Sjöns röst

En novell jag har skrivit, antar jag. Behöver egentligen mer redigering....





Sjöns röst

Vattnet ligger spegelblankt i sjön, på höll hörs folks prat och skratt. Men på en sten bara några meter ut i vattnet sitter en flicka helt själv. Hennes långa svarta hår hänger helt rakt runt hennes huvud. Det faller blankt som vattnet över hennes axlar. Flickans ögon är dolda av ett fall av det blanka håret framför flickans ansikte.
Vinden är så stilla att det är som om tiden stannat. Men hon hör pratet och skratten längre bort. Det är folk hon känner, kära vänner och familj. Än är det ingen som saknar henne. Hon har gömt sig här på stenen, det ligger en liten kulle, skog och högt gräs emellan dem och flickan.
Men innerst inne vet hon att hon inte är här för att gömma sig. Hon blev kallad hit. Hon blev kallad hit av sjön själv. Vattnet har saknat henne, där hon sitter på stenen med fötterna i sjön och leker med ett vass blad, svagt medveten om att det är något som hon ska göra. Men hur hon än vrider och vänder på sin bestämda känsla kan hon inte komma på vad som saknas.
Hon vänder blicken uppåt, håret faller från hennes ansikte som om ett mjukt silkesdraperi dras åt sidan. En liten näsa och mun visar sig. Två mörka ögonbryn och ett par gröna ögon, ögonen är stora och får flickan att se både liten och skrämd ut för ögonblicket. Men hon är varken det ena eller andra. Hon är helt och hållet känslolös, vilket hon ofta varit sedan hennes älskade storebror gått bort.
Det blev klart för inte alls så länge sedan att han var död, efter att han bara varit försvunnen ett tag. Kanske hade det gått år för andra, men för flickan stod tiden stilla och allt hade skett nyligen. Hon hade sökt tröst hos den ända hon mer älskade lika mycket som hon älskat honom. Men som hon älskade på ett helt annat sätt. Den hon ville vara med resten av sitt liv. Men Flickans kärlek var inte besvarad. Flickan som hon erkänt sig älska verkade snarast äcklad.
Den gröna blicken vändes ner mot vattnet, en tår rann från ett av hennes stora ögon. Hon märkte den inte. Hon kände sig varken ledsen eller glad, det var bara en stor tomhet.
Det som för flickan nyligen allt hänt, hade i verkligheten varit år sedan. Andra började sluta sörja hennes bror och gått vidare med sina liv och flickan hon älskade verkade ha glömt vad som en gång sagts till henne. För tiden läker alla sår. Men för flickan på stenen stod tiden helt sill. Hon levde i sin egen tidlösa bubbla, där inget ändrades och inget blev bättre. Men ingen annan än hon själv och sjön förstådd att hon kände så. Hon lossades att allt var bra och alla trodde andra trodde på hennes skådespel.
Men ändå var det inte dem känslorna som fick henne att gå ner till sjön. Hon var fortfarande inte säker på vad hon gjorde här.
Tåren som runnit från hennes öga längs hennes kind droppade ner mot vattnet med ett tyst litet plask. Men i samma ögonblick saltvattnet mötte sötvattnet blev något klarare inom flickan. Men vad som blev tydligare visste hon inte själv.
En bris av en varm vind for förbi hennes kind som en mjuk beröring och fortsatte sedan längre ut. Flickan vände sig om och såg den vackra speglande sjön. Hon tyckte sig höra någon avlägset ropa hennes namn. Ropet kom längre bort ifrån än rösterna från land.
Flickan ställed sig upp i vattnet som knappt nådde henne till knäna. Hon lyssnade efter att höra sitt egna namn ropas igen. Men allt var stilla och tyst. Utan att hon märkte det började rösterna från land sakta tona bort.
Snart hörde hon sitt namns ropas tydligare, rösten var hennes brors, hennes mammas, hennes vänner och alla andra som hon älskade och brydde sig om samtidigt. Det var inte många röster, det var en.
Flickan tog ett hastigt steg åt det hållet rösten hörts ifrån, rakt mot mitten av sjön. Sedan stannade hon. Nederdelen av hennes kortbyxor blev blöta. Men rösten ropade åter hennes namn, så åt henne att komma, att den väntat och längtat henne. Hon tog ett steg till, vattnet var kallt så benen domnade, men det märkte hon inte. Inom henne pågick en strid mellan osäkerhet och längtan till rösten. Det fanns ingen därute som kunde ha ropat.
Hennes ben tog ett steg till vattnet skulle börja bli djupare om hon fortsatte. Den osäkra sidan av henne sa till henne att hon borde vända om, att det var kallt och att hon skulle få kläderna blöta. Sedan hördes rösten från mitten av sjön, åter igen ropade den hennes namn och bad henne att komma. Den osäkra sidan inom henne tonades helt bort. Hon tog ett steg till, och ett till. Hon kunde inte känna sina ben längre.
Vattnet var redan strax under brösten när hon insåg att hon hade kommit hit för att följa rösten, vart den än förde henne. Hon ifrågasatte inte detta utan gick vidare.
Vattnet gick henne till halsen, hon hade inte gett att simma till rösten en tanke, och det gjorde hon inte senare heller. Det ända i hennes sinne var att komma fram till rösten.
Steget innan vattnet gick henne över munnen andades hon inte in extra luft, inte heller gjorde hon det när hon kom under med näsan.
Kroppen var nästan helt bortdomnad när hela hon var under vattnet. Och när hon fortsatte gå på botten bara lite långsammare än om det vore på land började även hennes huvud domnas bort, allt började sakta mörkna, men rösten blev bara tydligare och tydligare.
När allt började snurra runt henne och luften inte räckte längre fick flickan inte panik. Hon öppnade bara munnen och bad om hjälp, medan ljuset helt slocknande. Hon kände en stor frihet och visste inte om det var döden eller något annat. Dem undertryckta känslorna försvann och något som liknade glädje brann i hennes bröst. Det sista hon gjorde innan hon gick in i det stora mörk var att skrika så högt hon kunde, utan att höras, ”Jag är fri!”
Efter den dagen har ingen sett henne, varken levande eller död.