollspel mellan lilla.jag & parkinson123

[Draco]

Jag var för feg. Det var mitt fel. Jag hade inget val. Jag kunde ha sagt ifrån...eller skulle jag ha flytt? Nej, ministeriet har kontrollanter överallt i landet och de skulle definitivt hitta ärret på min vänstra arm. Han sa att märket var omöjligt att göra sig av med så att försöka bränna bort det var ingen idé. Far hade insisterat på att jag gjorde rätt val att vara mörkrets herre hängiven, han ljög. Men nu hade jag verkligen inget val.

Mörkret hade tätnat ännu mer på bara tjugo minuter och jag huttrade till men ville inte gå in. Det kändes bra att straffa sig själv. Jag förtjänade inte bättre än att frysa. Jag kunde lika gärna stå här ute tills jag frös ihjäl.
Vår ena påfågel gav ifrån sig ett argt tjut nere i en av rosenbuskarna. Hennes bror hade nafsat åt sig en fjäder. Tänk att det fanns en tid när jag njöt av synen av deras stolta svassande fram och tillbaka över tomten, när solen lös upp Wiltshire och fontänen porlade.
Jag försökte föreställa mig ljudet av sommar men det utbyttes genast av en gäll röst i huvudet. "Ta en noggrann titt Draco, visst är väl detta Potter?" Moster Bellatrix röst tonade ut och istället hörde jag far säga: "Vi får inte ha fel Draco, ett misstag till och han kommer ta våra liv med ett fingerknäpp..." Ett högt skrik ekade så högt att jag var tvungen att hålla för öronen, även om jag visste att det inte hjälpte då det bara var minnen som spökade. Granger. Det var Hermione Grangers fasansfulla skrik av sorg och skräck. Bellatrix hade skurit henne blodig och nästan tagit hennes liv framför mina ögon. Aldrig har jag känt en sådan ilska, rädsla, eller ett sådant behov att att skydda någon någonsin. Jag ville döda henne. Jag ville döda min egen moster. Men jag var för feg.

"Draco, älskling?" Mors röst hördes inifrån mitt rum och jag svalde klumpen i halsen och torkade snabbt bort en tår som rullade nedför kinden.
"Draco, vi har bråttom." Jag slet mig motvilligt från balkongräcket och gick snabbt in i sovrummet.
"Bråttom?" Jag kollade frågande på min mor som såg vansinnigt sliten ut. Hon hade stora mörka ringar under ögonen och hennes kindben tittade fram betydligt mycket mer än vanligtvis.
"Han har synts till. Potter. I Hogsmeade. Herren kallar nog på oss vilken minut som helst." I det ögonblicket brände det till fasansfullt i ärret på armen. Jag väste högt och bet ihop tänderna medan jag drog upp tröjärmen. Märket var mörkt och levande.

(Hermione)

Jag drog upp min stav, av någon anledning hade jag den alltid redo nuförtiden, redo för att kasta förtrollningar jag aldrig trodde jag skulle behöva göra när jag först började på Hogwarts. Jag kollade snabbt runt där vi stod i Hogsmeade. I nuläget var det jag som hade amuletten runt halsen vilket gjorde att huvudet bara fylldes med mörka tankar och minnen på allt hemskt som hänt under den senaste tiden. Såren Bellatrix gett mig höll på att läka men minnena fanns fortfarande kvar. Det var första gången jag verkligen blivit rädd att jag skulle dö. Jag gav Harry en blic, han var fast besluten att ta sig tillbaka till skolan för att hitta fler horrokruxer fastän både jag och Ron hade protesterat då det definitivt var ett av ställena de räknade med att vi skulle komma till.
Jag rev ner en affisch från en tegelvägg. Mitt eget ansikte kollade tillbaka på mig med en text om att jag var efterlyst och skulle tas till ministeriet om jag hittades. Jag svalde hårt och slängde pappret på marken. Jag mindes fortfarande alla minnen från hogwarts. Hur jag under det första året tyckt att Draco Malfoy var snygg och hur jag inte trodde att jag skulle bli vän med varken Ron eller Harry. Allt det kändes väldigt avlägset nu.
Vi började snabbt röra oss längst tegelväggarna för att synas så lite som möjligt, för att bara vara mörka skuggor.

[Draco]

Mor tog ett ljudlöst steg mot mig och lade sin hand försiktigt mot min kind. Jag nickade sammanbitet med blicken ned i marmorgolvet, känslorna svallade okontrollerat och jag ville egentligen krypa upp i hennes famn och gråta trots att jag nu var över ett huvud längre än henne. Hon lämnade rummet snabbt och jag visste precis vad som skulle göras.
Mina steg styrdes mot sänggaveln där min kavaj hängde och jag drog på mig den och knäppte alla silkesknappar, därefter stoppade jag säkert ned staven i fickan och lämnade rummet. Vår herrgård var lika mörk som den varit de senaste åren och det enda som lös upp lite av övervåningen var ett av våra spöken som svävade någon decimeter över golvet längre bort i korridoren. Den gamla baronessan lade ingen notis till mig när jag for förbi henne mot den stora trappan till nedervåningen.
"Draco, skynda dig!" Far svepte förbi och dunkade hårt in dödsätarmasken i min bröstkorg och jag kände hur irritationen blixtrade till bakom ögonlocken men jag bestämde mig för att hålla munnen stängd och kollade ned på det silvriga och detaljerade verket. Utan förvarning så kände jag en arm på min axel och helt plötsligt fick jag känslan av att en krok hade fastnat under naveln och ryckte med mig. Innan jag öppnade ögonen kände jag en kall vind piska mot mitt ansikte. Vi befann oss i den förbjudna skogen.

(Hermione)

Jag svalde hårt.
- Harry, det är ingen bra idé att ta oss till Hogwarts, vart tror du de kommer leta efter oss först? sa jag. Harry svarade inte utan gav mig bara en blick som sa att det var meningslöst att försöka få honom på andra tankar. Vi smög oss närmre Hogwarts.
- så hur hade du tänkt dig att ta dig in? sa Ron och kollade på Harry. Han stannade till, det hade ingen av dem egentligen tänkt på. Jag hörde röster och höjde staven, bara för att vara beredd.
- vi får väl försöka ta oss genom den förbjudna skogen och gå den vägen sa Harry kort. Jag kollade på honom.
- vi går rätt in i vår grav Harry sa jag och kollade på honom men han hade redan börjat gå mot hållet mot skogen. Jag kollade på Ron som såg lika tvekande ut som mig innan både han och jag motvilligt följde efter.