~De Utvalda~ Tankeläsaren

Hej. Detta är inte jag som har skrivit denna bok. Men jag älskar den så mycket att jag vill att ni ska få läsa den. Så jag kommer skriva ner den här.

Det Utvalda:TankeLäsaren

Kapitel Ett

Totalt mörker rådde här nere i fängelsehålorna, men Katsa hade en karta i huvudet. En som hittills hade visat sig vara korrekt, som Olls kartor brukade vara. Hon drog handen utmed de kalla väggarna och räknade dörrar och öppningar hon passerade. Hon svängde när hon skulle och stannade slutligen framför en öppning som borde leda till en nedåtgående trappa. Där sjönk hon ner på huk och trevade med händerna framför sig. Ett trappsteg, fuktigt och halt av mossa, och ännu ett nedanför. Det här var alltså trappan Oll hade pratat om. Katsa hoppades bara att han och Giddon skulle se den gyttjiga mossan när de kom efter henne med sina facklor, att det skulle gå försiktigt och inte väcka dem döda genom att ramla huvudstupa nerför trappan. Katsa slank ner. En vänstersväng och två högersvängar. Hon började höra röster när hon kom in i en korridor där mörkret skiftade i orange av ljuset från en fackla på väggen. Mitt emot facklan fanns en annan korridor där, enligt Oll, allt från två till tio vakter skulle hålla uppsikt över en särskild cell i slutet av gången. Det var vakterna som var Katsas uppdrag. Det var det som var orsaken till att hon hade skickats hit i förväg. Katsa smög mot ljuset och ljudet av skratt. Hon skulle kunna stanna och lyssna för att få en bättre uppfattning om hur många hon stod inför, men tiden var knapp. Hon drog ner huvan och rundade hörnet. Hon snubblade nästan över sina fyra första offer, som satt på golvet mitt emot varandra med ryggen mot väggen och utsträckta ben. Luften stank av den starka dryck de tagit med sig ner för att fördriva tiden. Katsa sparkade och slog mot tinningar och halsar, och de fyra männen låg hopsjunkna på golvet innan förvåningen ens hunnit registrerats i deras ögon. Där fanns bara en vakt till, som satt framför cellgallret i slutet av korridoren. Han hävde sig upp på fötter och drog svärdet ur skidan. Katsa gick mot honom, förvissad om att facklan bakom henne dolde hennes ansikte, särskilt hennes ögon, för honom. Hon bedömde hans storlek, hans rörelser och stadigheten i armen som höll svärdet riktat mot henne. "Stanna där. Jag förstår nog vad du är." Han darrade inte på rösten. Han var modig, den där vakten. Han högg med svärdet i luften, som en varning. "Mig skrämmer du inte." Han kastade sig mot henne. Hon duckade under bladet, sparkade uppåt och träffade honom i tinningen. Han föll till golvet.