En novell som jag håller på att skriva, planerar att den ska bli typ 10 kapitel lång.
Det handlar om Anna 20 år som bor i en by som heter Karltorp. En stormig morgon fick hon reda på något som ändrade hennes liv.
Kapitel 1 Tillbakablicken
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det var en annorlunda känsla i luften den morgonen, morgonen då jag förlorade mitt hem. Det var ett tag sen nu, men jag kommer fortfarande ihåg varenda detalj.
Jag vaknade av stormen och den vinande vinden som susade. Regnet piskade mot mitt fönster. Allt verkade normalt, men ändå så var det något konstigt i luften.
Något kommer att hända. Jag gick barfota ner för trappan och in i köket, lampknappen stod på tänt men det lös inte i taket. Jag provade tända en annan lampa, men nej det funkade inte heller. I lådan längst ner brukar det finnas värmeljus och det fanns det så jag tände ett par och ställde ut så att jag kunde se. I lådan fanns det också en ficklampa så jag tände den och tassade ner i källaren, för att gå till proppskåpet. Byta proppar har jag gjort förut men den här gången var det något fel, det fungerade inte att bytta propp, det var fortfarande mörkt. Jag ringde därför min kompis och frågade om hon hade samma problem, jag hade glömt bort att det var så tidigt så hon låg fortfarande kvar i sängen. Jag kände en krypande känsla i kroppen, något var fel. Varje morgon så brukar jag steka ägg och bacon men eftersom det inte fanns någon el så bredde jag bara ett par mackor. Jag satte mig ner och satte på radion. Det var den stunden då jag fick panik på riktigt, en olycka hade hänt. Ett kärnkraftverk ett par kilometer ifrån hade fått en härdsmälta och vi som bodde inom en och en halv mil ifrån bedorades att genast åka till hänvisad samlings plats. Allt gick så snabbt, jag satt som fastklistrade i stolen och kände en tår rinna längs kinden. Sen ställde jag mig upp och på vinglade ben snubblade jag upp till mitt rum och packade en väska. Jag stoppade ner kläder och annat som jag behövde, sen sprang jag hämtade min plånbok mina nycklar till huset och bilen Sen gick ut igenom dörren för sista gången. Jag grät samtidigt som jag sprang ner till bilen och åkte snabbt iväg. Regnet fortsatte att piska mot vindruta Gråtandes ringde jag min mamma och berättade vad som hänt, hon stöttade mig och sa att allt skulle gå bra. Det var inte så att jag tvivlade att jag skulle bli bra men jag kommer att sakna mitt hem. Alla minnen och alla upplevelser kommer vara som bortblåst, borta.
Kapitel 2 Caroline
Spoiler:
Tryck här för att visa!På radion hade de sagt att jag skulle bege mig till närmaste samlingsplats, men skulle jag vara ärlig så visst jag inte vart jag skulle. Utan jag drev omkring och åkte så långt bort från kärnkraftsverket som de sagt hade en härdsmälta. Efter ett tag så blev det bilxkö och människor sprang bort ifrån olyckan. En flicka som såg ut att vara i 10-års åldern satt med en stor väska i knät, på en bänk och grät. Jag har inte hjärta nog att lämna kvar ett barn, på en gata som snart kommer att vara full med radioaktivitet, så jag stannade. Jag öppnade dörren åt flickan och lät henne komma in i bilen. Jag frågade henne vad hon hette och hon sa att hon hette; Caroline. Caroline sa att hennes mamma var bortrest och att hon bodde hemma hos sin moster, mostern var borta den dagen så Caroline hade varit själv i huset. När hon skulle äta frukost så hade hon hört meddelandet och försökt ringa sin moster, men hon hade inte svarat. Så hon hade själv packat en väska med sina saker och satt sig på bänken och väntat. Jag sa att jag kunde skjutsa henne i säkerhet och svarade att hon var tacksam om jag gjorde det.
Eftersom jag inte visste exakt vart samlingsplatsen var så följde jag bara efter kön som slingrade fram i snigelfart. Paniken kröp i kroppen, tänk om vi inte hinner bort i tid. Tänk om vi stannar här och dör. Men jag lät inte mig själv tänka så, jag måste tänka att vi ska klara det här att vi ska åka härifrån och aldrig komma tillbaka. Det högg till i hjärtat när jag tänkte att jag aldrig skulle få bo i mitt hus igen, aldrig skulle jag gå på promenad i den vackra skogen bakom huset, aldrig äta picnick vid sjön. Aldrig. Jag sneglade på Caroline som satt i passagerarsätet och stirrade ut genom fönstret. Jag kunde inte se hennes ansikte men jag kände att hon grät.
Kapitel 3 Kvinnan med barnet
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det dröjde en liten stund innan kön började släppa och bilarna började rulla, det finns nog lite hopp, tänkte jag och log för mig själv.
Jag kom ihåg en natt för ett tag sen då jag drömde om att något sådant här skulle hända, att jag skulle lämna mitt liv här i byn och aldrig komma tillbaka. Men då kunde jag bara säga till mig själva att det var en dröm, inget som skulle hända i verkligheten.
Jag log för mig själv och försökte att se ljuset i allt det mörka som jag hamnat i, men förstod att det nästan var omöjligt Men jag gav mig själv ett löfte, Caroline skulle hamna i säkerhet och vi skulle kontakta hennes mamma och de ska återförenas. Alla bilar åkte in på en parkering vid en sjö, jag såg en ledig parkeringsplats och parkerade bilen där. Jag steg ut ut bilen och gick fram till folkmassan som stod i en klump och pratade med varandra, ett antal satt på marken med filtar virrade runt kroppen. En man som såg ut att vara någon sorts ledare informerade folk vad de skulle göra och vad som har hänt. Han sa att vi skulle åka till en tågstation som låg ett par mil bort och så skulle alla åka ett tåg mot en stor stad som man behöver åka ett par timmar för att nå, med tåg. Alla som stod kring honom såg rädda och hjälplösa ut, en kvinna som stod ungefär mitt i mot mig, tårar rann ner för hennes kinder. Hon höll en liten bebis i sin famn, bebisen såg ut att bara vara ett par månader. Jag kände mig ledsen för henne, det måste ju kännas hemskt att behöva lämna tryggheten när man har en så liten bebis med sig. Jag hade inte tittat så noga när jag först såg människorna runt mig, men när jag gjorde det så såg jag att alla antingen grät eller hade tårar i ögonen som inte kom ut.
Kapitel 4 Morfar
Spoiler:
Tryck här för att visa!Alla började gå tillbaka till sina bilar för att åka till tågstationen, jag kunde inte vägen så jag väntade tills några åkte så att jag kunde följa efter någon.Jag bestämde mig för att följa efter en man som såg ut att vara i 35 års åldern, han såg ut som en sådan som kan vägen. Caroline hade somnat bredvid mig när jag kom in i bilen men hon rykte till när jag började åka. Jag backade ut så att jag hamnade bakom hans bil, Mitt hår var genom blött efter att jag stått i regnet och lyssnat på instruktören, men i baksätet har jag en handuk på sätet som jag glömt från i somras. Jag tog den och satte den runt min höft så att jag skulle bli en smula torr, min bil är en gammal Volvo som jag ärvde från min morfar när han dog. Bilen är därför inte i det bästa skicket men varje gång man sätter sig i den så luktar det som att morfar sitter bredvid än, morfar har haft bilen så länge jag kan minnas. Han hade den när jag var liten och vi åkte till affären för att köpa en bullkrans till fikat, då körde han lugnt och log mot mig.
I den bilen så tappade jag min första tand när jag var fyra år, vi var på en liten grus gata då tanden ramlade ut. Morfar var en sådan som alltid hade en rulle med hushållspapper med sig, så jag la tanden i ett ark med papper och stoppade ner den i fickan.
Kapitel 5 Den gamle mannen med käppen
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag kom tillbaka till verkligheten där regnet fortsatte att ösa ner på vindrutan, Caroline satt brevid mig och gnuggade sömnen ur ögonen. Jag fokuserade blicken på gatan och på bilen framför som jag följt efter. Mannens bil var silvrig och ganska avlång, jag har aldrig varit bra på bilmärken men det som satt bak på den bilen visste jag i samma sekund som jag såg det vilket det var. Det var en Mercedes som han hade, Mercedes var ett enkelt märke som jag kände igen. Jag såg en busshållplats lite längre bort på gatan, vid busshållplatsen satt en gammal man med sin käpp, bussen skulle säkert inte komma längre den dagen pågrund av händelsen och ovädret. Jag hade mycket plats i bilen så jag stannade vid busshållplatsen och frågade om han ville åka med. Den gamle mannen svarade inte utan bara skakade lätt på huvudet och pekade bakom mot gatan som jag redan åkt på, han trodde nog att bussen skulle komma snart och hämta upp honom. Jag tittade bak och såg bara massor med bilar i en lång slinga, några tutade av panik och de ville att jag skulle åka vidare. “Är du säker på att du inte vill följa med?” frågade jag mannen. Han skakade bara på huvudet och satte sig ner på bänken igen.
Kapitel 6 Louise
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag vred om bilnyckeln och fortsatte att åka, eftersom att ingen hade kört om mig så var jag nu en smula vilse. Jag hade ingen aning om vart eller hur jag skulle åka så jag bara åkte framåt på vägen, tills jag såg en parkering. Jag stannade där och väntade på att någon skulle åka förbi på vägen så att jag hade någon att följa efter, men när nästa bil kom så körde den bara in på parkeringen, det var en kvinna i bilen. Hon såg lika vilsen ut som jag kände mig. Jag klev ut ur bilen och började gå fram till kvinnan hon öppnade dörren och gick på vingliga ben och mötte mig. Jag frågade henne om hon kunde vägen till tågstationen, “Ja men jag har ingen diesel kvar i tanken så jag kan inte åka längre.” svarade hon och jag sade då att hon kunde åka i min bil. Kvinnan sade att hon gärna åkte med och vi gick tillbaka till bilen. Vi stannade utan för passagerarsätet, jag vände mig om och frågade vad hon hette. Hon sa att hon hette Louise Jag sa till Caroline att hon skulle gå och sätta sig i baksätet för att Louise skulle vara vägvisare till tågstationen och Caroline klev ut ur bilen och tittade upp på Louise. “Mamma” sa Caroline och stirrade på Louise, “Caroline?” svarade Louise
Kapitel 7 Återföreningen
Spoiler:
Tryck här för att visa!En pinsam tystnad följdes innan Caroline kastades sig i Louise famn, jag hade inte förstått vad som hänt och faktumet att Carolines mamma varit bortrest var falskt. Men vart hade hon då varit, allting var i ett stort virrvarr i mitt huvud och jag kunde inte tänka klart. Jag frågade Caroline “Är hon din mamma?” och Caroline nickade. Jag gick runt bilen, öppnade bildörren och satte mig ner. Jag sa åt dom att de skulle sätta sig ner i bilen så att vi kunde åka iväg, när Louise hade satt sig ner så startade jag bilen och vi började rulla. Tack vare Louise vägförklaring så var vi framme vid tågstationen inom ett par minuter, det var massvis med bilar på parkeringen. Alla platser var fulla, men eftersom att ingen skulle åka därifrån på ett tag så ställde jag mig bara framför ett par bilar mitt på parkeringen. Vi klev ut ur bilen och började gå mot ingången, man behövde inte ha biljett eller någonting för att komma in eftersom att de bara så fort som möjligt ville få alla bort härifrån. Så vi gick bara ut på perrongen och klev på närmsta tåg.
Kapitel 8 Tåget
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det var inget vidare fint tåg som vi var på, tvärtom det var ett gammalt och rostigt tåg som knarrade när man gick på golvet och gnisslade från de första metern som den började åka. Vi höll för öronen när den började åka, för att det lät som att tåget inte hade åkt sedan flera decennier. På rangliga ben så satte vi oss ner i fyra säten som var runt ett bord, ingen av säterna var fullt hela utan de hade hål, ojämna och jätteobekväma. Jag stönade tyst när jag satte mig ner för att det var något hårt i mitt säte, jag ställde mig upp och plockade ut en sten som var i mitt säte. Jag tittade mig omkring i vagnen, det satt ett äldre par ett säten ifrån oss. Dom satt mittemot varandra och höll om varandras händer, i sätet bredvid den gamla kvinnan var den en liten bur. Ett litet gny hördes från buren, kvinnan öppnade buren och tog upp en liten brun grå hund med stora sorgsna ögon. Hunden slickade henne på näsan och hon log ett sorgset leende, hunden vände på sitt huvud och stirrade på mig. Hundens ögon lös upp och den sprattlade sig ut ur mattes famn och hoppade glatt fram till mig. Jag ställde mig upp ur stolen och satte mig på huk framför hunden, hunden satte sig framför mig och började slicka mig i ansiktet. Jag granskade hunden, det var en liten hund som säkert var runt trettio centimeter lång och femton centimeter hög. Jag plockade upp den och gick tillbaka med den till sin husse och matte, de gamla paret log mot mig och sa att hon hette Akira. Akira log mot mig och slickade mig lite till i ansiktet, de gamla paret sa att de hade fått Akira från deras dotter när hon dog. Jag beklagade och de fortsatte att prata, de sa att de älskade Akira och tycker att hon är den sötaste hund de sätt. Men de kunde inte ta hand om henne, det var så jag fick Akira.
Kapitel 9 Louise ljuger
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag kom ihåg vad informationen sa när jag stod i ringen på parkeringen, han hade sagt att vi kunde gå av vart som helst där tåget stannar för att tågförarna hade fått information att stanna mist 5 stationer ifrån “Karltorp” som var där vi gick på. Louise och Caroline tittade ut igenom fönstret och jag bestämde mig för att kolla om det fanns någon matvagn, eftersom att jag inte hann äta någon frukost i morse så var jag riktigt hungrig. Jag ställde mig upp och gick till de gamla paret och frågade om de kunde hålla i Akira medans jag gick och letade efter matvagnen. När jag lämnat Akira så började jag gå mot dörren som ska leda till nästa vagn, jag är van vid att det är en dörr som man trycker på en knapp och så hamnar man i ett mellan gång på ungiför en halv meter. Men eftersom att det inte var ett nytt tåg så hade den inte sådana finesser, vid dörren så var det ett handtag och en pil åt vilket håll som man ska dra det åt. Jag drog upp dörren och där var det bara en stor metallkrok som var ihop hakad i vagnen framför, inte en chans att att jag skulle gå över den där. Så jag gick tillbaka och stängde dörren, jag gick och hämtade tillbaka Akira och satte mig i mitt säte igen.
Jag hörde något spraka till och sen började någon prata i högtalarna; “Vi är snart framme i Fågelbo, det är säkert att gå av här och det är helt säkert ifrån stormen så ni kan vara helt säkra.” det knastrade till och sen blev det tyst. Jag frågade vart Caroline och Louise skulle gå av och Louise svarade att de skulle åka till deras mormor som bor i Stockholm. Jag nickade som svar och kom och tänka på att min mamma bor i Stockholm, så jag sa att jag skulle också av i Stockholm. Det skulle dröja ett par timmar innan vi skulle komma fram till där vi ska gå av, så jag rotade i min väska om jag hade någon mat. Jag kommer inte ihåg någonting från när jag packade den så jag blev förvånad när jag hittade en flaska vatten och ett äpple i den. Jag tog en tugga av äpplet och drack ett par klunkar vatten. När min törst var släckt så gav jag flaskan till Caroline och hon drack lite vatten hon med, hon skickade i sin tur vidare flaskan till Louise som drack tills flaskan var tom. Louise hade inte sagt ett ord om vart hon egentligen varit, så jag frågade henne. Men hon bara tittade bort och skakade lätt på huvudet, “Jag var på väg hem när jag hörde vad som hade hänt här, så jag åkte bara till samlingsplatsen och följde efter närmsta bil efteråt. Det var ju där jag träffade er.” Jag kände på mig att hon ljög, om hon hade kommit ifrån flygplatsen hade hon haft en stor väska med sig, men hon hade bara sin egna lila handväska med sig. Någonting var fel men jag kunde inte komma på vad.
Kapitel 10 Mamma
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag hade ringt min mamma när vi var ett par stationer ifrån Stockholm och hon skulle hämta mig vid stationen. När jag var framme vid Stockholms Central station så gick alla av, de äldre paret gick också av och jag gav båda en kram för att jag fått Akira av dom. De gav mig också lite mat och hennes bur till mig, den äldre kvinnan skrev upp på ett papper hur ofta som hon behövde matas och rastas och annat som jag behövde veta. Jag fick även deras nummer så att jag kunde ringa dom om jag behövde veta något. När jag sagt adjö så gick jag, Caroline och Louise mot bilvägen där min mamma skulle hämta upp mig. De sa att de skulle ta en taxi men jag sa att min mamma kunde skjutsa dem. När min mamma kom så gick hon ut ur bilen och gick fram till oss, hon tittade undrade på Akira som jag bärde i min famn men jag svarade bara kort att jag förklarar sen. Jag frågade henne om Caroline och Louise kunde få skjuts hon visste ju inte vilka de var men sa att hon kunde skjutsa dom. Vi klev in i bilen och åkte iväg, Carolines mormor bodde inte jättelångt bort ifrån där min mamma bor. Så vi åkte bara hemåt och så fick Louise guida min mamma vart hon skulle åka någonstans. Vi stannade utanför deras hus och jag gick ut för säga hej då till dom och la in Louise nummer i min mobil, när jag kramat båda så satte jag mig i bilen igen och vi åkte hem. Väl hemma så pustade jag ut, gick in med min väska och öppnade dörren. Min pappa dog för ett antal år sedan och sen dess har det ekat en tystnad i huset som de bodde i och känslan i luften som var där när han var hemma hade tynat bort. Jag gick in i hallen och hängde av min min jacka och tog av mig mina skor. Jag gick i mitt gamla tonårsrum och började packa upp min väska, när jag var klar så gick jag in i köket och hjälpte mamma med middagen. Hon gjorde grönsakssoppa, sådan soppa som hon gjorde när jag var liten.
Kapitel 11 Tillbaka till nuet
Spoiler:
Tryck här för att visa!Nu har jag vant mig vid att bo hemma hos mamma, jag har skaffat ett nytt jobb och söker efter bostad här. Jag har märkt att det är svårt att skaffa bostad här och dyrt är det också, jag ville bo här förut när jag flyttade ut, men det var så svårt att hitta en lägenhet eller ett hus här så det var därför jag flyttade till Karlstorp. Jag kommer att bo hos mamma tills jag hittar en bostad och åter igen kan flytta ut, jag och Louise träffas ofta och vi har blivit jättegoda kompisar. Caroline har börjat i skolan som jag gick i när jag var liten och hon har fler vänner, hon brukar få gå ut med Akira för en liten peng varje gång.
Jag står framför spegeln i hallen och tittade på mig själv, jag har lätt brun hy efter sommaren, ögonen ser trötta och matta ut eftersom jag nyss har varit på mitt jobb och jobbat i tio timmar i sträck.
Jag jobbar tillfälligt som dagisfröken på det lokala dagiset nära där mamma bor, det är ett utslitande jobb som kräver mycket tålamod. Som tur är så älskar jag barn och har bra tålamod, i Karltorp jobbade jag som inredning och möbel designer. Det var ett bra jobb och jag fick bra lön, jag har kontaktat företaget som jag jobbade för men dom har gått i konkurs och det tycker jag är jättetråkigt.
Jag tittade åter upp på mig själv i spegeln och tittade på mina trötta ögon och mitt trötta ansikte. Jag såg hemsk ut och jag förtjänade att åka på spa, jag hade åkt iväg direkt om det inte vore för att jag knappt har några pengar. Mamma var inte hemma ikväll men vi hade mat kvar ifrån gårdagens kvällsmat. Jag öppnade kylskåpet och tog fram maten, den var lagad den såg inte jättefräscht ut men jag hade inget val. Eftersom att den är helt kall så slevade jag upp på en tallrik och stoppade in i mikro, tallriken snurrade runt och runt därinne som ett u.f.o som åkte omkring ute i rymden. Det plingade till och jag tog ut min tallrik och gick ut till teven och knäppte på den, jag började titta på något sort matlagningsprogram och började äta. Jag hörde Akiras tassar mot trägolvet när hon tassade fram till mig. Akira försökte hoppa upp i fåtöljen i vardagsrummet, men förgäves hon var alldeles för liten. Jag log och lyfte upp henne i fåtöljen, hon kurade ihop sig och somnade. Allt är bra nu och jag är lycklig.
Ge gärna feedback
Snart kommer kapitel 3
Mugglarportalen