Harry Potter, 60 år senare

Min vän hörde av sig igår och tipsade om denna text, den är skriven av ett fan (tror jag) och handlar helt enkelt om Harry Poter, 60 år efter striden på Hogwarts.
Jag blev först väldigt skeptisk, men när jag läste den, blev jag nästan lite tårögd, den var otroligt ifn.

Läs och kommentera gärna vad ni tyckte.

http://www.reddit.com/r/WritingPrompts/comments/1xjzin/eu_harry_potter_is_sitting_at_home_sixty_years/cfc7i0z

Förstår inte så mycket

Vad fin den var! Rekommenderar alla att läsa kommentarerna också. Författaren till texten förklarar hur hen tänkt kring texten och så. Riktigt fint med tankarna kring Tom Riddle.

My. My.

Den är så härlig och vacker.

Jag har inte tillräckligt med ord... Älskar den.

Gud vad fint :')

Kan någon översätta den och posta här? Skulle betyda mycket då jag inte fattar engelska

Det är lite skumt hur Tom och Harty kan le till varandra...

Harry satt ensam. Huset som en gång hade varit hem åt Ginny och hans barn var nästan tomt. Ginny hade gått bort för ett år sedan, och han var tvungen att erkänna att det hade tagit ut något från honom. Han hade förlorat så många människor, men detta hade slagit honom hårt.
Han tänkte på sina barn. De hade egna familjer, och de skulle komma på besök snart. Han suckade.
Ingen visste att han var sjuk. Ron visste, men Harry fick honom svära på sitt liv att inte berätta för någon. Han hade haft ett bra liv, och han ville gå utan ett väsen. Tillräckligt nära konfrontationer med döden hade gjort att han ville gå bort tyst.
Han ville ha lite te, men han kände sig för svag för att komma upp. Han tog fram sin trollstav, för att sedan stoppa. Han höll det gamla, etsade träbiten i sina händer, sedan slog han lätt gnistor ur spetsen.
Han log. Han älskade alltid hur magin, så många år senare, fortfarande förvånade honom.
Plötsligt gjorde hans ärr ont.
Han var inte orolig över det, och inte heller av den man som dök upp i hörnet av rummet.
Det var Tom Dolder. Inte den ormliknande, bleka och rödögda. Människan. Han log, inte hotfullt, utan varmt.
"Hej, Harry."
Harry log också. "Trevligt att se dig igen, Tom."
"Är det skönt? Jag var aldrig mycket av en varm närvaro när jag var bland de levande. Jag sårade många människor. Men mest av allt, försökte jag att skada dig. Det är ironiskt att du var bland de få som såg mig som Tom Dolder, snarare än Voldemort."
"Rädsla kan driva en till vansinne," sade Harry. "Jag har sett det många gånger."
Tom Dolder log igen, något ledsen. "Harry, vi måste gå."
Harry tittade på honom. Det var tårar i ögonen.
"Jag är rädd." sade han.
"Jag vet." sade en annan röst.
Harry vände sig om. Det var Ginny. Han drog efter andan.
Bakom henne stod varje person han någonsin älskat och förlorat. Hagrid och Dumbledore och Dobby, och Lupin och Tonks och Snape och Cedric och Sirius och även familjen Dursley. Hans föräldrar stod bredvid Ginny, leende.
"Vi är med dig, Harry," hans mamma sa mjukt.
Harry vände sig till Riddle.
Tom stack ut sin hand. "Kom, Harry."
Harry skrattade, med tårar i ögonen, hans ärr brände, eftersom han tog Riddle hand, och sedan lämnade denna värld tillsammans med Döden, som jämlikar.

_____

Dålig översättning med vissa tilltagna friheter, använde translate och gjorde det mer begripligt men nu kanske någon stackare förstår.

Den är fin...