När blodet djupnar [ novell]

Jag tänkte skriva en liten novell nu! Ni som läst Vampire academy böckerna kommer tidigt förstå att jag är ett stort fan av dem!
Jag vet att det här är lite så där halvdant men till mitt försvar kan jag säga att jag bara är elva år
Så läs gärna!

Titel: När blodet djupnar
Ålder: vet iinte riktigt från sju kanske
Handling: Elizabeth är en halvvampyr hon går på en skola för vampyrer. Hon bråkar med lärare men äe väll ändå normal. Tills hon måter Adrian som har ett förflutet med en så stor sorg. Men han känner till Elizabeths krafter. Och så vey han att hon inte kan vara den samma efter son födelsedag.

Tyvärr har jag ingen prolog så nu får första kapitlet direkt. Ursäktar möjliga stavfel.



Kapitel 1, Jag är Elizabeth
Det är mörkt ute, inte kolmörkt direkt, mer mörkt lila. Dags att gå upp. Jag skjuter undan täcket och sätter mig upp. Mitt rum är litet och i stängt för att inte tala om fult, mörkgråa väggar och militär färgade täcken och kuddar. Ett litet skrivbord med en spegel över, skrivbordet är överfullt av läroböcker, block och trasiga pennor, jag har nämligen dem hemska varan att alltid tugga på pennan när jag tänker. På trötta ben går jag fram till garderoben och drar ut dagens kläder, ett par slitna jeans mina favoriter, ett grått linne och en lurvig, varm, svart munkjacka. Snabbt som ögat drar jag på min underkläder och sedan kläderna och trär ett par svarta strumpor över mina fötter. Stoppar i fötterna i gympa skorna som en sliten zombie sedan fortfarande som en zombie går jag fram till skrivbordet och drar upp en borste från en skrivbords låda. Jag ställer mig framför spegeln och studerar noggrant min spegelbild, det kastanjebruna lockiga håret är rufsigt och mina grönbruna ögon bara skriker trötthet. Jag är lite röd om näsan i resultatet av att vara ute i kylan i stort sätt halva dagen. Med en missnöjd suck drar jag borsten genom mitt långa hår, lockarna gör det inte direkt lättare att få det slätt. Men efter sådär fem minuter ser det respektabelt ut och jag drar upp det i en låg tofs. Jag nickar halvgillande och drar lite i tofsen. Sedan höjer jag mina händer och gnuggar mig surt i ögonen klockan är halv sju på morgonen (för vampyrer) och snart börjar skoldagen om tio minuter rättare sagt och då ska jag hunnit äta frukost och följa Kate till blod givarna, Kate är min halvsyster och vampyr. Dödlig vampyr typ, eller vad man nu ska säga, jag är en halvvampyr häftigare än så är det inte. Även fast jag önskar att det var något häftigare, kanske ett människoätande zombieferat odjur. Men jag är en halvvampyr, nu kanske det verkar konstigt att jag har en dödlig vampyr till halvsyster, Kate är till och med en kunglig dödlig vampyr av släkten Dragon. Min mor Caroline var en dödlig vampyr och hade ett kort förhållande med en halvvampyr som resulterade i att jag kom till, sedan träffade hon den dödliga vampyren Ethan Dragon och nio och en halv månad efter min födsel kom Kate till världen. Jag är född i slutet av januari och Kate i början november som gör att vi går i samma årskurser men för olika arter. Som halvvampyr är jag det näst starkaste vampyrsorten. Den starkaste är de odödliga vampyrerna, de väljer att få evigt liv och starkare sinnen och bli snabbare och starkare för att inte tala om vilka reflexer man får. Men priset är förfärligt högt, i det livet blir man hemsk en odödlig vampyr som bara kan dödas på ytterst få sätt, för att bli det måste man ge upp kärleken och moralen, allt som betyder något då är att få i sig blod och att få makt, allt annat blir oviktigt, en odödlig vampyr kan döda flera offer på en dag bara för att visa att de kan. Vi halvvampyrer är någon slags livvakter för de dödliga vampyrerna på grund av våran styrka som nästan kan möta sig med de odödliga, men egentligen inte. Vi skulle inte ha en chans om vi inte tränade sen vi var små dagisbarn vilket vi såklart gör. Både dödliga vampyrer och halvvampyrer slickas till internat skolor tidigt i livet, de vanliga vampyrerna gör det för att lära sig behärska sina kraftfulla magiska krafter som är unika för de dödliga vampyrerna. Jag skulle inte ha något emot att kunna använda magi men styrka är också kul, framför allt när äldre killar på sommaren underskattar min förmåga att utdela knytnävsslag, framför allt för att jag liten och en tjej. Det är nog ganska tur att jag kan slåss för jag är sen där typen som alltid skaffar nya ovänner och är väldigt långsint. Kate är precis tvärt om, hon är snäll mot andra och har lätt att förlåta folk vilket är väldigt bra för mig, eftersom att då behöver jag inte oroa mig så mycket för att jag ska göra något som gör att hon aldrig mer vill prata med mig. För ibland kan mina briljanta idéer vara något galna. Eller nästan alltid enligt Kate. Prinsessa Katharine Dragon som är Kates kungliga namn det känns konstigt att säga så men jag får väll vänja mig, någon gång kommer det säkert att bli drottning Katharine Dragon. Hu jag ryser vid bara tanken. Jag drar bort blicken från spegeln och greppar tag om den lilla rummsnyckeln, den är liten och silvrig och svagt rostig. Slottet skolan ligger i är inte direkt toppmodernt i alla fall inte själva grunden. Jag lämnar mitt rum och låser dörren med ett litet gnissel. Sedan går jag genom den långa korridoren som kantas av elevernas rum. När korridoren blir till ett sälskapsrum börjar jag småjogga. Jag sneddar över rummet och öppnar dörren ut till resten av skolan efter att ha slagit igen dörren låter jag mig svepas med av den starka folkströmmen. De flesta ska som tur är mot frukosten eller blodgivningen så det är enkelt att komma dit jag ska, det skulle var värre om jag skulle åt det andra hållet. När jag tillslut kommer fram till matsalen är jag lätt mörbultad av att ha blivit rund kastad av mängder elever. I matsalen är ljudnivån hög och jag sniffar lätt i luften en av fördelarna med att vara halvvampyr är att ens sinnen är förstärkta jag känner tydligt lukten av varma mackor och ler rakt fram i luften. Jag älskar mat och varma mackor på morgonen gör hela dagen bättre, jag tittar mig snabbt omkring letar efter den gyllenblonda hårsvallen och det bleka ansikten men de stora mörkgröna ögonen med de perfekta ögonfransarna. Det tar bara några sekunder innan jag ser henne, Kate. Hon sitter och pratar med en av lärarna men när jag kommer fram mot henne reser sig läraren som jag inte kan namnet på även fast jag känner igen honom. Han böjer lätt på huvudet mot Kate innan han lämnar och ifred.
- Godmorgon sömntuta, hälsar hon leende. Kate är morgonpigg och älskar att lära sig saker, hon kan gå upp flera timmar innan skolan börjar för att lära sig saker ur tjocka böcker eller från en lärare som var trevlig och intresserad av att lära henne något. Jag svarar henne med att roat räcka ut tungan.
- kom nu, jag behöver en macka och du behöver lite blod, och detta ska vi gärna göra innan skolan börjar. Jag suckar och Kate reser sig upp, det är samma grej varje morgon, jag äter min frukost samtidigt som vi går till den människa som ska ge Kate blod för dagen. Magiutövande vampyrer tar bara så mycket blod som en människa klarar att förlora medan de onda vampyrerna tar så mycket blod att offret dör. På vägen ut plockar jag åt mig en varm dubbelmacka med smält ost emellan, jag tar en tugga av den och tuggar fundersamt medan vi lämnar matsalen. Blodgivningen ligger nästan precis bredvid matsalen så vi är där på bara några sekunder. Blodgivnings rummet är ljust mintgrönt och ger en rogivande stämningen. Det finns tre rum med svängdörrar i den bakre delen av rummet och mot väggen bredvid dörren finns det ett vitt skrivbord på skrivbordet står en dator. Kate går raskt fram till datorn och knappar in sitt namn i ett litet fällt. Hon trycker på entré och sett meddelande hoppar upp på skärmen. "Var god gå till rum tre, din tid är nu" står det men röda bokstäver, Kate går till det bortresta rummet som är märkt med en järntrea, i en vacker stil. Jag följer henne i hälarna och slinker in i rummet, på en stol där inne sitter en medelålders man men ett bortkommet utryck i ansiktet, de som ger blod är ofta inte riktigt klara i huvudet och otvivelaktigt beroende av lyckan som bettet ger. Kate glider fram och böjer sig över mannen, han blottar villigt sin bleka hals och Kate begraver utan att tveka tänderna i hans hals och börjar suga blod, mannen ler bortkommet och suckar lyckligt. Det är så blodgivar människorna reagerar när deras blod blir föda åt vampyrer, visst så äter vampyrerna vanlig mat emellan åt, men en gång om dagen vill de ha blod. Jag fortsätter att äta på min varma macka, man kan tro att det skulle vara äckligt att äta frukost medan någon suger blod från någon annan men det är en del av min vardag lika vanligt som att äta en macka. Efter en halv minut sträcker Kate på sig och ler mot mig,
- klar, hejdå, det sista säger hon till mannen som just gett henne blod, han är så inne i sitt lyckotillstånd att han knappt märker när vi lämnar honom ensam i rummet. Kate och jag lämnar blodgivnings centralen och börjar gå nerför korridoren.
- får jag se ditt schema? Frågar Kate och sneglar på mig i ögonvrån.
- visst om jag får se ditt, svarar jag och börjar rota i min stora och tunga axelrems väska, schemat ligger jag är inte förvånad längst ner. Men tillslut drar jag upp det riktigt tilltygade tjocka pappret jag tittar ner på det och börjar läsa.
Lektioner för halvvampyren Elizabeth
18:40 Mattematik
19:50 vampyrernas historik
21:00 fritimme
22:00 natur och forskning
23:10 lunch
23:40 kondition träning
00:50 styrketräning
1:40 tekniker för slagsmål
3:00 vanliga vapen för halvvampyrer övningar
5:00 beskyddareträning grad 2
6:00 fritt
7:00-8:30 middag
När jag har läst färdigt suckar jag tungt det blir en lång och tråkig förmiddag idag. Kate ler snabbt och räcker mig sitt schema för att jag ska kunna läsa det, hennes papper är såklart helt utan skavanker och jag ler när jag läser det, på morgonen har vi nästan samma lektioner, bara att Kate inte har någon vampyrisk historia utan istället ämnet konst i hög grad. På eftermiddagen är dock våra ämnen lika olika som natt och dag, Kate har, samma tider som jag men istället för mina aggressiva träningar har hon.
Luftmagi
Eldmagi
Metallmagi
Själsmagi
Vattenmagi
Bara massa magiska grejer på eftermiddagen, Aja ingen jordmagi, synd annars hade hon haft alla magi sorter som hon utövar i år på en eftermiddag. Jag räcker tillbaka schemat och vi svänger av mot mattesalen, jag avskyr matte och matte avskyr mig, men vår matte magister Karls Storm avskyr mig mest av allt på hela skolan. Jag hatar honom inte riktigt mest men han finns absolut med på min topp tio hat lista. Han, historia läraren, idioterna som tror att de är bästa bara för att de är de snyggaste är bara några av dem. Egentligen skulle jag kunna räkna upp personer jag hatar i flera timmar för som sagt så är jag en person som har lätt att få ovänner men mindre lätt att få vänner. Jag skjuter upp dörren med axel och Kate smiter in, hon sätter sig långt fram i klassrummet. Jag följer henne precis i hälarna men lämnar henne där framme i klassrummet, jag sitter alltid längst bak i klassrummet för att Stor inte ska fästa ännu mer uppmärksamhet på mig än han redan gör. Galningen själv sitter där framme som en sur idiot, Storm ser mycket äldre ut än han egentligen ärtan har grånat tunt hår som han kammar på ett sätt som gör att det döljer en stor kall fläck som han har mitt på huvudet som jag ibland brukar reta honom för, hans hud är blek som de flesta vampyrer och rynkig, han ser ut att vara så där femtio sextio år men jag har hört att han bara är fyrtioett. Han har lågt liggande ögon och en stor krokig näsa. Hans ögon är små som skalbaggar och svarta och hårda och elaka, hela han är genom elak mot mig i alla fall, Kate tycker att han är en helt okej lärare. Detta bevisar bara att hon är oförmögen att se något ont i andra. Jag slår mig ner bredvid en annan halvvampyr, Edward, han är en av mina få kompisar men är jävligt lojal mot mig vilket jag värdesätter väldigt högt.
- godmorgon Ellie, säger han glatt när jag sätter mig ner. Jag heter Elizabeth men de flesta kallar mig rätt och slätt Ellie vilket jag starkt föredrar.
- morgon Eddie, när jag känner för det så använder jag mitt egna smeknamn på honom och Edward är inte särskilt förtjust i sitt "smeknamn" han rynkar på näsan men småler roat mot mig, ett säkert tecken på att han snart kommer att säga något roligt eller någon med torr humor. Men det hinner han inte för den dumma Stormen väljer just det ögonblicket att börja sin dumma lektion.
-sida 67 snabba på nu, hälsar han surt och med sin torra släpiga röst som jag bara hatar av hela mitt hjärta. Med en högljudd suck plockar jag upp dem tjocka jobbiga matteboken med minst tusen sidor med räkneuppgifter. Jag bläddrar lite halvt intresserat i den men struntar totalt i sida 67 när den kommer och fortsätter bara ett bläddra sida trehundrade har just passerat du en vindpust får sidorna att automatiskt bläddra tillbaka till sida 67 chockat tittar jag upp och tittar rakt in i lärare Storms hårda ögon. Han har ett snett leende som skriker allt annat än snällhet och glädje.
- har du problem med att hitta rätt sida Elizabeth säger han ironiskt och ler skadeglatt, jag minns att jag bad er att hitta sida 67 och den finner du inte efter 345.
Idiot, jag hatar verklige honom. Sedan så lämnar idioten mig ifred och AG tittar surt och uppgivet mer i boken, sida 67 handlar om komplicerade
divisioner och jag suckar vara jag läser det första talet.
- börja, säger Storms torra röst, och jag slår upp mitt lilla räknehäfte och stirrar på det första talet, hur jag än försöker så får det inta att koncentrera sig. Jag börjar tugga på pennan och klottra i boken. En streckgubbe där och ett hus där och vips så vet jag svaret på talet snabbt sudda jag ut mitt klotter och börjar skriva med min finaste handstil vilket inte är så snyggt: 13224. Nöjd med min insatts går jag vidare till nästa tal, det är samma teknik så det tar bara upp till en minut för mig att lösa det: 22453 sedan fortsätter jag med nästa och nästa och när jag är färdigt med det sjunde talet ringer det ut. Jag springer ifatt Kate och hon vänder sig om för att le sorgset mot mig, något är fel.
- vad är det? Frågar jag så snart som jag är framme vid henne.
- jag kom bara till tal femtiosju, suckar hon ledsamt
- skojar du?
- tycker du att jag gjorde så dåligt ifrån mig?
- nej tvärt om, börjar jag förklara jag han bara med sju! Kate ler medlidsamt mot mig och klappar mig lätt på axeln.
- du måste anstränga dig mer.
- jag anstränger mig så mycket jag kan faktiskt, utropar jag med låssad sorg och tar mig för hjärtat som om hennes ord sårat mig djupt.
- vadå, Kate låter sig inte övertygas av mina låssade sorger. Genom att måla streckgubbar menar du, säger hon ironiskt men såklart med ett roat leende på läpparna.
- vad har du för lektion nu? Frågar jag och byter snabbt ämne.
- konst i hög grad svarar hon utan att behöva slänga en blick på schemat. Hon kan det såklart utantill.
- fan, muttrar jag, jag har det jävla ämnet vampyrisk historia
- svär inte, svarar Kate som av ren reflex. Kate svär nästan aldrig och hon har sedan vi var små tränat in reflexen att påpeka att jag inte får svära så fort jag råkar göra det vilket jag gör ganska ofta, av ren reflex. Jag hatar historieläraren, hon är en gammal idiot som de flesta av mina förmiddags lärare. Celine Karp heter hon och är gift med konst läraren Louis Karp som är en fransk galen konstnär som jag råkade spruta grön färg på en gång med flit och sedan flinande be honom ta ett titt i spegeln på mitt mästerverk. Sen dess har jag inte varit välkommen till hans lektioner mer, kan ni tänka er. De är båda i fyrtiofem års åldern, men ser båda ut som att de är trettioåriga. Celine har brunt krusigt långt hårt och bruna ögon hon målar alltid sina läppar i en mörkt blodröd färg och gör inget för att försöka dölja sina huggtänder som andra vampyrer gör. Louis har svart bakåt slickat hår och ljust gröna ögon och han har alltid på sin exklusiva, dyra märkeskläder utan undantag. Celine har den där jobbiga personligheten som gör att hon vill lägga sig inpressa allt man gör precis allt utan undantag för om man kissat eller basat när man varit på toaletten. Ibland kan det ha hänt att jag råkat svära åt henne när jag ska berätta att hon inta har något med det att göra. Jag kanske ska tillägga att Celine hatar svordomar och är oändligt religiös. Louis är också religiös, och virrig väldigt virrig jag antar att det hör ihop med att vara konstnär. Inte för att jag träffat så många bara Louis faktiskt. Kate är hans stjärnelev och han tar sig alltid tid att hjälpa henne med tips och tricks i målningen. Jag var hans åskelev tills det lilla misslyckandes med den gröna färg tuben, nu är jag den ända eleven som är avstängd från konstlektionerna. Tack och lov faktiskt jag var aldrig något vidare på att måla, riktigt usel faktiskt. Vilket Louis inte struntade i att påpeka, och jag kunde ju såklart inte låta bli att säga att om jag var dålig skulle han vara usel. Det kan vara därför han hatade mig så mycket, alla lärare på förmiddagens lektioner verkade hata mig, varför vet jag inte men ändå. Och den som hatade mig mest var såklart Rektor Marie Evars, men på grund av att hon måste smöra för vår lilla prinsessa Katherine Dragon så hon kunde inte tvinga mig lämna skolan för då skulle hon ju hamna i onåd hiss både kungen och prinsessan och då riskera att bli av med jobbet, man kan inte säga att jag inte har utnyttjat detta faktum till min fördel. Jag hatar också Rektorn. Men Aja utanför skolan har jag ingen stans att ta vägen, min och Kates mamma dog nämligen när vi var sådär fem år och min pappa har jag ju ingen aning om vem han är. Jag bor hos Kate på sommarloven men hennes pappa är inte jätteförtjust i mig, men han älskar sin lilla dotter och hon får för det mesta göra som hon vill. När hon vill.
- hejdå, ses sen, suckar jag när vi kommer bort till Kates klassrum. När jag öppnar dörren ser jag Louis och våra ögon möts, han rynkar tydligt på näsan och gör en liten gest med ena handen för att jag ska gå, då räcker jag ut tungan åt honom det längsta jag kan, och det är långt jag har räckt ut tunga många gångers mitt liv. Kate höjer ogillande på ögonbrynen åt mig innan jag sticker iväg nerför korridoren till min jobbiga lektion, vampyrisk historia eller vampyrisk plåga som jag brukar kalla det när jag är på dåligt humör, vilket jag ofta är utan anledning och med en bra anledning. Slutligen svänger jag in på korridoren där historian ligger, dörren till historian är stor och tung men tillslut får jag upp dem, rummet jag står i är också stort, och utan onödiga prylar enligt Celine Karp, tre rader bänkar med sju i varje rad en stor kateder framför en svart tavla, på katedern står ett kors som visar Celines starka tro. Överdrivet starka tro. Jag är en av de siste som kommer och det är inte Celine sen med att påpeka.
- sen igen, Elizabeth, suckar hon uppgivet. Jag slänger en snabb titt på klockan, den är bara några sekunder över 19:50
- jag var inte försenad när jag kom, påpekar jag lystert
- nu stör du lektionen sätt dig på din plats, med en högljudd suck snurrar jag runt på klacken och travar högdraget bort till den bortersta platsen i klassrummet som turligt nog gapar tom. Med ett gnidande ljud drar jag ut stolen och sätter mig ner på den med en duns och släpper väskan på golvet med ennu en duns. Celine tittar ogillande på mig men det kan jag lätt ignorera. Jag plockar upp mitt antecknings block och en nedtuggad penna, sedan börjar jag rita jag tittar mig omkring i klassrummet för att hitta något jag kan rita av men hittar bara korset och det har jag resan ritat av en mängd gånger. Så jag får leta i mitt minne och slutligen blir det en massa streckgubbar som springer runt och slåss, det är det jag vanligtvis ritat, streckgubbar alltså.
- Elizabeth, Karps tonfall när hon säger mitt namn visar att det är en fråga hon vill att jag ska svara på.
- ursäkta, jag hörde inte frågan, säger jag oberört
- varför dödades inte Paul och Lisa Lindarström av solens strålar förrän efter tre minuter i klart solljus? Fan det vet jag inte.
- vet inte, svarar jag med det där oberörda tonfallet jag får när jag pratar med lärare och jag inte vet svaret på frågan du just ställt vilket inte precis är ovanligt eftersom att jag inte riktigt brukar vara så uppmärksam på lektioner jag inte gillar. Och det är inte många lektioner jag verkligen gillar.
- lyssna Elizabeth, du måste lyssna, säger Karp med ett nedlåtande tonfall framför allt när hon säger mitt namn
- det ska jag göra, säger jag som en lydig duktig skolflicka förutom att jag lägger till ett så tyst inte i slutet att det bara är jag och de som sitter närmast mig som hör. Men de som hör är bara mina vänner eller i alla fall de som har respekt för mig så det gör inte så mycket. En del av de vänder sig till och med om och flinar mot mig i samförstånd innan de vänder sig mot Karp igen.
- Celine, en lite. Idiot som älskar att ställa sig in hos lärarna räcker upp handen, hon heter Denise och är en liten kort blondin med hår ändå ner till mitten av ryggen hon har stora örhängen och är kraftigt sminkad i ansiktet, en dödlig vampyr. Annars skulle hon aldrig kunna sminka sig sådär och klara sig igenom hela dagen utan att allt blir ett ända stort färgglatt kladd.
- ja Denise, på ett ögonblick växlar Celine mellan sin hårda röst hon använt när hon pratade med mig till en mjuk moderlig när hon pratar med Denise.
- de klarade av att vara i solen för att de använde sig av starka häxkrafter från en vulkans kärna. Man kan väll säga att jag blir lite smått imponerad tills jag ser att hon har boken uppfälld under bordet och läser direkt ifrån den.
-fuskare, muttrar jag lågt. Men egentligen brukar jag använda mig av det tricket ibland också men det blir annorlunda när någon jag nye tycker om använder tricket, då är det fusk. Jag böjer mig en än gång över blocket och fortsätter med att rita streckgubbar och innan jag vet ordet av så är lektionen slut och det är dags för fritimme. Jag reser mig upp och rusar ut från klassrummet md väskan flygande bakom mig, jag rusar genom korridorerna bort mot konst klassrummet där Kate ska vänta jag svänger precis runt hörnet och så får jag en chock. Sär står hon Kate och pratar med William Ozernes. Visst det är inget fel på William personligen men nästan hela skolan ser honom som en förrädare efter det hans föräldrar gjorde. Det blev onda vampyrer av egen vilja och dödade Kates farfar den dåvarande kungen och en mängd andra människor, William var bara ett år då så ingen lägger skulden på honom direkt men ändå så håller han sig för sig själv och det är ingen som verkligen anstränger sig för att lära känna honom. Förutom Kate då, men hon vill bli vän med alla. Jag vet att hon pratat med honom några gånger men jag hade ingen aning om att deras vänskap blivit så..vad ska jag säga, djup. De pratar och skrattar som gamla vänner som känt varandra hela livet, eller som riktigt kära personer som inte riktigt blivit ihop än, urk.
- Ellie, såklart har Kate upptäckt mig nu. Hon säger något till William säkert ett hejdå och ses senare. Sedan springer hon fram till mig.
- hej, hur var lektionen? Frågar Kate så fort hon kommer fram till mig.
- dålig, vänta! Utropar jag när hon börjar att raskt gå mot uteparken. Kate stannar till och vänder sig sakta om.
- jag måste fråga dig en sak, börjar jag med ett menande tonfall. När jag ser Kates ansikte som vrids om till en grimas förstår jag att hon vet vad jag ska fråga om.
- vad? Hennes tonfall säger i stort sätt bara en sak "våga inte säga något om det" men eftersom att jag inte riktigt är känd för att lyssna säger ja ändå.
- går William i din konstgrupp, sen när? Mitt tonfall kan nog kallas lite anklagande men det är ju min halvsyster jag pratar med, och då så kan man inte tänka på att vara trevlig, inte för att jag brukar tänka på det i vilket fall som helst.
- sen alltid, han är jätteduktig! Men ingen märker något för han ställer sig alltid vid staffliet längst bak. Vi skulle måla av något i klassrummet och kolla vad han målade, fast han slängde den när han var färdig så jag var tvungen att ta upp den ur sopptunnan. Hon plockar upp ett hoprullat tjockt papper och vecklar ut det. Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad, lite för det är ju fortfarande han. Tavlan föreställer Kate som står och målar framför honom hon är iklädd sin vanliga vita målarrock som knappt är vit på grund av alla fläckar som blivit till genom åren. Den är ovanligt detaljerar och Kates gyllenehår glänser i solen som kommer in genom ett högt fönster. Hela bilden är lite skrynklig efter att ha blivit nertryckt i en sopptunna. Men på hela taget är den vacker, och man behöver inte direkt vara geni för att förstå att att det är någon som är väldigt intresserad av Kate. Kate rullar varsamt ihop pappret och stoppar tillbaka det i väskan. Och någon kan besvara känslorna värkar det som.
- du är väll inte intresserad av honom på något sätt? Undrar jag i ett försök att låta oberörd snälla säg nej, snälla, snälla säg nej.
- Nej! Fan hon är intresserad, fan, fan, fan.
- inte, även och jag är irriterad kan jag inte låta bli att retas lite, det där förhållandet kan jag sabba sen på något diskret sätt, att sabba saker är i alla fall något jag är bra på.
- nej!
- Gud vad jag tror dig
- Ellie, sluta.
- visst, kom nu jag måste ha lite frisk luft
Vi börjar att gå nerför korridoren och snart svänger vi ut i friska luften. Det är en kylig november dag. Och det blåser kalla vindar över den kala skolgården där de äldre barnen håller till. Det är rökförbud på skolan men det bryr sig inte rökarna om, hela skolgården inkastas av byggnaden och det finns bara några ynka träd till sällskap här, jag hatar skolgården men är en sån där person som är i stort behov av frisk luft om jag ska klara nästa lektion.
- vad händer där? Kate höjer handen och pekar bort mot andra änden av skolgården. Där står en liten folkklunga i en ring runt något eller någon. Nyfiken som jag är joggar jag fram och tittar in i ringen som bara värkar bestå av äldre killar som röker. Harrys gäng. De är sådär femton killar som utan att tveka följer Harrys order vad han än vill att de ska göra. Och nu värkar det vara att plåga någon, jag puttar mig fram bland halvvampyrerna och ser vad det är som står på där. När jag kommer fram ser jag en kille som står fasthållen av två ur Harrys gäng. Hans axellånga mörka hår har trillat ner och bildar en slöja som döljer hans ansikte. Han är ny det ser jag direkt. Sedan ser jag hur Harry den stora idioten höjer handen och slår till killen. Eftersom att jag är jag så reagerar jag direkt och kastar mig fram och smäller till Harry med knytnäven jag kan inte låta bli att känna tillfreds när jag hör hur hans näsa knäckts. Sedan vänder jag mig omchecka tar hans om nästa, alla är större än mig med på grund av att de underskattar mig så har jag nuet problem med att fortsätta puckla på dem. När jag har skickat in den andra i stenväggen, slår jag till den ena av de som håller fast killen mellan benen. Och med en snabb vridning på armleden så har han kommit los från den andra också och utan att tveka kastar han sig in i striden och smäller till en av de på smalbenet innan han vräker ber killen på marken. Han vänder sig mot nästa och slår till honom i huvudet så pass hårt att offret flyger in i väggen. Efter denna lilla uppvisning flyr resten av killarna fältet och eftersom att jag är jag så kan jag inte låta bli att ropa lite efter dem.
-fegisar!! Kom hit och slåss!
- Ellie sluta! Säger Kate tydligt och jag tystnar.
- tack för att du hjälpte mig, killen talar med en lätt brytning
- ingen orsak, svarar jag lättsinnig, och vänder mig om. Och jag får en chock, framför mig står den snyggaste kille jag någonsin sätt.

Varför har du inte sagt något om att du skrivit denna?!
Jaja,väldigt bra iallafall.Kanske lite lång bara och lite stavfel.Men väldigt bra!=)
mollylisaluna, lilySelma... ?

Tack!
Glömde det, e aandra kapitlerna kommer vara kortare

Ok =)

Bra! =) Bevakar helt klart!

Tack! Nästa kapitel kommer om några min! Om någon komenderar ofc!

*kommentar*

Tack än en gång för kommentarer! slutet på detta kapitel kan vara lite hackigt för nästan kapitel kommer bli en direkt fortsättning eftersom att jag delat upp kapitlet!
Hoppas ni gillar!

Kapitel 2 del 1. Adrian Dimitri James Reaser
Han har axellångt mörktbrunt hår som nästan ser svart ut och hans ögon glittrar och är ljustgröna. Han har en rak näsa och tydlig haka, men egentligen räcker det med ett ord för att beskriva hans utseende, oändligtsnygg, han ser ut som någon slags fotomodell.
- jag heter Elizabeth, pressar jag fram och ler mot honom.
- Adrian, muttrar han utan att besvara mitt leende bugar han snabbt framför Kate.
- Prinsessan Katherine, hälsar han innan han försvinner iväg. Jag ser efter honom när han försvinner in med det mörka håret böljande bakom sig. En dörr slår ingen mellan oss och jag viker undan med blicken. Jag vänder mig sakta om och suckar menande mor Kate.
- Vi måste hitta Lucy! Lucy är en av mina kompisar som gillar mig för den jag är. Lucy är skolan skvaller. Hon vet nästan allt om alla och uppdaterar sig hela tiden, hon vet vem som är ihop med vem och vem som gillar blått och vem som gillar grönt. Inget undgår Lucy. Och Adrian är ny så det är nog bara Lucy som kan honom just nu.
- jag tror hon är i biblioteket, hon skulle uppdatera vilka böcker som andra lånat, Kate ler mot mig och sedan så börjar vi gå. Vi sneddar över skolgården och går sedan in i skolbyggnaden från en annan dörr en de vi redan använt idag sedan är det bara att gå genom en kort korridor och sedan kommer man till biblioteket.
Och precis som Kate gissat så står Lucy där framför låneautomaten och trycker energiskt på knapparna. Lucy är en halvvampyr och har därför en lätt solbränd hud, precis som jag själv, hon har rågblont långt hår som hon har samlat i en fläta som hänger över hennes ena axel, hon har bruna ögon som alltid tindrar när hon får höra något nytt skvaller, det grinet att hålla något hemligt för Lucy hon är så envis att det alltid slutar med att hon får veta det hon behöver veta. På bordet bredvid låneapparaten ligger hennes tjocka notebok, och på den ligger hennes penna hon har alltid med sig den boken och pennan för det är i den som allt skvaller finns i, bilder kopior av betyg och mängder av rader i svartbläck som Lucy skrivit med sina vackra höga, smala, snirkliga bokstäver. När hon ser oss lyser hennes ansikte upp och hon ler glädje strålande mot oss samtidigt som hon tar upp boken och slår upp en sida innan jag hunnit säga ett ord så börjar hon läsa med sin höga, klara röst som kan få vem som helst att bli trollbunden.
- Adrian Reaser. 17 år. Från Rumänien, bäst betyg i sin Rumänska skola i stridsämnena. Bor med sin mamma. Pappan och tvillingbroder blev nyligen dödade av odödliga vampyrer, blodigt han var närvarande vid mordet. Favoritfärg grön. Bor i rum 698 i avdelning 3. Har haft en flickvän som var otrogen mot honom. Stod ovanligt nära sin bror för att vara bröder. Så, det var det! Foto, Lucy kastar bort en liten mapp till mig och jag öppnar den försiktigt, där i ligger tre foton ett på en liten treårig pojke med svart hår och ljustgröna ögon, Adrian. Och Adrian i en vit skjorta en svart och grön rutig slips och svarta jeans. Hans axellånga hår är utsläppt som idag och hans ljusgröna ögon glittrar, och bredvid honom står en tjej hon har långt blont hår som är färgat för att högst uppe på hässan är det brunt. Hon har en cerise knälång klänning med volanger, långa målade ögonfransar inringar ett par blåaögon. Båda ler mot kameran men hennes ögon glittrar inte som hans de ser mer besvärade ut, och det som värker mest i mitt hjärta är att deras händer är hopflätade. "Adrian på väg till skolbalen med Vanessa" han ser ut att vara lite yngre ut än han är nu, men lika snygg. Och sen sista föreställer honom själv, ett tidningsutklipp. Han ser allvarlig ut och är klädd i en svart skjorta, det svarta håret är uppsatt i en liten hästsvans och hans ansikte bär färska spår av sorg. Med en svag duns smäller jag ihop mappen och räcker den till Lucy.
- fullständigt namn? Frågar jag försiktigt, det känns som om det skulle betyda något extra att liksom kunna det.
- Adrian Dimitri James Reaser.
- okej, tack Lucy du är en skatt! Skrattar jag.
- hur får du reda på allt? Frågar Kate försiktigt
- jag har mina tricks, flinar Lucy och blinkar åt mig. Jag vet precis vad hon har för tricks, datahacka, bryta sig in, lyssna på privata samtal och det klassiska smyga omkring. Men Kate är lite för laglydig för att få ta del av det.
- Aja, Kate ler jag vill nog inte veta, skrattar hon lätt.
- nej, flinar Lucy det vill du inte.
Dörren till Biblioteket öppnas och in kommer William, såklart.
- hej, muttrar han och försvinner bort till hyllan med skönlitteratur. En hylla jag inte besökt så värst många gånger, jag läser mest bara serier på min fritid eller samma bok om och om och dem har jag redan köpt.
- jag tror faktiskt att jag ska låna något att läsa, börjar Kate och sneglar bort mot William.
- mm visst, svarar jag inte särskilt intresserad. Och hon försvinner iväg till William, och hyllan med skönlitteratur.
- Adrian Dimitri James Reaser, viskar jag tyst, så tyst att bara jag hör hela mitt hjärta bankar hårdare men jag blir tvungen att påminna mig själv om att jag inte kan bli kär i någon jag inte känner, jag kan vara intresserad, men inte kär. Jag ler för mig själv, men han är den snyggaste killen jag sett absolut.
- hejdå Lucy, ropar jag och lämnar biblioteket.
- vi ses! Ropar Lucy tillbaka och börjar knappa på lånemaskinen igen. Jag vänder mig om och ser William och Kate stå och prata vi hyllan. Men sedan försvinner biblioteket och jag börjar småjogga nerför en lång trappa en snabb blick på en klocka visar att jag har en halvtimme kvar tills fri timmen är slut. Rum 698 avdelning 3. Och där avdelning tre, jag sladdar in och stirrar på första dörren 1 står det med en gammaldags snirklig handstil. Fan jag borde haft med en karta över skolområdet, jag har aldrig varit på avdelning tre. Själv bor jag på avdelning fem som ligger i andra änden av skolan. Från korridoren kan man välja på tre olika korridoren precis som i femman. Jag har rum 276 i femte avdelningen och jag väljer första korridoren till höger. Om det är ett lika dant system så borde hans rum ligga i den mittersta korridoren jag väljer den. Jag springer nerför korridoren hans rum måste ligga någonstans i slutet av den, jag springer förbi rum 654 snart framme jag är i alla fall på rätt spår. Och där 698, äntligen! Jag kastar mig fram och knackar hårt på dörren, hoppas han är där, hoppas han är där!! Jag slutar knacka och lyssnar spänt efter fotsteg. Men det är tyst, jag ska just vända mig om för att gå då dörren slås upp på vid gavel. Och där står han iförd andra kläder nu, ett par mörkblåa jeans och en svart munkjacka han har vita strumpor som har dämpar ljudet av hans fotsteg men han måste ändå ha gått väldigt tyst. Det mörka håret är tillbaka draget i en liten tofs lik den han hade på tidningsutklippet.
- vad är det, muttrar han surt med ett tonfall som skulle få det flesta att vända om och gå därifrån. Men jag är inte som de flesta jag är Elizabeth och jag gör som jag vill, och jag vägrar göra något på hans villkor, visst för en sekund sen var jag kär nu är jag arg. Först för att han var så otrevlig på vårt första möte och delvis för att han är så otrevlig just nu. Är det något jag inte tål så är det när folk talar till mig på ett ohövligt sätt.
- du är inte så trevlig just nu, det vet du va? Fräser jag surt.
- varför kom du då, han har samma otrevliga ton som förut och jag känner hur ilskan börjar koka i mig.
- jag kom för att fråga om du har ont efter att de slog dig, säger jag med mitt mest behärskade tonfall jag kan klämma fram nu.
- jag mår bra, kan du gå? Samma dumma ton. Ilskan i mig kokar så mycket att jag snart kommer explodera.
- annars då, mår du bra annars? Än en gång försöker jag tala med normal samtalston.
- Gud, kan du för fan gå nu, du är en jävligt irriterande idiot! Det var droppen, jag höjer handen och ger Adrian en ryggande örfil innan jag vänder på klacken och går iväg. Jag kokar förfarande av ilska medan jag går tillbaka till lektionssalen, en blick på min mobilsklocka visar att jag kommer att komma minst tio minuter försent till lektionen. Fan, fan, fan. Ordet Fan blir som en takt medan jag springer mot Natursalen. För såklart ligger inte avdelning tre nära natursalen. I natur undervisar en ung kvinna i tjugoårsåldern, Alexandra Kirave, hon har långt kolabrunt hår och ögon i samma färg, hennes naglar är onaturligt långa och alltid målade i samma intensiva gröna färg, hennes ögonlock är såklart också grönmålad. Jag hatar henne inte lika mycket som jag hatar mina andra förmiddags lärare och hon hatar inte mig, så mycket i alla fall, hon brukar mest bara låssas som om hon inte ser mig. Alexandra är också coolare än de andra lärarna, hon går tillexempel alltid klädd i skinjacka och svarta byxor med nitar på. Eftermiddags lärarna tycker jag om, de lär ut att slåss och bli livvakter, de är bara en av de lärarna jag ogillar, Hans Hansson han lär ut livvakts historia och jag dör nästan alltid på hans lektioner, om dör betyder somna. Men han är nästan helt blind efter en livvakts skada och glömsk är han också så vi får aldrig några läxor och i proven är det bara samma fråga varje år: Varför är halvvampyrer livvakter åt dödliga vampyrer? samma fråga år ut och år in. Och det lärde jag mig faktiskt innan jag ens kunde gå utan hjälp. Aja äntligen är jag framme vid klassrummet, jag lägger handen på handtaget och trycker ner det med ett svagt gnissel sedan glider dörren upp. Och jag stirrar rakt in i Alexandras kolafärgade ögon.

ursäkta möjliga slarvfel, gärna konstruktiv kritik!

Konstruktiv? x) Öhm... Kanske att du borde använda "dhampir" istället för halvvampyr och "moroi" istället för dödlig vampyr och "strigoi" istället för odödlig vampyr? x) nej, jag vet inte... ._.

Men bra skrivet i vilket fall som helst!


Btw... "låssas" stavas "låtsas" ^^

Hoppas jag inte verkar hård eller något... ._.

Bra, ännu en gång!

Tack, men jag har bestämt mig för att inte vara så likt VA att jag använder mig av Richeles namn på det, så jag har lite egna namn som inte huvudpersonen använder sig av men tack så mycket, låtsas är nog ett av orden jag inte kan få in i mitt huvud
Tack för kommentaren den värmer!