Hopp Hästen

Jag tänkte göra en berättelse nu.

Emma: Emma är huvudpersonen. Hon bor med sin mamma, pappa och katten Bumbi. Det hon mest i hela världen önskar sig är en häst. Den här berättelsen handla om Elva åriga Emma Svensson som har ett rätt tufft liv... Men hon har sin bästa vän Wilma...




Varning: Lite Läbbigt



















Hopp Hästen

Kapitel 1

Jag var tre år första gången jag satt på en häst. Jag minns fortfarande den känslan att få sitta på en häst för första gången. Det är en så härlig känsla. Hästen jag red på hette Misja. Hon var en Shetladnsponny, och dog våren 2002 av ett brutet ben. Jag saknade henne jätte mycket och grät i flera veckor. Men det var länge sedan, nu är jag elva.
”Vakna Emma du måste till skolan”, ropar mamma från köket. ”Du kommer försent” När jag hör det hoppar jag upp ur sängen och tar på mig mina kläder. Jag tar min blåa häst tröja och mina svarta byxor. Jag springer ner till köket och sätter mig vid fönstret och tittar ut. Det är en klar morgon i mitten av maj. Mamma kommer med en ost macka och ett glas mjölk. Jag tar en tugga av mackan och sväljer. När jag är klar ställer jag talriken och glaset på diskbänken och springer upp till badrummet. Jag drar min lila borste genom håret snabbt och smidigt. Sedan borstar jag tänderna och springer ner till hallen. Jag drar ner min blåa dun-jacka från kroken och sätter på mig min skor, på vägen ut genom dörren sliter jag åt mig min väska, och springer ut i den svala luften. Jag har så bråttom att jag råkar springa på Wilma. Wilma är min kompis från skolan och jag hade glömt bort att vi skulle träffas idag och gå till skolan tillsammans. Hon står lutad mot sin cykel, så jag antar att vi ska cykla och springer till baksidan av huset för att hämta min. När jag kommer tillbaka står Wilma beredd att cykla iväg. ”Kom igen nu Emma”, ropar hon från vägen. ”Kommer”, ropar jag tillbaka. När vi cyklar till skolan går det fort som tusan. Jag sätter mig på cykeln och börjar trampa. Wilma börjar också trampa så fort hon kan och ropar genom den starka vinden ”Sisten till skolan är ett ruttet ägg.” Jag vet att jag aldrig kommer kunna cykla fortare än Wilma men jag trampar på så mycket jag kan. ”TUUUT” hör jag någonstans från kröken, men Wilma hör inte och fortsätter trampa så fort hon kan. Nu har jag stannat. Wilma vänder sig om och kolla varför jag har stannat. ”TUUUT” hörs det igen. Sen…
Ett högt brak som när en cykel krockar med en bil. ”WILMA!!!”, skrek jag när jag ser vad som hänt, jag hoppar av cykeln och springer fram och sätter mig på knä framför Wilma. Hon är blodig i ansiktet och hennes båda ben ligger i konstiga vinklar. Föraren i bilen kommer ut rusande och sätter sig ner bredvid mig. ”Vad har jag gjort”, säger han och dunkar sig i huvudet. Han tar upp sin mobil ur fickan och slår numret till larmcentralen. Jag hör att han säger vart vi är och att dem måste skynda sig. Han får också några tips om vad vi ska göra. ”Vad heter du?”, frågar han. ”Emma”, svarar jag tyst. ”Själv heter jag Mats”, sa killen som tydligen hette Mats. ”Emme”, viskade Wilma så tyst att man nästan inte hörde. ”Om jag dör nu, vill jag att du ska ha mitt halsband.” viskade hon. Wilma tog av sig sitt hjärthalsband och gav det till mig. ”Men varför? Du har ju alltid det på dig!”, sa jag. ”Men nu vill jag att du ska ha det så att du aldrig glömmer mig.” viskade hon. ”Jag glömmer dig aldrig Wilma”, sa jag. Men nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, så nu flödade dem fritt nerför mina kinder och ner i Wilmas ansikte. ”Jag glömmer dig aldrig”, sa jag igen. Wilma log och slöt ögonen. ”Jag kommer aldrig glömma dig heller Emma” sa hon, och sedan var hon borta för alltid. Två veckor senare var det begravning för Wilma. Jag satte på mig halsbandet jag fått av henne, och den super vackra klänningen jag fått av henne när jag fyllt 10. Mamma kom upp till mig och satte sig på min säng. ”Jag vet att du är ledsen, men alla kommer vi att dö någon gång”, viskade mamma i mitt hår. Hon hämtade min borste och började kamma mitt hår. Jag hade inte sagt till mamma att jag hade fått halsbandet av Wilma. ”Kommer du ihåg vad den sista saken var som du fick av Wilma?, frågade mamma mig. ”Mm, det var det här halsbandet”, sa jag och visade det för mamma. Hon satt tyst ett tag och sa sedan, ”Även om Wilma är borta finns hon alltid kvar i dig!” ”Var?”, frågade jag. ”I ditt hjärta gumman”, sa mamma. ”Kom nu så går vi till blomster butiken och köper lite blommor”, sa mamma, och då kändes det lite bättre. ”Mamma, Wilmas favorit blomma var daglilja”, sa jag. Mamma gick och frågade efter dagliljor, och expediten kom fram med elva stycken. ”Det är en liten rea idag för begravnings blommor på 50 %, så det här blir 99 kr.”, sa expediten. Mamma gav honom 100 kr och sa åt honom att behålla växeln för det var bara en krona. Vi gick hem för att om en timme skulle pappa komma och hämta upp oss till begravningen. Jag satte mig vid datorn och loggade in på MugglarPortalen. Jag kom på att skriva som en sak i forumet där alla som tyckte om eller vill fick skriva lite fina saker om Wilma! Hon var rätt känd på Mugglis. Så jag skrev att hon dött och efter en halvtimme var det redan 103 kommentarer och 99 visningar. Det var så coolt att så många gillade henne. Jag önskade att hon var här. Med mig…

Jag bevakar stenhårt

Var den bra Rasmus potter??

Japp Såklart Du är grym!!

Åh gud♥ Jag bevakar stenhårt!

Bra

Såklart jag läser. ♥

så klart jag bevakar stenhårt du borde bli författare.

Tack Idis ida-maria

jag längtar till nästa kapittel