Vengeance [SV]

Titel: Vengeance (hämnd)
Språk: Svenska
Rating: T (om man ser från ff.net) men typ PG-12-14?
Genre: Romantik, äventyr, spänning, övernaturlighet
Kapitel: -
Färdig: Nix
Handling:
Robin Silverheart växte upp på dussintals barnhem, sista gången hon blir tvungen att flytta är veckan innan hon fyller arton. Hon har aldrig riktigt hittat sin plats och försöker desperat finna sin egen väg. Hon har inte lätt för att få vänner och varje gång hon kommer överens med någon är det redan dags att byta barnhem.
Då Robin kommer till Los Angeles Orphanage får hennes liv en vändning, genast blir hon bemött med öppna armar av ett gäng på hennes nya High School. Fast vad är baktanken med deras välkomnande och varför är de så intresserade av hennes bakgrund?

Jag har någonting som jag vill säga, någonting att dela med mig av och jag hoppas att någon vill läsa det jag har att berätta...

Prolog ~ Old Before I Die
År 2000
Vinden piskade i håret på flickan medan hon sprang. Det var en perfekt sommarmorgon då solen stod som högst, fåglarna kvittrade och himlen var klarblå.
”Spring inte för långt nu Robin!”
Flickans klingande skratt ekade mot träden då hon vände sig om mot sin storebror Nathan. Han var fyra år äldre än henne och hade fått i uppdrag att ta med sig Robin ner till stranden. Deras föräldrar satt och beskådade dem från terrassen vid huset.
”Kom nu, Nathan!” sa Robin entusiastiskt. Hon ville ner till stranden för att se på fiskarna, de brukade alltid simma runt vid bryggan.
”Jag är på väg.” Nathan var snabbt ifatt Robin och tog henne i handen för att inte tappa henne igen. Nathan hade alltid varit en snäll och beskyddande storebror, han tvekade aldrig att ta hand om Robin.
Tillsammans gick de ut på bryggan ända fram till ändan, där lade de sig ner på mage och kikade över kanten.
Fiskarna svepte förbi dem med hastig fart och genast som Robin försökte fånga dem med sin skugga flydde de undan. Hon skrattade lekfullt åt dem och såg uppmanande på Nathan. Han hade tagit fram håven som hängde från bryggans kant och doppade ner den i vattnet.
Sedan blev Robin plötsligt orolig, hennes leende försvann från de runda kinderna och hon satte sig allvarligt upp. Nathan följde henne med blicken utan att röra sig ur fläcken, han var van vid att Robin frågade honom dumma frågor då som då. Hon var i den åldern att hon ville veta precis allting.
”Vad händer ifall du försvinner?” frågade Robin med rynkad panna.
”Försvinner vart?” Nathan satte sig upp och tittade oförstående på sin lillasyster.
Robin suckade över att Nathan inte förstod henne och pekade uppåt mot den blåa himlen. ”Dit upp, där morfar är.”
Nathan följde hennes finger med blicken och stirrade sedan en stund på ett vitt, fluffigt moln som seglade förbi.
”Jag försvinner ingenstans”, sa han och log mot henne. ”Jag kommer alltid att vara med dig.” Han tryckte en av sina händer mot hennes bröstkorg, precis där hennes lilla hjärta pulserade. ”Här inne.”
Robin skrattade till. ”Det är omöjligt din dumbom!”
”Inget är omöjligt, Robin”, sa Nathan mycket allvarligt. ”Kom alltid ihåg det.”

Låter intressant, fortsätt!

Fortsätt, det var jättebra!