Flickan i skogen

Det här är en berättelse som jag börjat skriva på datorn men som jag kommer klistra in här så fort jag gjort ett nytt kapitel. hoppas ni gillar den!

Prolog

Det fanns en gång för längesedan ett land, du känner det nog som något annat nu, men på den tiden kallades det för Borden. Det låg varken i syd eller norr. Det var ett ganska varmt land, men många växter frodades, och vatten fanns det gott om. För längesedan levde i det landet en pojke kallad Kore. Men han var ensam.
När han bara var 9 år så dog Kores föräldrar i en sjukdom. Ända sedan dess hade han behövt klara sig på egen hand. Men han hade ett mål. Att ta sig till världens ände.
Legenden säger att om man tar sig till världens ände, så kan man få en önskan uppfylld. Kore ville återuppliva sina föräldrar. Så han började söka efter världens ände.
några taggar som jag har kollat på era profiler och sett att ni inte har tagg-förbud :3
jagvetinteriktigtalienKatrinaBebenLidaeken kylbergFialisen

Låter bra *bevakar*

Kapitel 1
Sökande i skogen
När Kore vaknade på morgonen så bländades han direkt av det intensiva solskenet. Sedan mindes han var han var.
Han befann sig i en skog i närheten av en by. Dagen innan hade han förflyttat sig hit och börjat leta igenom denna nya skog, innan han slog läger i en skogsglänta så fort mörkret fallit. Han visste att portalen till världens ände skulle kunna vara varsomhelst, bakom vilket träd som helst. Han var lite osäker på hur det skulle se ut, men så länge han visste hur han skulle leta så visste han att han skulle kunna finna sitt mål. Legenden sa faktiskt att portalen till världens ände fanns någonstans i Borden, så han visste att han kunde finna det.
Något som han behövde nu var frukost. Han tog upp dolken ur bältet och skulle ge sig ut på morgonjakt, men när han hörde ett klirrande bakom sig förstod han att han hade glömt något.
”Nej, du!!” ropade han åt skatan som försökte ta en vacker blågrön brosch, det enda minnet han hade kvar från sin mor. Han kastade mot skatan sin dolk med silverhandtag, det enda minnet han hade kvar från sin far.
”Den här lilla skatan duger ju inte ens till frukost... ” mumlade han för sig själv när han plockade upp kroppen. Han hade glömt att ta med boschen som han alltid gör ifall något sådant här skulle hända. Han kände sig ändå nöjd, för nu behövde han inte leta fram någon kanin eller något annat djur som är svårare att hitta.
Han kokade en gryta på det lilla djuret, och till den åt han en bit bröd och drack lite mjölk, men bådadera höll på att ta slut. Han bestämde sig för att gå till byn senare.
Han behövde ge sig av nu.
Största delen av dagen tillägnade han att springa runt och leta efter världens ände. Legenden säger att det ska finnas ett slags tecken där portalen ligger, så han spanade runt träd och buskar och klippor vart han sprang. När han givit mycket tid åt letandet, kom han på att han var tvungen att jaga innan han gick hem och gjorde kvällsmat. Dels för att ha något att laga, dels för att ha något att sälja till människorna i byn, eftersom han behövde pengar för att köpa bröd, mjölk och andra förnödenheter.
Det första han fick syn på var spåren på marken. Det andra han fick syn på var något brunt längre bort i skogen. Nemas problemas. Han hade jagat vildsvin förr.
När han jagade större djur så var det förstås svårt med bara dolken. Så han brukade ta hjälp av träden. Han sökte snabbt med blicken och fick syn på ett vettigt träd. Han klättrade så ljudlöst han kunde upp i det och klamrade sig fast. Han såg en bra, tjock gren som skulle kunna bära honom, på trädet intill. Han balanserade så långt ut på grenen han redan stod på som han vågade, innan han hoppade ner på det andra trädets gren.
På det viset färdades han från träd till träd. Klamra sig fast, hitta bra gren, hoppa. Klamra sig fast, hitta bra gren, hoppa. Han hade gjort det så många gånger förr så att han kunde göra det nästan utan att föra minsta ljud. Klamra sig fast, hitta bra gren, hoppa.
Nu var han alldeles över vildsvinet.
Han tog sig, så försiktigt han kunde, lite längre ner på trädet.
Vildsvinet verkade höra något, men det såg honom inte.
Kore darrade lite och tog dolken i sin hand.
Han dunsade ner på djuret med kniven först, och borrade in den i vildsvinets rygg.
Vildsvinet tjöt till och försökte skaka honom av sig, men nästan genast gav den upp och föll ihop av den ogenomträngliga smärtan.
Kore ville göra processen kort och skar så fort det gick halsen av vildsvinet.
Han tyckte inte om att han blev så blodig om händerna när han jagade större djur, men det fick vara tills han skaffade ett svärd.
Innan han gjorde kvällsmat så skyndade han sig till bäcken i närheten och tvättade händerna. När han kom tillbaks till lägret så grillade han lite vildsvinskött och slog in det som fanns kvar för att det skulle hålla sig tills nästa dag.
Sedan gick han och lade sig.
Innan han började leta nästa dag så gick han till byn och sålde mycket av vildsvinet och för pengarna köpte han bröd och mjölk.
Han fann inget den dagen heller, men han hade en underlig känsla i kroppen sedan. Liksom som om något skulle hända.
Han hoppades innerligt att detta ”något” var just världens ände.
Som sagt så hände ingenting just den dagen, men Kore tänkte att en sådan känsla kanske kunde betyda ”det händer imorgon” eller ”det händer om en vecka”. Kore var nämligen en pojke som litar till sina instingter.
Han hade för övrigt rätt i att ”något” skulle hända, men det var faktiskt INTE att han skulle finna världens ände.
Den natten drömde Kore en märkvärdig dröm. Han hörde en melodi i bakrunden som han inte hört förut. Eller hade han det? Den lät liksom bekant på något vis...
det fanns även en person med i drömmen, men han kunde inte se hur den såg ut, för den tycktes stråla, och när han försökte se på främlingen så bländades han. Den tycktes även tala till honom, men han kunde bara höra ett ord.
Det var en kvinnoröst som talade.
”...skydda...”



Lite blodigt kapitel kanske (under jakten alltså)

Bra! Längtar efter att "lära känna" Kore lite mer

tack för att du läser!
=*w*=
tyvvär tar det ett tag innan nästa kapitel för jag har bara bestämt titeln än så länge... men jag har bestämt mycket om vad som ska hända, så förhoppningsvis dröjer det inte jääääättelång tid.