Fantasy (Piggelino/Unicornhorn)

En värld i konflikt. Landets provinser var oense om en av de största frågorna som existerade i världen: Magianvändning. Tre av fem provinser ansåg att magi inte var något problem, så länge det hölls i en vänlig ton. De två resterande provinserna ansåg att magin borde utrotas, oavsett vilket användningsområde som det hade.

Kvinnan stod på klippan och tittade ut mot havet, vars vågor slog mot klippkanten. Lukten av saltvatten nådde henne och hon studerade hur solen långsamt, långsamt försvann bort i horisonten. Det klarröda håret svajade i vinden och de gröna ögonen skannade omgivningen. De bara fötterna kände känslan av gräset och hon stod stilla en stund och tog in utsikten. Kvinnan var vacker, men man kunde se att hon hade varit med om mycket. Ett brännmärke markerade halsens högra sida, och ett färskt sår fanns uppe över vänster ögonbryn. Runt hand- och fotlederna fanns vita ärrbildningar, som om hon hade varit bunden en längre period. Provinsen hon kom från och som hon just nu var långt ifrån var Misthaven, den provins som var starkast i åsikterna om att magi borde utrotas. Hon kunde inte annat än att hålla med, eftersom det var i princip bara magi som hade orsakat hennes permanenta skador. Hon höll febrilt i ett stort, grönt ägg i famnen. Det var just detta ägg som magikerna hade velat ha tag på: den sista draken. Vad magikerna inte förstod var att man inte bara kunde ta ett drakägg och få det att kläckas. En drake valde sin förälder, vilket denna drake redan hade gjort. Inte för att magikerna ville få ägget att kläckas, de ville förgöra drakarnas existens. Varför, det visste inte den rödhåriga kvinnan. Hon visste bara att hon behövde skydda det sista ägget med sitt liv. Hon virade försiktigt in ägget i en tygbit och lade ner det i sin väska.

Kvinnan vände sig om och började långsamt halta genom skogen som fanns bakom henne. Kogret satt på ryggen och vajade med i hennes steg, liksom svärdet vid hennes höft gjorde. Hon var skicklig med både båge och svärd, något hon hade fått lära sig vid ung ålder. Efter en stund kom hon fram till den stora porten in till en lite större stad. Dörrarna hade inte stängts än, det fanns fortfarande lite sol kvar innan de stängde portarna för natten. Hon haltade in och försökte hitta någonstans hon kunde stanna över natten. Hon strök med handen över ögonbrynet för att få bort blodet som droppade litegrann från såret. Hon hade inga örter kvar som kunde lindra såret, så hon fick förlita sig på att rengöra det och lägga om det när hon hittade ett ställe att stanna på över natten.