Fikabröd & Karkovka

Hej!
Nu fick jag lust att skriva något så jag börjar på en liten story då jag gick hem med några vänner. Om någon är intresserad så kommentera gärna!

Titel: Fikabröd & Karkovka
Huvudpersoner: Alba och Michael. Skriver i jag-form.
Färdigskriven: Nepp
Handling: Alba är en rättfram tjej som är sig själv oavsett vad. Hon står ut ur mängden med sitt intellekt och sin fantasi. Med folk hon inte tycker om är hon tystlåten och sluten, men med vänner är hon helt och hållet galen. Hon har två vänner, som är minst lika galna som hon som heter Mona och Nathalia, som alltid står vid hennes sida, så länge hon inte är för elak.¨
Kapitel:

Michael däremot är en blyg pojke som helst följer strömmen, och inte sticker ut så mycket. Han håller sig till de populärare killarna i klassen och säger aldrig vad han egentligen tycker. Dock har han en vän - Mona - som han brukar sms:a med ibland på natten om han mår dåligt, eller behöver hjälp av något slag. Men det är ändå den enda vän han kan vara ärlig med.

En dag när Michaels föräldrar skiljer sig flyttar hans mamma till huset bredvid Albas, och hon och Michael börjar gå till skolan tillsammans. Ingen utom just Alba och Mona vet om Michaels flytt, men ett par killar är lite misstänksamma till varför Michael alltid drar till kiosken efter skolan och aldrig följer med dem hem istället. Mellan Michael och Alba skapas ett lite udda vänskapsband, men - kan det bli mer än vänskap när dessa ungdomar bara spenderar tid tillsammans på väg till och från skolan?

Provsmak: -Alba-
Jag drog upp dragkedjan på min rosa jacka, sa hejdå till Charlie och gick ut. Tänk om man fick ha hundar i skolan, då skulle jag alltid ta med mig Charlie. Världens bästa hund. Jag tryckte på den gröna hissknappen och log då jag hörde det hemska gnisslandet som långsamt kom närmre.
Väl inne i hissen såg jag på mig själv i spegeln och lyfte lite på högra ögonbrynet, så som bara jag kunde. Mitt brunblonda hår hängde långt ner på ryggen och luggen skymde nästan helt mina brungröna ögon. Nathalia brukade alltid reta mig för min höga panna, men jag var nöjd med mig själv. Lång. Smal. Smidig. Rätt snygg. Lagom helt enkelt. Hissen stannade och dörren öppnades. Jag gick ut och ryckte upp porten till det enorma radhuset så att det small. Så ställde jag mig utanför Michaels port och väntade. Bara minuter efter att jag ställt mig där kom han ut, nyduschad som vanligt med det svarta håret som nu hängde över hans huvud istället för stå rakt åt alla håll som det brukade.
- Tja! Mumlade han och började gå. Jag stoppade mobilen i fickan och började gå efter honom med raska steg.

Någon som är intresserad?

Aja, Taggelitaggar:
Zendaya
Pop Corn
potterflicka
lumos1

Aw, bra! Fast den där Alba liknar mig lite för mycket. </3
Glöm inte att hon måste bli homo med en av sina kompisar.

Ja, jag fick ju inspirationen av dig, och jag kom inte på något annat att beskriva.... -.-'
Men nej, detta är en Alba-Michael-Story. Inte något annat
KARKOVKA FOREVEEEEEER

Låter bra, ( förresten, du har ett bra ordförråd ) så jag bevakar helt klart! När kommer första kapitlet?

Jaj♥ jag har cool bevakare
Första kapitlet kommer antagligen senare på kvällen (typ 11 hehe...) för jag ska se på basketmatch nu^^

Fast du är en cool författare! ♥
Okej, då vet jag!

Nathalia är idiot

Kapitel 1, Alba
Vi gick i tystnad en bit.
"Kallt, huh?" frågade Michael till sist. Såhär var det alltid, Michael är obekväm med tystnad.
"Ja..." muttrade jag ointresserat till svar och försökte ignorera att Michael sökte min blick.
Jag fick syn på Mona och måste skratta lågt: Monas krulliga hår hade fluffat upp sig så att det blev större än huvudet. Man såg ända härifrån att hon inte lyckats reda ut trasslet som satt i hästsvansen som hängde och dinglade på hennes huvud. Hon släntrade som vanligt fram på sitt egendomliga sätt, tankarna alltid på annat håll. Jag övergav den obekväma stämningen hos Michael och sprang mot Mona.
"Tjenareeee!" skojade jag. Mona såg förvirrat på mig. Hennes tröga hjärna behövde någon sekund för att fatta vem hon tittade på. Så sprack hon upp i ett leende som visade hennes lite sneda tänder och krokade armen i min. Vi gick i förstående tystnad i skolan, vart vi sedan passerade Nika med höga huvuden.

Väl i rätt korridor ställde jag mig med Frida.
"Kolla, där går de igen. Jag fattar inte vad de gör?!?" muttrade hon utan att hälsa och nickade mot Mona som just då gick mot ett övergivet klassrum, Tarkan i 9an inte långt efter sig.
"De har någon slags stirr-tävling! Så jävla patetiskt, kan de inte skaffa sig ett liv?" fnyste Nika och kollade överlägset på Mona. Jag log mot Frida för att inte slå till Nikas perfekt sminkade ansikte.
Så småningom kom Lennart, vår 84årige lärare, och öppnade klassrumsdörren.
"Åttorna in! Inget prat nu, sätt er bara tyst och stilla!" vrålade han på sitt mycket komsika sätt och höll upp dörren. 8orna strömmade in i klassrummet, jag likaså. Vid väggen hängde jag min jacka på en krok och gick till min plats. Där satte jag mig utan en blick på någon annan än Michael, som naturligtvis tittat bort. Fem minuter och två kastade pennor inpå lektionen kom Mona inrusande.
"Förlåt att jag är sen!" mumlade hon och log mot Lennart. Jag fnissade tyst, som de flesta andra gjorde när Lennart lyste upp som en sol. Även om varken Mona eller Lennart ville erkänna det var de varandras favoritlärare- och elev. Mona gav mig en glad blick innan hon satte sig och började jobba med matten.

Hahhahaahahhhha x)

Meh Alba cool. Mona har fluffig hår, vill fluffa det
Sluta skriva den här ff:n