En intervju med J.K Rowling!

J.K Rowling har skrivit den enormt populära bokserien om trollkarlspojken Harry Potter. Debutboken Harry Potter och Den vises sten, som kom ut 1997 gjorde henne genast världsberömd och boken filmas nu av Warner Bros. De tre böckerna som hittills kommit ut i serien på sju, har fått positiva recensioner över hela världen och författarinnan har också vunnit många priser för dem, som till exempel:
Smarties Gold Award.
Whitbread Children`s Book of the Year Award.
British Book Awards.
Children`s Book Award.
American Bokksellers Book of the Year. och många fler!

EN INTERVJU MED J.K ROWLING:
FAMILJ & BARNDOM

Är du storasyster eller lillasyster?
Jag är äldst av 2 systrar. Det första minnet jag har är när min lillasyster föddes - hon är knappt 2 år yngre än jag. Pappa gav mig modellera den dagen för att jag skulle ha något att göra medan han sprang ut och in i sängkammaren. Jag har inte alls några minnen av den nyfödda bebisen, men jag kommer ihåg att jag åt av modelleran.

Var böcker viktiga i din familj?
Ett annat tidigt minne är när jag hade mässling - det var i fyraårsåldern - och pappa läste Det susar i säven. Jag minns inte alls att jag var sjuk, bara att jag låg och lyssnade på berättelserna. Båda mina föräldrar älskade att läsa. Mamma läste väldigt mycket, hon var en riktig bokmal, och det bästa hon visste var att krypa ihop i soffan med en bok. Det påverkade mig mycket. Hennes föräldrar var lärare och jag tror att pappa blev inspirerad av henne.

Berätta om dina far- och morföräldrar.
Farfar hette Ernie och morfar Stanley - jag har uppkallat föraren och konduktören på nattbussen som kommer och räddar Harry efter dem. De var härliga typer båda två. Ernie hade en snabbköpsaffär och när vi var där och hälsade på - brukade han låta min syster och mig leka affär med riktiga burkar och förpackningar och pengar efter stängningsdags. Bara vi ställde tillbaka allting efteråt.
Stanley hade ibland svårt att skilja på fantasi och verklighet. Han var en riktig drömmare och satt ofta ute i sitt trädgårdsskjul och snickrade.
Farmor hette Kathleen, som är mitt mellannamn. Jag avgudade henne och det sorgligaste jag har varit med om var när hon dog.
Mormor älskade hundar, hon tyckte bättre om dem än om människor. Hon var faktiskt aningen lik faster Marge.

Hade du några sällskapsdjur?
När jag var väldigt liten hade vi en hund som hette Stampe, döpt efter kaninen i Disney`s film Bambi. Jag blev mycket ledsen när han avlivades. Senare fick vi två marsvin, men de blev uppätna av en räv. Jag minns hur det såg ut på gräsmattan efter blodbadet - det var inte trevligt. Sedan hade vi en annan hund som hette Misty, och hon levde fortfarande när jag började på universitetet. När jag var tonåring hade jag akvariefiskar. Det var en rolig hobby och jag är fortfarande väldigt förtjust i fiskar.

Var föddes du?
I Chipping Sodbury utanför Bristol. Det är jag mycket stolt över! Jag tror att det är därför jag älskar knäppa ortsnamn. Fram tills jag var 9 bodde vi i och utanför Bristol, sedan flyttade vi till Tutshill, en liten by i närheten av Chepstow i södra Wales. Det är en stad som domineras av ett slott på en klippa och det förklarar nog en hel del.

Varför flyttade ni ut på landet?
Jag tror att det berodde på att mina föräldrar alltid drömt om det, de hade båda växt upp i städer. De träffades på ett tåg mellan London och Skottland. Pappa var i flottan och mamma marinlotta, och båda var på väg till Arbroath, norr om Dundee där de skulle tjänstgöra. Det var kärlek vid första ögonkastet och de gifte sig när de var 19 och fick mig ett år senare. Båda drömde om att få bo i en stuga på landet och det var lätt för pappa att pendla från Chepstpw till jobbet på Rolls Royce - fabriken.

Berätta om ert hem.
Vi bodde i en stuga bredvid kyrkan som hade varit byskola. Alla våra kompisar tyckte att det var kusligt att vi bodde så nära kyrkogården, men vi gillade det. Jag tycker fortfarande om kyrkogårdar - där hittar man alltid så bra namn. Vi bodde i närheten av Offa`s Dyke vid floden Wey - en underbar plats. Vi älskade att ströva bland stenblocken. När vi blev äldre tyckte vi förstås att det var tråkigt där. Det fanns inte mycket som intresserade tonåringar.

Vad minns du mer från den tiden?
Ett av mina lyckligaste minnen är från en semesterresa familjen gjorde till Norfolk. Numera kommer min yster och jag jättebra överens, men när vi var yngre bråkade vi väldigt mycket. Av någon konstig anledning var vi sams under den där semestern och jag minns att vi hade roligt på kvällarna då vi berättade historier och skojade. Jag tror att våra föräldrar blev förvånade, men lättade.

SKOLTIDEN:
Vad minns du från din skoltid?
Jag började skolan i utkanten av Bristol och tycket att det var jättekul, fast jag minns att när mamma kom och hämtade mig till lunch första dagen, så trodde jag att jag var klar med skolan och inte behövde gå tillbaka. Byskolan i Tutshill var ganska Dickensaktig, helt annorlunda än den skola jag var van vid. Lärarinnan placerade oss efter hur intelligenta hon tyckte vi var och efter 10 minuter satte hon mig bland dom "svaga". Professor Snape i mina böcker är inspirerad av några olika peroner och den lärarinna är absolut en av dem. Jag tyckte det var läskigt. Varje dag fick vi tävla i huvudräkning - och första dagen fick jag ett halvt poäng. Men jag hade ju aldrig räknat med bråk förut! Jag låg bättre till hos den där lärarinnan sedan, men jag minns att jag fick jobba hårt för det. Och med bråken.

Hur hade du det på gymnasiet?
Jag trivdes riktigt bra på gymnasiet, men den som betydde mest för mig var engelskalärarinnan, miss Shepherd. Hon var sträng och kunde bli ganska ironisk, men var mycket rättvis. Jag hade stor respekt för henne eftersom hon verkligen gick in för undervisningen. Det var nog första gången jag träffade på en annorlunda kvinnotyp. Hon var feminist och intelligent och otroligt seriöst. Jag minns att jag satt och klottrade en gång på hennes lektion och då sa hon att det var verkligen mycket oartigt av mig. " Men jag hör ju på ", svarade jag och då sa hon att det var oartigt i alla fall. Det där fastande verkligen. Hon sa aldrig bara " Låt bli det där ". Det var hennes sätt att som gjorde så stort intryck på mig. Jag älskade engelska. Miss Shepherd var mycket noga med hur vi byggde upp våra uppsatser och vi fick aldrig vara det minsta hafsiga. Även om jag läste mycket var det jättebra att någon visade hur man fick flyt i uppsatserna. Jag lärde mig väldigt mycket av henne och vi har fortfarande kontakt. Hon är den enda läraren jag har sett upp till. Hon gav oss självförtroende. När Harry Potter och De vises sten kom ut skrev hon till mig via förlaget. Hennes kommentar betydde mer för mig än tidningarnas recensioner, för jag visste att det hon skrev var fullkomligt ärligt. Hon är integriteten själv. Och hon tyckte om boken. När jag gick in i sista ring hände något mycket viktigt. En pojke som hette Sean Harris började i skolan, han hade bott på Cypern där hans pappa tjänstgjorde i armen. Han blev min bäste vän - Harry Potter och Hemligheternas kammare är tillägnad honom. Han hade en turkosfärgad Ford Angelina som innebar frihet för mig. När man bor i en by på landet är bilar jätteviktiga. Det var alltså omöjligt att låta vilken gammal bil som helst rädda Harry och Ron Weasley och föra dom till Hogwarts - det måste bli en turkosfärgad Ford Angelina. Ron Wealsey är ingen avbild av Sean, men han är väldigt inspirerad av honom. Ofta är det inte förrän jag läser om det jag har skrivit som jag förstår var vissa detaljer kommer ifrån. Harry räddades av den där bilen och en likadan bil räddade mig från tristessen. Det är en av de få saker i böckerna jag kommer på som hänger ihop med verkligheten. Det och när Harry ser sin familj vinkar åt honom i spegeln. Det var en mycket viktig upplevelse jag hade när mamma dog.

Tyckte du om alla dina lärare?
Nej, inte alla. Den som jag avskydde mest var en riktig översittare. Jag har träffat en hel del lärare, både när jag undervisat och när jag har hälsat på ute i skolorna, och översittarna märks verkligen. Jag förstår att det är väldigt lätt för en lärare att bli översittare, men det är det värsta och fulaste man kan göra mot sina elever och det får mig att tänka på professor Snape igen.

Var det något annat du inte gillade i skolan?
Metallslöjd var mitt hatämne. Jag var sämst i klassen - rena katastrofen. Jag var väldigt opraktisk. Det gick liksom bara ut på att man skulle hamra på saker tills de gick sönder. Jag ansträngde mig verkligen, men klarade det inte. Mamma sparade en fånig platt tesked jag gjort som var helt oanvändbar. Jag var urdålig i träslöjd också - och minns att jag kom hem med en fotoram som i stort sätt bara bestod av klister. Jag var också jättedålig i idrott, men gillade gymnastik lite grann. Landhockey hatade jag särskilt. Men jag tyckte om att simma och dansa. Jag avskydde skoluniformen. Den var brun och gul, två färger som jag princip aldrig någonsin bär numera.

Trodde dina lärare att du skulle bli författare?
Jag tror att miss Shepherd kanske tänkte att jag kunde bli det, men jag tror inte att hon förväntade sig det. Jag har alltid velat bli författare, men jag avslöjade aldrig det för någon. När jag var i sexårsåldern skrev jag en bok - bara en kort historia - och när den är klar tänkte jag: Jaha, nu kan man ge ut den. Redan då ville jag göra saker ordentligt. Men jag var inte alls lika kaxig som tjugosexåring. Då trodde jag inte alls att jag dög till författare.

Jag skriver mer imorgon, ha en trevlig lässtund!