The Regents of Yocyland

Detta är ett privat rollspel mellan LunaLovegood123, Tonks/Luna och Annie Lupin.

Handlngen:
Vi tre är huvud regenterna i Yocyland. Folket avskyr oss på grund av våra metoder mot de som trotsar oss och våra fiender. Tillslut får de nog och det blir krig. Vinner de goda som det oftast brukar i sagor eller är det de onda?

LunaLovegood123



Annie Lupin



Tonks/Luna

Meeras POV

Jag tog fram min spellista och såg till att alla högtalare var inkopplade. Sedan började jag dansa, ingen annan var i närheten och kunde inte se mina urusla steg.
" Ursäkta, ers höghet det kom ett brev till er," en av mina tjänare stod nervöst vid dörren med ett öppet brev i handen. Jag såg försträckt på henne medans jag stängde av min spellista.
" Har du öppnat mitt privata brev?" frågade jag med stark röst. Hon skakade på huvudet och darrade när gav mig brevet, hons stod kvar som hon väntade på sitt straff.
" Vad heter du?" frågade jag och försökte låta trevlig så hon skulle sluta vara så rädd.
" Lysandra, ers nåd. Snälla jag lovar. Jag har inte läst ditt brev, jag kan inte ens läsa!" hon svamlade det hördes tydligt
" Lysandra, gå iväg men om jag ser dig med ett öppnat brev igen så vet du vad som händer." hon nickade och skyndade sig ut ur rummet.
Jag läste igenom brevet, men det syntes inte att någon annan hade läst det. Jag stönade när jag såg vad de ville. Jag hade inte tid att resa till Gidalla just nu. Vem skulle styra Felidith under tiden?

Jag satt i min silvertron och kollade ner på rebellerna som piskades av mina vakter. De alla tre var mycket äldre än mig och såg ut att vara i 30 års åldern men var antagligen något med 1000 år gammla. Jag gjorde inget för att hjälpa de utan istället log kyligt mot de.
"Ni tre har kallats hit för att ha velat starta ett uppror mot mig och sedan mot era drottningar. Bönderna var smarta nog att inte göra det misstaget men ni var dumma nog att göra det", förklarade jag för de med isande röst. "Jag har fattat beslutet att inte döda er."
Jag såg lättnaden i deras ögon och hur en av de grät av lycka.
Dårar, tänkte jag, om de bara visste vad jag tänkte göra nu.
"Ställ er upp!" befallde jag de och de ställde sig genast upp. "Vad ni är magra. Lucy! Hämta några tjänare så de får bli rena och ge de mat, de ser nästan ut som skelett."
Rebellerna trodde nästan inte sina öron när de följde med Lucy ut ur tronsalen. Lucy gav mig bara ett hånflin innan hon fortsatte ut.
Jag stirrade ut i fönstret och undrade när Winter och Meera skulle svara på breven, för det var bråttom.

Salen var full av dansande människor. Jag satt på min tron, med min röda klänning böljande kring mig. Den var stor, men inte för stor, jag måste kunna dansa obehindrat. Men ikväll har ingen dansare tilltalat mig. Det var ett korkat val att ha en vit bal, visserligen sticket jag ut, klarrött mot vitt, jag är vacker, men balen är skit. Det är nästan med lättnad jag blir avbruten från mitt iakttagande av vita böljande klänningar, då en tjänarinna kommer stressande emot mig. Hon bär på ett brev. Hon ser nästan livrädd ut. Jag lägger huvudet på sned för att titta på henne. Hon är vacker. Tur för henne. Det är slöseri att avrätta vackra människor, de är så få. Men hon avbryter ändå balen.
Jag reser mig upp från min halvsittande ställning, samlar ihopp kjolen med ena handen, och när jag möter tjänarinnan drar jag med henne ut mot kanten av balen, och trycker upp henne mot en pelare.
"Jag trodde jag hade förbjudit all sorts avbrytande av balen, om det inte gällde något viktigt", jag borrar in mina ögon i hennes för att hon ska förstå vad jag menar med viktigt. Ibland så säger en blick mer än tusen ord.
"Men, det här är viktigt", stammar tjänarinnan fram, lite upproriskt, och det klär henne. "Lucen av Bloodheim har sänt ett brev, hen insisterade på att det var viktigt"
Jag flyttar upp mina händer mot hennes hals, och klämmer åt lite lagom.
"Så viktigt kan det väl inte vara, du vet hur hen är, sätter alltid sina egna intressen först, och de är det viktigaste som finns. Så, hur viktigt sa hen att det var? Bäst för dig att det var viktigt, det skulle vara synd att förstöra din fina lilla hals"
Å vad söt hon är, ögonen börjar bli blanka av tårar, men hon ser fortfarande upprorisk ut, jag får känslan av att hon blir kränkt av att jag inte tror henne.
Jag ler, och när hon börjar prata lossar jag greppet lite om hennes hals.
"Jag. Jag. Vet inte. Vad det var. Om. Hennes. Förlåt, hens höghet sa...." Hon börjar hosta. Jag släpper helt om hennes hals, och hon sjunker ned på golvet. Hon väntar några sekunder innan hon fortsätter, nu med stadigare röst:
"Hen sa, till budbäraren som gav brevet till mig, att hans familj skulle bli avrättad om brevet inte kom fram snabbt, och samma sak gällde mig"
Hon räcker fram brevet till mig. Jag öppnar det inte.
"Skulle du kunna gå till mitt rum? Du kan lägga dig och sova på min säng, det finns gott om plats, jag tycker om att vakna och se något vacker", säger jag, "Och det var inte en fråga"
Jag böjer mig ned och fortsätter:
"Fast det kan tolkas som en fråga, om du kommer anklagas för förräderi eller inte"
Jag vänder mig om och går tillbaka in i danssalen, jag kommer inte att gå och lägga mig på några timmar. Brevet får vänta lite, det finns en dag imorgon.

Jag går fram och tillbaka i tronsalen. Funderandes på min val. Jag kan ju i och för sig, lämna över styret till Warwick men han skulle förstöra riket på mindre än en dag. Nej i det här fallet kommer jag be honom om hjälp.
Runtom kring mig svävar föremål, när jag är arg och inte har kontroll över mina krafter så används det automatiskt. Böcker, pergament och andra föremål flyger omkring i luften, nästan som om det vore vatten här.
" Lysandra!" ropar jag klart och tydligt, hon kanske kan vara till hjälp.
" Ja ers majestät?" hennes röst låter andfådd som om hon sprungit hit, vilket hon troligen har gjort.
" Hämta pergament och en fjäderpenna," hon skyndar sig att hämta ett pergament som flyter omkring ovanför våra huvudet. Doppar fjäderpennan i bläcket och väntar på vad hon ska skriva.
" Skriv
Kära Lucen
Tack för brevet och jag kommer gärna. måste bara fixa någon som kan styra Felidith under tiden jag är borta. Du vet hur folket kan bli om man lättare lite på styret. De kommer sluta att frukta oss.
Men vi ses i Gidalla om tre dagar
Hälsningar Meera Greenhood, den första av hennes namn," ljudet från pennan som raspar mot pappret är det ända som hörs.
" Här," hon ger mig brevet och jag läser igenom det. Hon har ingen stavfel och en väldigt elegant handstil. Kanske kan hon vara till nytta.
" Lysandra, härmed utnämner jag dig till min sekreterare," hennes ögon skiner upp
" Men jag kan inte läsa."
"Men du kan skriva och så länge du inte gör något misstag så får du stanna vid liv. Nu får du hämta Ser Gold. Jag har lite paj att baka."

Mina "gäster" satt och tog nästan all mat på bordet och blev fetare för varje matträtt de åt. Jag hade beordrat en av kockarna att lägga en dryck som får en att bli fet snabbt.
"Nu får det räcka!" sade jag högt när jag tyckte de nästan såg ut som ballonger.
De slutade genast och kollade på mig lite förvirrat.
"Följ, med mig", sade jag med min falska vänliga röst.
Jag pillade på min klocka och vi kom genast till min tortyrkammare. En massa blod på stenväggarna. Flera tortyrstolar och en massa kedjor på en av väggarna. Flera piskor och knivar satt fast på väggarna och en massa ögon spikade på innertaket. En säng med flera små pålar gjort av järn ett skåp fyllt av gifter.
"Vad tycker ni om stället?" frågade jag och gav de mitt galna leende.
Alla tre såg plötsligt rädda ut vilket fick mig att le ännu större. Jag tog tag i en av piskorna och piskade alla tre fem gånger var på ryggen. De skrek så högt att man skulle kunna tro att Felidith kunde höra de. Jag tog i en av knivarna och tryckte den mot den äldstas mage.
"Lucent! Det har kommit ett brev från Felidith härskare Meera!" hörde jag Lucys röst.
Jag lät kniven stanna kvar i magen på en av mina fångar.
"Vänta en minut så jag kan kedja fast de här", vad det ända jag sa och kedjade fast mina fångar innan jag vände mitt huvud mot Lucy. Hon gav mig brevet och jag öppnade det.
Kära Lucent
Tack för brevet och jag kommer gärna. måste bara fixa någon som kan styra Felidith under tiden jag är borta. Du vet hur folket kan bli om man lättare lite på styret. De kommer sluta att frukta oss. Men vi ses i Gidalla om tre dagar.
Hälsningar Meera Greenhood, den första av hennes namn
Nu är det bara Winter kvar, tänkte jag och hoppades på att brevet kom snart.

Balen led mot sitt slut, och jag gick upp till mitt rum. Hon hade gjort som jag sagt, min tjänarinna, lagt sig på min säng. Jag log. Det var inte alltid alla som gjorde vad jag sa.
Jag älskar smarta människor.
Utan att klä av mig min balklänning gick jag fram till min isbjörnafäll och la mig där. Isbjörnen hade fällts enbart för att den hade otroligt tjock päls, och jag hade beställt den. Den var nästan bättre att sova på än min säng. Värmen från elden kändes lätt här, inget täcke var nödvändigt. Jag la Lucents brev vid huvudet, jag skulle läsa det först imorgon.
Jag vände på mig och sov, timmen var sen, och jag var trött. Mycket trött.