Det ingen vet

Det ingen vet heter min berättelse. Jag hoppas du tycker att den är värd att läsa...

Huvudroll(er) Moa och Jenny.
Handling: Det handlar i stort sett om Moas och Jennys liv. Moa har problem hemma och Jenny har egna internetproblem. Ni får helt enkelt läsa för att få veta mer.

Det skrivs i kapitel, och den är inte klar ännu. Ett nytt kapitel kommer när det kommer.


KAPITEL 1 ( Moa )


Hon kunde höra hur skriken blev högre och högre. Konstigt nog var hon inte rädd, hon var inte rädd för något alls. Dessutom visste hon vem som var starkast av hennes mamma och Julia. Helt klart Julia. En fyrtiofemårig mamma kunde inte klara av en artonårig tjej som var otroligt vältränad. Moa låg på sängen, med täcket upp till hakan. Trots att alla skrik ifrån köket inte störde henne, så ville hon helst kunna ignorera det. Stäng av öronen. Hon stirrade in i sin tapet, som var gul. Äckelgul. När hon var yngre så hade hennes syster Julia retat henne och sagt att Moas blonda hår liknade tapetens färg. Moa blev alltid ledsen och började gråta. Men nu, efteråt, så ville hon helst tillbaka till den tiden då allt ändå var bra. Jag vill tillbaka till tiden då pappa var här, då mamma kunde skratta, då Julia och jag kunde vara oss själva. Moa vände på sig, och la sig på rygg. Hennes pappa hade dött i cancer. Jag hatar cancer. Jag hatar cancer. Jag hatar cancer. Jag hatar cancer. Hennes mamma hade blivit helt knäpp, men Moa misstänkte att det berodde på droger. Ingen kan vara så dum i huvudet utan att ha tagit något. Utan Julia så skulle Moa aldrig klara sig. Julia köpte mat, jobbade på deltid i en mataffär och tvättade. Moas mamma jobbade aldrig, hon struntade totalt i att äta och att ge sina barn den kärleken de behövde. Moa tänkte ofta på hur hennes liv hade sett ut utan Julia. Jag skulle väl ha repet runt min hals. Plötsligt blev det tyst. Moa hörde sedan steg, och dörren till sovrummet öppnades. Julia stod vid dörren, klädd i en grå tröja och svarta byxor. Hon såg trött och förstörd ut. Moa log, men blev sedan förskräckt. Julias ena tröjärm var förstörd, och det var ett djupt sår i hennes hud. Inget blod rann, det såg ut som om såret var tvättat. Julia verkade inte bry sig, istället lade hon sig på sin säng och sa:
- God natt.
Moa svarade inte. Hon orkade inte, hon ville inte. Jag orkar inte något alls.


KAPITEL 2 ( Jenny )


Jenny hade fått hicka. Hon hoppade upp och ner för varje gång hon hickade. Jenny hade försökt dricka massvis med vatten och testat att hålla andan, men det funkade inte. Hon hade tråkigt, det hände ingenting. Jo, hon studstade i och för sig upp och ner. Då hände det något. Hon hade inte vågat starta sin dator, tänk om han fanns där. Mannen som hade förstört hennes liv, mannen som hon knappt kände, mannen som hade ljugit för henne... Jenny skakade på huvudet, och suckade. Hon visste att det inte skulle hålla i längden, någon gång var hon tvungen att starta datorn. Jag gör det. Jenny sträckte sig efter sin laptop på bordet, lade den i sitt knä och startade den. Hon kände en pirrande känsla i magen, hon kunde inte avgöra om den var obehaglig eller inte. Medans hennes dator startades så tittade hon förtjust runt i sitt rum. Hennes föräldrar hade gjort om det åt henne. Ny vit säng, nytt vitt skrivbord, ny bokhylla och en TV. Ingen fet TV, det var en snygg. Hon flinade och tittade ner på sin rosa matta. Jenny hade haft den så länge hon kunde minnas, och hon ville inte slänga den. Hon hoppade till ( inte av hickan den här gången ) när ett ljud hördes. Ett meddelande, ett meddelande från hennes dator. Jenny tryckte på en ikon på datorn och kom in på chattforumet. Han hade inte ens hälsat, det stod bara:

Samma tid, samma plats.

OMR...samma tid samma plats????
Jag ber dig fortsätt!! Jag vill läsaaaa!!!!

KAPITEL 3 ( Moa )


Det duggregnade, och nästan alla frös. Enligt väderprognosen så skulle det bli solsken, så ingen hade tagit med sig någta särskilt varma kläder. Moa hade på sig ett linne och en stickad tröja, samt för små jeans. Det ser säkert inte klokt ut. Hon försökte värma upp händerna genom att andas på dem, med värmen varade bara ett par sekunder. Hennes kompis, Karin, hade på sig vantar och mössa. Karin berättade även ivrigt att hon hade köpt en ny jacka. Moa tyckte att den var ful, hon gillade inte bruna kläder. Fast det sa hon förstås inte. Karin sa oväntat:
- Åh, tänk, nästa år går vi också i nian.
- Hm? mumlade Moa undrande.
- Då blir ju vi äldst. Alla sjuor och åttor kommer se upp till oss.
Moa höjde ena ögonbrynet och sa skeptiskt:
- Tror du verkligen det?
Karin flinade och svarade retsamt:
- De kommer inte se upp till dig om du har på dig dem där kläderna varje dag.
Moa skrattade glädjelöst, hon ville inte erkänna för Karin att hon var sårad. Det var visserligen sant att hon hade haft på sig samma tröja i flera dagar, men Karin visste ju inte vad det berodde på. Eftersom det alltid var Julia som tvättade, så blev kläderna sällan rena. Julia var själv tvungen att plugga varje eftermiddag, så hon hann bara tvätta en gång i veckan. Moa tyckte att man skulle vara ärlig mot sina kompisar och berätta allt, men Moa litade inte på Karin till hundra procent. Var det säkert att Karin aldrig skulle berätta för någon annan om hon fick reda på vad som pågick hemma hos Moa? Det visste inte Moa, och hon ville inte heller kolla upp det.

I klassrummet höll deras mattelärare Magnus en genomgång. Karin hade börjat fnissa när de kom in i klassrummet, eftersom Magnus hade på sig sin finaste ( fulaste ) spygröna tröja. Dessutom liknade han en groda med sina utstående ögon och hans sätt att '' hoppa fram '' när han gick. Moa hade börjat dregla och torkade snabbt bort sitt saliv på sin tröja. Hon hade inte lyssnat alls på vad Magnus hade sagt under genomgången, men hon brydde sig inte. Ingenting spelar någon roll.
Moa jobbade flitigt under mattelektionen. Karin pratade tvärs över klassrummet med Lina ( en av dem sötaste tjejerna i klassen ) som hade på sig en splitterny tröja. Moa avundades den uppmärksamheten Lina fick, men hon påminde sig själv om att det var för Linas utseende. Hon hade blont lockigt hår och ljusrosa kinder ( Moa visste inte om det var rouge eller inte ). Lina ropade plötsligt, med gäll och spydig röst:
- Vad har du på dig!? Du ser ut som min mormor!
Sari och Gabriella började fnittra. Moa insåg att Lina hade ropat åt henne. Hon brydde sig inte om vad Lina tyckte, men när hon kunde se att Karin knappt kunde hålla sig för skratt så blev hon ledsen - på riktigt. Moa ropade spontant tillbaka:
- Du då!? Du liknar en missbildad gris med den där tröjan.
Lina verkade inte komma på något fyndigt svar, så hon återgick till arbetet.



KAPITEL 4 ( Jenny )


Jenny hade tagit med sig ett paraply. Hon gick i regnet, med sitt fula paraply och sin regnkappa. Hela tiden föll blicken ner mot hennes armbandsklocka - hon ville inte komma försent. Trots att det var två timmar kvar tills hon skulle vara där, så stressade hon. Jenny hade bestämt sig för att gå en rundtur på stan innan hon började gå mot mötesplatsen. Gatorna var nästan tomma, men hon hade inte förväntat sig annat. Vem skulle gå till stan i ett kallt novemberregn? Jag gör det. Jenny frös, trots att hon hade tagit på sig tjocka lager med kläder. Hon blev överlycklig när hon kom in i den varma affären, som visade sig vara en klädaffär. Jenny backade lite för att titta vilken klädaffär det var - H&M.
Jenny tittade mest på nya byxor, eftersom hon verkligen behövde nya. Hennes lillebror Adrian hade klippt sönder hennes favoritjeans, vilket Jenny fortfarande var tjurig över. Hon tog ett par mörkblåa jeans och tittade på storleken. Hon log, egentligen utan anledning, och gick mot provrummen.
Jenny tyckte att byxorna var för tajta, så hon bestämde sig för att inte köpa dem. Precis när hon tänkte gå ut från provrummet, så hörde hon röster. Hon visste inte varför hon inte gick ut. Kanske var det av nyfikenhet, hon ville höra vilka det var först. Utan förvarning så greps hon av panik - tänk om det är han? Jenny stod som förlamad still och lyssnade. Hon vågade knappt andas. Hon hörde en röst säga:
- Du måste inte vara så tjurig bara för det där.
- Så du tyckte att det var helt okej då? sa en annan röst sårat.
Jenny andades ut. Det lät som tjejer, men trots det stannade hon kvar i provrummet. Den första rösten sa irriterat:
- Jag vet inte varför du är arg på mig. Var sur på Lina istället.
- Har jag sagt att jag är arg på dig eller? svarade den andra.
- Nej, men du klagar och påstår att jag tyckte att det var okej.
- Du tycker ju det.
- Nej.
Det blev tyst. Jenny tyckte att det var en obehaglig tystnad. Utan att kunna hindra sin nyfikenhet, så tittade hon genom en springa i förhänget. Den ena tjejen var över medellängd, hade smink och dyra kläder. Den andra såg blek och trött ut, med slitet blont hår. Tjejen var väldigt kort, och hade en röd tröja. Den var stickad. Jenny började tänka på sin farmor som brukade sticka kläder till henne och Adrian, innan hon dog. Den sminkade tjejen sa med triumferande min:
- Du förolämpade Lina.
- Det var ett försvar, sa den andre med trött röst.
Under ett kort ögonblick så kunde Jenny se sig själv i den trötta tjejen. Kanske inbillade hon sig, kanske inte. Jenny, som varit lugn under flera minuter, hoppade till av panik. Hon skulle vara på mötesplatsen om tjugo minuter.

....stupid Karin :E
Stackars Moa!! Men...vem är det Jenny ska träffa???? Säg PLZ!!!!!

Jätte bra !

( Jag vill först tacka dem som har kommenterat, jag blir superglad och blir peppad. Ni får nya kapitel nu direkt ♥ ) OBS! Det förekommer våld i kapitel 6 och 8.


KAPITEL 5 ( Moa )


Moa kände sig varken bra eller illa till mods. Hon var sur på Karin, men ville samtidigt inte gå hem. Karin hade lyckats få med henne ut på stan. Och så stod hon där, bland ett klädhav. Själv hade hon inga pengar till att köpa kläder. Karin tog glatt kläder som hon ville testa. Dessutom hade hon hittat en keps där det stod Justin Bieber ♥. Moa hade aldrig tyckt om Justin Bieber särskilt, men Karin var Justins största fan. Moa sa med en suck:
- Lina är dum i huvudet.
- Som du då, sa Karin.
- Va?
- Ja, du var ju också taskig. Eller hur?
Moa tyckte inte det. Hon hade bara hämnats. Hon svarade kyligt:
- Det var hon som började.
- Men du, erkänn, hon hade faktiskt lite rätt, sa Karin och flinade.
- Vad menar du?
- Men kolla på din tröja. Hon sa till mig innan du kom till skolan att om du skulle ha den där tröjan idag igen, så skulle hon berätta sin åsikt. Den är ful, det kan inte ens du neka till.
Moa blev inte arg. Hon blev bara ledsen och besviken. Karin hade alltid varit en halvtaskig typ, men Moa hade aldrig väntat sig att Karin skulle förolämpa henne så pass. Karin fortsatte med en ytterst stolt röst:
- Och vi båda vet att man får säga sin åsikt i Sverige.
- Men man ska inte förolämpa folk, som du gör, gav Moa igen.
De gick bort mot provrummen och Karin muttrade:
- Du måste inte vara så tjurig bara för det där.
- Så du tyckte att det var helt okej då? undrade Moa sårat.
- Jag vet inte varför du är arg på mig. Var sur på Lina istället.
- Har jag sagt att jag är arg på dig eller?
- Nej, men du klagar och påstår att jag tyckte att det var okej.
- Du tycker ju det.
- Nej.
Båda teg. Moa sneglade på provrummen. Det var bara ett som var upptaget, och hon tyckte att Karin kunde testa sina kläder så kunde de gå sedan. Konstigt nog ville hon helst hem. Karin sa plötsligt med triumferande min:
- Du förolämpade Lina.
- Det var ett försvar, sa Moa trött.
Karin suckade, och gick in till ett provrum. Samtidigt som hon drog för förhänget, så kom det ut en tjej ifrån provhytten bredvid. Hon har smal och brunett, och hade håret i en slarvig hästsvans. Tjejen gick med snabba steg ut ur affären, och Moa hade en känsla av att det inte var sista gången hon skulle se tjejen.



KAPITEL 6 ( Jenny )


Hon hade gråten i halsen. Mannen fortsatte, och Jenny gjorde inget motstånd. Det här är jag värd. Jag betyder ingenting. Han knuffade ner henne på marken, och väste:
- Äckliga små snorungar som du är inte värda att leva.
- Jag vet, viskade Jenny.
Mannen drog tag i hennes hästsvans och gav Jenny en käftsmäll. Jenny ryckte till, men lät honom fortsätta slå henne. Det gjorde ont, hennes ansikte var ömt efter alla käftsmällar. Mannen skrek:
- STÅ UPP!
Jennys kropp darrade, men hon reste sig upp. Mannen höll inte längre i henne, han såg ut att tänka. Jenny började snart gråta, men väldigt tyst. Hon visste att mannen såg det, men han brydde sig inte. Han bryr sig inte ett skit. Jenny var rädd, så rädd som det bara går att vara. Mannen hade slutat fundera, och han hade kommit fram till vad han skulle göra. Han gick med hotfulla steg fram till Jenny, som backade. Jenny sa med gäll och darrade röst:
- Snälla låt mig vara!
- Din äckliga unge. Nu ska du få veta vad som händer om man kommer för sent.
Plötsligt blev allt svart.


KAPITEL 7 ( Moa )


När hon öppnade ytterdörren så hördes ingenting. Tystnad. Moa slängde av sig sina trasiga skor och gick in till köket.
Julia satt med en macka i handen, och läste en bok. Moa frågade tyst:
- Var är mamma?
Julia la ner sin macka och suckade. Efter några ögonblick så svarade hon:
- Mamma är däckad i soffan.
Moa tyckte det var bäst. Hon ville inte att hennes mamma skulle härja och skrika. När Julia såg att Moa tänkte ta en smörgås så sa hon:
- Bäst före datumet har gått ut.
- Jag bryr mig inte, svarade Moa med en lätt suck.
Julia betraktade Moa en stund, sedan sa hon:
- Jag har tänkt på en sak.
- Vadå? undrade Moa.
Julia pekade på stolen bredvid henne, och Moa satte sig med sin smörgås. Moa tog en tugga och kände direkt en äcklig smak. Trots det så fortsatte hon äta. Hon upprepade:
- Vadå?
- Alltså, tanken är ganska konstig, sa Julia.
- Men säg ändå.
Julia hade ett drömmande uttryck, sedan sa hon:
- Tänk om jag skulle ta vårdnaden om dig.
- Den har du redan, sa Moa och log ett glädjelöst leende.
- Men på riktigt. Om vi skulle kontakta myndigheterna, och så blir det en slags domstol. Då kunde jag kanske flytta iväg med dig, så skulle jag bli din riktiga förmyndare.
- Mamma skulle aldrig gå med på det, sa Moa dystert.
- Tänk om hon inte visste om att vi kontaktade myndigheterna då? sa Julia och log.
Hennes plan verkade genialisk, men Moa hade lärt sig en sak under sitt liv som hon levt i fjorton år. Saker går aldrig som man tänkt sig.


KAPITEL 8


Jenny vaknade. Kallsvettig, och hjärtat pumpade dubbla slag. Hennes sovrum var ovanligt varmt, men som tur var så stod ett glas med vatten på nattduksbordet. Jenny drack stora klunkar. Hon försökte skjuta bort bilderna av mannen, men det gick inte. Han hade gått med hotfulla steg mot henne, sagt något, och sedan hade allt blivit svart. När hon vaknade igen så hade hon haft huvudvärk, och Jenny hade upptäckt att hon blödde. Hon hade legat i ett kolsvart mörker, men med hjälp av telefonen så kunde hon se att hennes ben blödde. Såret var öppet och djupt, och det rann ner blod. På underarmen sved det, men det blödde inte. Till hennes förskräckelse så stod det inskrivet;
Äckelunge.
Jenny hade gripits i panik. Han måste ha haft en kniv. Han hade förmodligen slagit till henne i huvudet, och sedan skurit henne med en vass kniv. Han hade skrivit äckelunge, han hade gjort ett stort sår på hennes ben. Men det är jag värd. Jenny hade kollat var klockan var, och insåg att hon hade haft en blackout i fyra timmar. Klockan var tio när hon började gå hem. När hon kommit hem hade hennes mamma frågat vart hon hade varit. Jenny hade snabbt ljugit, sagt att hon varit hos en vän. När hon lyckats komma in på toaletten så satte hon fast ett flertal plåster på såret vid hennes ben. Det mannen hade skrivit på hennes underarm struntade hon i. Sedan hade hon gått och lagt sig, och nu satt hon där. Vaken, kallsvettig och rädd.

Morgonen därpå var värre än förra. Det spöregnade och åskade. Jennys mamma knackade på Jennys sovrumsdörr och sa med mjuk röst:
- Godmorgon älskling.
Jenny svarade inte. Hennes mamma satte sig vid Jennys sängkant och sa stillsamt:
- Jag ska ta med Adrian till dagiset nu. Glöm inte att äta frukost.
- Mamma, sa Jenny och blinkade bort sina tårar.
- Hm?
- Jag har ont i huvudet. Jag tror inte att jag kan gå till skolan.
Det var faktiskt sant. Hon hade fortfarande ont i huvudet efter det hårda slaget hon hade fått i huvudet. Jennys mamma tittade på hennes huvud, och flämtade till. Hon sa förskräckt:
- Du har världens bula!

Eftersom Jennys mamma jobbade som sjuksköterska, så kunde de snabbt komma fram till att hon drabbats av en hjärnskakning. Jenny fick vara ensam hemma, trots att hon inte ville. Tänk om han skulle komma in. Det var egentligen en fånig tanke att mannen skulle komma in i deras hus, han visste inte ens vart hon bodde. Men någonting skrämde henne ändå.


KAPITEL 9


Moa passerade Karin. Hon kände sig glad, bara tanken på Karins min skulle kunna få henne att skratta. Moa hörde Karin ropa:
- Moa! Hallå!?
Moa log för sig själv och vände sig om, med en låtsad förvånad min. Karin stod framför henne, och Moa svarade:
- Ja?
- Schyst du är då. Så oschyst att bara gå förbi sådär, sa Karin surt.
- Du då?
- Va?
- Du är inte heller så schyst.
Innan Karin hann svara, så gick Moa in i klassrummet. Hon fick en kick av att göra Karin irriterad.
Hennes glädje varade inte länge. Karin satte sig bredvid Moa i klassrummet, och på så sätt kunde hon inte undkomma frågor. Deras lärarinna i SO klev in i klassrummet. Olga, som hon hette, hade som vanligt på sig klackskor och en tajt kjol. Hon smackade med sina röda läppar och sa med sträng röst:
- Ni som har tuggummi, spotta ut.
På Olgas lektioner fick man inte ha tuggummi. Karin var en av dem som satte sitt tuggummi under bänken. Olga tittade runt i klassrummet, med en genomträngande blick. Av någon anledning kände sig Moa väldigt osynlig. När Olga tittat till så att allt var i sin ordning, så började hon skriva på whiteboardtavlan. Karin viskade:
- Varför är du sur?
- Jag är inte sur, väste Moa.
- Jo, du håller på och tjafsar hela tiden.
- Du gör.
- Pms?
- Det verkar som om du har det.
Därmed var deras konversation slut. Deras vänskap också för den delen.


( Ursäkta för att det blev så många kapitel, höhö. Kommentera vad du tyckte om dessa kapitel så blir jag glad. )

Du skriver som en ängel !!

Tack så mycket, jag blir jätteglad! ♥

Skriv meeeeeer OMR STACKARS JENNY WÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!
*Dör 100000 ggr*

( Tack för kommentarerna sötnosar, jag blir världens lyckligaste. )



KAPITEL 10



Jenny var hemskt trött. Hon ville aldrig lämna sitt rum, hon ville aldrig gå ut igen... Sanningen var att hon inte ens vågade öppna sitt fönster. Tänk om han skulle komma. Egentligen var det helt omöjligt, så himla omöjligt. Men rädslor kan faktiskt ta över folks liv.
Trots detta så hade Jennys mamma övertalat henne om att hon skulle följa med till affären i alla fall. Jenny och hennes mamma valde att köpa mat ifrån Coop Forum. Eftersom att det var lördag så var det mycket folk som handlade, och Jenny höll nästan sin mamma i handen. Men herregud. Skärp dig nu! Jennys mamma tog ett paket skinka. Sedan suckade hon kort och vände sig till Jenny:
- Jenny, skulle inte du kunna hämta en gurka, jag glömde det.
Jenny nickade, fastän hon inte ville. Hon vågade inte, men hon skulle trotsa sin rädsla. Det var mycket folk, och det fanns inte en chans att mannen skulle hoppa fram bland ett gurkhav och börja slå Jenny med en gurka. Jenny fnissade lite, men slutade när en kvinna tittade konstigt på henne. Plötsligt stannade Jenny till. Hon såg en tjej i gråa kläder, med en annan mindre tjej bredvid sig. Jenny kände igen den lite yngre, som såg ut att vara i hennes egen ålder. Jenny fick en snabb flashback;
- Du måste inte vara så tjurig bara för det där.
- Så du tyckte att det var helt okej då? sa en annan röst sårat.
Det blev tyst. Jenny tyckte att det var en obehaglig tystnad. Utan att kunna hindra sin nyfikenhet, så tittade hon genom en springa i förhänget. Den ena tjejen var över medellängd, hade smink och dyra kläder. Den andra såg blek och trött ut, med slitet blont hår. Tjejen var väldigt kort, och hade en röd tröja. Den var stickad.

Jenny tittade på den yngre tjejen, och insåg att det var samma tjej hon sett inne på H&M. Utan anledning tyckte Jenny hemskt synd om henne. Kanske berodde det på att hon såg lika sliten ut som förra gången Jenny hade sett henne. Båda tjejerna verkade upptäcka att Jenny stirrade på dem, eftersom båda såg väldigt förvånade och halvt irriterade ut. Jenny vände sig snabbt om, och började halvspringa igenom affären.

Jenny hittade sin mamma borta vid godiset. Hennes mor höll en påse med godis och sa glatt:
- Det här borde räcka. Var är gurkan du skulle hämta?
- Oj... Jag glömde, sa Jenny.
Hennes mamma skrattade, och sa:
- Lilla, lilla Jenny. Jag kan gå och hämta en istället.
Jenny nickade, och log. Ett falskt leende.



KAPITEL 11


Moa tittade förvånat på den blonda tjejen som stirrade på henne och Julia. Blondinen blinkade till, vände sig om och halvsprang. Julia frågade med både glädje och förvåning i rösten:
- Är det en kompis från skolan som tittade på oss?
- Nej, svarade Moa kort.

De fortsatte att handla, men Moa tyckte att det var väldigt tråkigt. För det första så köpte de inte alls så många olika saker, och för det andra så stirrade folk på henne. Jag vet att jag ser ut som en missbildad apa, men sluta stirra!
I bilen så lyssnade Moa med ena örat på radion.
- ... Sverigedemokraterna har bestämt sig för...
Vem var tjejen som hade stirrat på henne och Julia? Moa kände på sig att hon hade sett den där tjejen förut, men var?
- I Syrien så sprängdes huvudstadens centrum...
Moa ansträngde sig verkligen. Hon antog att hon var helt röd i ansiktet av sitt tänkande, men det lönade sig. Det var samma tjej som hade varit i den upptagna provhytten på H&M. Moa tyckte att det var konstigt att de hade stött på varandra igen, men hon hakade inte upp sig på det.

Resten av dagen tillbringades i biblioteket. Inte för att Moa ville läsa, hon ville sitta framför datorn. Hon surfade omkring på Internet, och hade hamnat på ett chattforum. Det var ca 60 personer online, och Moa bestämde sig för att registrera sig. Hon hade svårt att välja användarnamn, men kom till slut fram till att använda sitt gamla som hon haft sedan hon var otroligt liten. Angeeel_83. Moa insåg snart att det inte var mer än ett chattforum. Hon blev en smula besviken över att det egentligen inte var något speciellt. Mest för att slippa gå hem så slumpade hon ut en användare som var online som hon ville chatta med. Det blev någon som kallade sig för Lycka132. Moa skrev:

Angeeel_83: Hej,
Lycka132: Hejhej

Lycka132 hade svarat direkt. Moa fortsatte:

Angeeel_83: Vad heter du?


Den här gången tog det flera minuter innan Lycka132 svarade. Men ett konstigt plopp hördes, och Moa hade fått ett meddelande. Lycka132 hade skrivit:

Jag heter Jenny.


( Skriv vad du tyckte om dessa två kapitel. Skriver mer så fort jag kan! ♥ )